Joel Alme är ute ur grottan

Joel Alme skriver nytt. Det är slut med grottande i barndom och uppväxt.
– Jag vill vidare. Jag kan inte älta mig själv längre, det är tömt. Jag vet inte vad det blir, men det måste vara på riktigt, äkta.

Han tar långa kliv på spången som leder in i det grönskande naturreservatet Rya skog, mellan Ryaverket och Skarvikshamnen på Hisingen i Göteborg. Det är i mitten av juni. Joel Alme har vandrat här tidigare, under 2016, då ett familjärt beslut resulterade i att de återvände till hemstaden Göteborg från Stockholm.
Ett omtag. Men det fungerade inte.
– Vi flyttade för att komma närmare våra familjer. Men det blev bara mer ensamt eftersom min fru jobbade i Stockholm och pendlade.

Joel Alme skrev musik, skulle följa upp succén Flyktligan som kom 2015. Men han slängde allt, tyckte att det var för dåligt, han hade tömt sig och depressionen var ett faktum.
– Musik har alltid varit där jag fått vara ifred, alltid varit kul. Nu krävdes mer av mig, andra krävde mer, och bubblan försvann. Musiken som varit livhanken, när den försvann fanns inget.

Joel Alme hade tidigare fått frågan från Kriminalvården, som kanske sett hans medverkan i Jills veranda där han både sjöng för och gjorde musik tillsammans med interner på ett amerikanskt fängelse, om han ville göra samma sak i Sverige?
Nu svarade han ja och det blev flera besök på kvinnoanstalterna Sagåsen, Högsbo och Hinseberg.
– Det fick mig ur min isolering. Jag visste inte hur jag skulle förbereda mig, de flesta har ju ett förhållande till musik men många interner fick inte ens lyssna på sina favoriter. Så vi spelade låtar, läste dikter, spelade gitarr.

På tåget hem till Stockholm hängde han i restaurangvagnen och såg »gråa ledsna snubbar dricka bärs«. Joel Alme började fundera.
– Vad är ett fängelse? Dessa fria män – vad gjorde de av sina drömmar? Kvinnorna som satt inlåsta hade kvar sina, många ville verkligen skapa sig ett bättre liv. Och jag hade min frihet, men var inte fri – jag hade ju förlorat mina drömmar. 

Resultatet blev låten Hinsan på albumet Bort, bort, bort som släpptes förra året, uppföljaren till Flyktligan som recensenter menade handlade om »droger och död« och att Joel »gjorde upp med barndomen«. Bort, bort, bort kallades årets svenska album 2019 och låtarna beskrevs som små vackra sagor. Temat höll i sig: barndom, uppväxt och vänner som försvann. Bruce Springsteen på svenska, klassperspektiv och arbetarlyrik. Men Joel Alme skruvar på sig åt etiketteringen. Han vill inte hamna i det facket, det är för stort.
– Man kallar det klass. Men alkohol, familjer som inte fungerar, ensamhet och utanförskap finns ju överallt. Det är ju något alla känner igen, eller?

Den 24:e januari 2020, alldeles strax turnéstart på Babel i Malmö. Det är kallt och blåsigt och en vardag innan social distansering, handsprit och rapporter om antalet avlidna i covid-19 tar upp en stor del av verkligheten.
En nervös och lite stressad Joel Alme sträcker ut benen där han sitter i en nedsutten soffa, backstage. Mitt i en mening om sin rastlöshet och oro reser han sig upp och går in i rummet bredvid, där det lokala förbandet väntar på att få gå på scen. »Ni vet var det finns mat. Och dricka? Det är bara att ta, ni är väl hungriga«.
Joel Alme vill att människor nära honom ska ha det bra.
– Det finns i mig. Jag vill alltid se till att andra funkar först, innan jag tänker på mig själv. Jag kan se att det också finns hos kompisar, som kommit från bråkiga hem, man blir den som styr upp.

Hur var reaktionerna i din familj när du började skriva om din uppväxt?
– Det var inte så jävla populärt. Men jag har rätt till min historia och söker förståelse. Jag ser nu var rastlöshet och ångest kommer ifrån – från generationerna före mig där det skamfyllda inte nämndes, missbruket och de dåliga förutsättningarna. Istället låtsades man att allt var bra.

Joel Almes mamma var den som höll ihop det. Hon stod för det stabila, var ung när hon blev mamma, hade starka åsikter, egna principer, jobbade fackligt.
– Mamma och hennes bröder var utsatta, blev lämnade på barnhem när de var små. Det präglade henne. Jag vill göra folk stolta över var de kommer ifrån. Jag är inte rädd för att säga hur kasst jag mått, hur liten jag känt mig. De flesta kan nog känna igen sig.

Att skriva om sig själv och att göra det på svenska blev en omstart.
– Det var svårt, det är lätt att skylla på andra, bli ett offer. Men jag vill hitta mörkret, och samtidigt ljuset.

Joel Alme klarade sig, men det gjorde inte hans kusin Isak. De är årsbarn, var bästa kompisar. Joel, den stökige som gjorde att hans mamma bråkade med släkt och vänner när det inte blev bjudna på kalas. Isak den lugne.
– Honom kunde man sätta vid bordet, han satt tyst och stilla och åt upp.

I dag ligger Isak begravd på Västra kyrkogården, efter år av missbruk, kriminalitet, ångest och depressioner tog han livet av sig när han var placerad på ungdomsvårdsskola.
Saknar du honom?
– Det är klart jag gör. Om jag ser på klockan prick 22.20 så tänker jag på honom. Han dog den 22 februari, år 2000. Studion ligger bredvid kyrkogården, jag brukar gå dit när vi spelar in. Några meter ifrån ligger en annan kompis, Erik, begravd. Han dog i en bilolycka. Vi tre lekte i Majorna, det fanns ju inga gårdar i Linné där jag bodde. Och på kyrkogården. Det är lite sjukt att de ligger där vi brukade springa omkring.

En timme senare, en bit in i spelningen på Babel i Malmö, står en kvinna i 50-årsåldern i publiken och sjunger stilla med i »Ingen vet vem jag e, en liten sopa från Linné, det blir aldrig någonting av dig, det har jag hört sen jag va tre«.
Hon vaggar inte i takt med musiken, står istället som fastgjuten i golvet, med blicken fast på scenen.
»Och den känslan sitter fast i mig. I varje litet steg. Man blir aldrig riktigt hel«.
Publiken är blandad; olika kön, åldrar, klädstilar. Alla förenade i en igenkänning av ett utanförskap och i det som alkoholen gör med dem vi älskar.
Turnén, som Alme beskriver som kul men »lite otursdrabbad«, hann nästan avverkas innan pandemin tömde scenerna och låste lokalerna. Sommarens spelningar på Liseberg och turnén med Lars Winnerbäck ställdes också in men han är nu inbokad för en spelning i Göteborg, i början av november.
Om den nu blir av.

Det har varit en tyst vår. Joel Alme säger att han är ovan vid att bli intervjuad. Ovan att fotograferas. Säger han rätt saker? Blir det för mycket? För lite?
– Jag har ingen naturlig känsla för vad som är lagom. Är aldrig riktigt avslappnad och balanserad. Förutom när jag står på scen.

Då mår du bra?
– Ja, där tvivlar jag inte. Men jag har svårt att förstå att folk vill betala för att lyssna på mig. Efter de två senaste plattorna har jag tjänat pengar. Jag kunde liksom plötsligt köpa en soffa, när det tidigare alltid handlat om hur viktigt det är att ha små utgifter.

Går det att göra en omstart, efter allt som ställts in?
– Inga problem. Jag älskar när saker ställs in, det är den enda sanna frihetskänslan. Jag har alltid levt i någon slags karantän med min sociala fobi, ADHD och andra konstigheter, säger Joel Alme och skrattar och lägger till att han hatar att planera. »Det är bara en förlängning av lidandet«.

Joel Alme är motsägelsefull. Å ena sidan lättpratad, öppen och orädd. Ett intervjuobjekt som ställer motfrågor. Men han återkommer ofta till sitt stora behov av att vara ensam. Behovet av att se på film. Massor av film. När han skriver låtar sitter han i soffan, spelar gitarr och – ser på film. »Gärna någon riktigt dålig«. Jag frågar hur hans nya musik låter.
Han svarar:
– Jag vet inte än. Men som Milos Forman säger i Gökboet: It must be real. Det måste vara på riktigt. Inga stora metaforer. Själva musiken kan vara större, lite vackrare men texterna ska hålla.

Att vara tillsammans med andra människor är förknippat med prestation. Och det tar kraft. En osäkerhet glimmar till. Känslan av att inte duga. Joel Alme pratar om svårigheten att känna sig avslappnad i sällskap med andra och relaterar den till sin uppväxt.
– Jag tror att alla i vår familj kände oss lite hotade, rädda för att folk skulle se ned på oss. Jag har aldrig tagit för givet att någon ska tycka att jag är okej, därför måste jag engagera mig i folk så att de tycker att jag funkar … ja, det är väl därför jag är osocial och tycker om att vara ensam. Det är svårt att vara avslappnad med folk.

När Joel Alme var yngre drack han för att slippa oron och den sociala fobin, alkoholen öppnade honom och han blev den person han ville vara. Men alkoholdebuten var sen, han gillade inte att se sina vänner förändras. Joel Alme ville ha kontroll. När kompisarna fyllnade till gick han hem och tittade på film.
– Sen orkade jag väl inte stå emot, och då blev jag värst. Så klart. Jag drack kopiösa mängder.

I dag är det kontrollerat. Familj, barn, ansvaret och rädslan att förlora det som är hans viktigaste är större än behovet. Orken räcker inte till. Därtill blir oron värre i dag.
– Det finns ju alltid en anledning till varför du dricker. Tomheten, depressionen. Alkohol har varit en sådan stor del av min uppväxt att jag aldrig kan se ned på de som är beroende.
– Jag mår så dåligt när jag har druckit, tvivlar så mycket på mig själv att jag inte vågar dricka. Det blir max en gång per vecka, men bara att tänka så – det är väl ett alkoholisttänk?

Osäkerheten.

Tvivlar du på dig själv?
– Alltid. Men inte musikaliskt, i det jag skriver och gör. Men det är det där nedärvda, känslan att folk ser ned på en. Men jag gillar livet, tror på det, alltid tyckt om mycket, alltid haft en känsla av att jag klarar mig.

Två plattor på svenska som gjort succé. Nu är det omstart igen – och utan att Joel Alme ska grotta i sig själv. Han säger att det är tömt, att han måste vidare. Vad det blir? Hur kommer det att låta? Joel Alme gillar det tematiska.
– Jag hade en idé att skivan skulle utspela sig under ett dygn. Att jag åker omkring och ber folk om ursäkt. När jag var yngre och fick mitt första förskott på lönen tog jag en taxi och åkte runt i Göteborg för att betala tillbaka mina skulder, till banker och privatpersoner. Det skulle det vara kul att göra en platta om!

Joel Alme skrattar till. Det finns fler idéer, även de filmiska.
Han älskar regissören Ken Loach.
– Jag önskar att jag kunde använda samma ljus och mörker i mina texter som han gör i sina filmer.

Alldeles innan vi reser oss från bänken vid gräsplätten mitt i urskogen inklämd mellan oljecisternerna så börjar vi prata om klass, det där epitetet som gör Joel Alme snudd på obekväm. Har han gjort en klassresa, han som klarade sig, han som i dag kan sätta mat på bordet genom att göra musik?
– Nej, jag har utvecklats musikaliskt och jag kan ta ett lån. Mer än så är det inte. Men jag har gjort en måenderesa, tar hand om min familj och hittar vinsterna i livet. Det är långt ifrån den jag trodde att jag skulle bli.