”Berättelserna håller oss vid liv”

Martin satt mittemot mig och drog upp ena byxbenet. Det vänstra. Under tyget glimmade den till. Protesen. Vi satt på en uteservering vid Slussen i Stockholm. Det var försommar och stimmigt. Varmt. Vi var en grupp som hade bestämt träff där efter jobbet och ölen rann ner så det var antagligen fredag eller lördag. Eller lill-lördag. Eller en måndag eller tisdag. Eller en torsdag.

Vi var på inget sätt nära vänner och jag kan säkert räkna gångerna vi interagerat med varandra på handens fem fingrar. Men på den där uteserveringen berättade han den mest intensiva historien jag hört. En berättelse som har stannat kvar i mig sedan dess. Som jag då och då berättar för någon bekant med inledningsorden ”Vet du vad en gammal kollega till mig berättade, det är helt sjukt”. Nu tänker jag berätta den igen. 

Ölen hade gjort mig rättfram och oblyg när jag frågade hur fan det där hade gått till. Jag pekade på protesen. Han berättade, utan krusiduller, att han hade bott i Örebro och var på väg hem från en studentpub en sen kväll. Kanske natt.

Han skulle gena över tågspåren och nästa sak han minns är när han vaknar upp på sjukhuset och det vänstra benet är borta. På något sätt hade han fastnat, ramlat, slagit i huvudet och tuppat av. Där på tågspåret. Tåget hade kommit och tagit vänsterbenet. Bara. Livet fick han behålla.

Jag sitter och lyssnar som förstenad. Jag kupar min hand vid örat för att inte missa ett ord av berättelsen på den där uteserveringen. Snart kommer den att bränna till ordentligt.

Martin berättar hur han skrivs ut från sjukhuset och att han börjar rehabträna. Han går och simtränar på det allmänna badhuset i Örebro och en av de där gångerna är det en man där som följer Martin intensivt med blicken. Han har börjat vänja sig vid att folk tittar lite extra på honom. 

Efter simpasset, i omklädningsrummet, tar mannen mod till sig och går fram till Martin. Han ursäktar sig och säger:
– Jag måste bara fråga om vad det är som har hänt dig.

Martin berättar om hur han fastnade i tågrälsen. Ramlade och slog i huvudet och tuppade av. Och vaknade på sjukhuset. Ett ben fattigare men ett liv rikare.

Mannen tittar upp på Martin och säger:
– Det var jag som hittade dig.

Och där stod de. I omklädningsrummet på det allmänna badhuset i Örebro och tittade på varandra. Jag föreställer mig två nakna män insvepta i varsin handduk. Martin berättade hur de hade bytt nummer och efter detta träffades lite då och då. Enbente Martin och mannen som hade hittat honom på tågspåret. De dricker kaffe tillsammans. Och det är väl otroligt ändå. 

Hur livet fortsätter.

Hemma i Göteborg så sänker jag ljusstyrkan på min telefon när jag har nattat min dotter. Jag vill inte råka väcka henne. Det är då det når mig, i form av en statusuppdatering från en gemensam bekant på Facebook. Beskedet om att Martin har dött. 

En av tidningen Faktums försäljare heter Bernhard. Han brukar stå vid Systembolaget i Munkebäck i Göteborg och sälja tidningen. Vi har sprungit på varandra ganska mycket under livets gång. Jag och Bernhard. Vi har haft fina samtal. För ett tag sedan åkte jag på en riktig käftsmäll i form av cancer och en massa annat bös och låg inne på sjukhus ett tag. Ryktet om min dåliga hälsa tog sig ända till Munkebäck.

När jag var cancerfri och tillbaka på benen igen så sprang jag in i Bernhard. Han stod där han brukar stå. Jag hälsade varpå han sa:

– Fan. Jag trodde ju att du var död.

Men det var jag ju inte. Och så där är det. Livet. Det fortsätter som vanligt. Berättelserna håller oss vid liv. Oavsett om vi faktiskt lever eller inte. 

Det var 15 år sedan jag träffade Martin på den där uteserveringen. Men den där historien har levt kvar i mig sedan dess. Och det kommer den göra det tills dess att jag dör. Och jag i min tur blir en statusuppdatering på någons Facebook. Som någon annan läser när de har nattat sitt barn.