Konstnären Charlotte Gyllenhammar om distans: »Den är ett faktum jag kretsar kring«

Vad har du skapat? 
– Barnen är mina urfigurer och det är många som sett och identifierad dem i mina verk. Det här är ytterligare ett av dessa barn och verket heter Sitting Giant. Barnet är ensamt och tittar ut åt sidan bort från ljuset. Det finns en distans i det. Och jag ville ha den starka gula färgen. Som ljuset och solen, men som också står för varning. 

Varför blev det just detta motiv? 
– Jag har gjort en hel del installationer och skulpturer där mänskliga gestalter antingen är fast i en fixerad situation eller position och därmed också distanserade. De är orörliga eller utlämnade, försöker hålla sig uppe, och ta sig fram. Och sen finns den här känslan av att »ahh, jag orkar inte, jag släpper taget«. Det är nyckeln i den här figuren. För mig uttrycker det här barnet en ursprunglig självmedvetenhet som jag minns tydligt från när jag var i fyra-femårsåldern. När jag blev medveten om mig själv. Att jag inte var ett med världen. Som litet barn är man ju ett med sin mamma och sin omgivning. Man har ingen distans. Det är en fantastisk tid men man måste någon gång växa ur den och jag återkommer ofta till när man trillar ur den primära, universella upplevelsen. 

Just nu lever vi alla i en social distans, hur påverkar den dig? 
– Jag satt i karantän i Spanien under våren. Det var ju en märklig upplevelse, men också ganska angenämt att sitta på en ö i Medelhavet. Vi kände oss trygga, samtidigt som allt var rätt skrämmande. På dagarna kände jag tillförsikt och en försiktig glädje över att vara vid liv. Men på nätterna tyckte jag att det var ödsligt, jag kände mig utlämnad. Det var som om världen hade slutat finnas. 

Vad har du saknat att ha närhet till? 
– Att inte få ses, inte få röra sig. Inte få krama sina vänner eller hålla i någon som man gillar. Att inte sjunga eller dansa ihop … Det här är ju hemskt. Det är som ett torg som blir tomt. Väldigt ödsligt och deprimerande. Det har tagit mig tid att vänja mig, men jag har gjort det nu. Jag ser på det som att det kommer att gå över. Vaccinet känns hoppfullt. 
– Och jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Vi konstnärer jobbar oftast själva och är vana vid att jobba i kris eller någon form av beredskap. Ingenting är givet när man är konstnär. Man är ensam i en ganska riskabel tillvaro. Därför tror jag att man är rustad på ett annat sätt. 

Du har rört dig mycket mellan länder. Flyttat från Göteborg till Stockholm. Vad innebär geografisk distans för dig? 
– Jag är hemkär, kär i det svenska språket och i urplatser och urtillstånd. När jag var liten reste vi mycket, och jag tyckte inte om det. Det var smärtsamt att bryta upp eller röra mig. Likt förbaskat har jag behövt göra det, och längtat efter det. Jag tror att man måste pröva något nytt för att se saker på nytt. 

Har du självdistans? Kan du skratta åt dig själv? 
– Ja, det kan jag. Det är kanske något göteborgskt. När jag var i 20-årsåldern distanserade jag mig genom att alltid skoja. Jag tror att jag har haft en mask av humor som ett skydd. Men barnet har inte självdistans och upplever därför livet så intensivt. Och det är det jag alltid längtar efter. Som konstnär vill jag vara i och inte betrakta utifrån. Jag försätter mig i tillstånd. Men distansen är ett faktum jag kretsar kring, jag går in och ur den. 

Vad har du medvetet tagit avstånd från?  
– Jag har ju gjort val. Det första som jag tänker på är att jag sjöng under en tid … mycket tack vare min professor Marie-Louise Ekman. Jag hade sjungit på skoj på en fest en gång och då kom Marie-Louise fram till mig i skolan och sa att hon hade hört att jag sjunger. Jag svarade att det gör jag inte alls. Men hon stod på sig och sa att hon ville höra mig sjunga. Så jag började ta sånglektioner och sångläraren Ingrid sa att jag måste fortsätta sjunga. Jag började med opera och sjöng i Marie Louises film Fadern, Sonen och Den Helige Ande … 
– Jag var mycket trevande och osäker, jag lärde mig dock mycket och fick en skärpt blick. Det var bra för mig. Men när det väl gällde, släppte jag sången. Jag sa nej. När jag stod inför ett val, då valde jag konsten.  

Charlotte Gyllenhammar

Ålder: 57 år 
Familj: Mannen Carl och dottern Agnes och hundarna Florrie och Peggy. 
Bor: Stockholm och Spanien. 
Bakgrund: Slog igenom med verket »Dö för dig«, en upp och nedvänd ek upphängd på Drottninggatan i Stockholm (1993). Utnämnd till professor vid Konsthögskolan i Malmö (1995). Har skapat flera verk i offentliga rum, bland andra »Minnesmärke – Raoul Wallenberg« i Göteborg, »Meteorit« i Lund och »Mother« i Malmö.
Aktuell: Som årets konstnär på Göteborg Film Festival, samt med utställningen »kastad/cast« på Skissernas Museum i Lund till och med 28 februari. Den 17 april öppnar utställningen med samma titel på Bohusläns museum. I vår arbetar hon med Dag Hammarskjölds minnesmonument i Uppsala.

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram