Sebastian Rudolph Jensen: Korvfabriken

Mamma bor i en rutten korvfabrik. I samma lägenhet som mormor och morfar bodde när jag växte upp. Din bror lät dig flytta in i lägenheten ovanpå den övergivna korvfabriken. Hur hamnade du där, mamma? Nästan pensionär och nästan hemlös.

Jag skall måla hela världen, lilla mamma. Lilla mamma, jag skall måla den åt dig. Jag minns den grönskande trädgården när jag var liten i slutet på 1980-talet.

Jag minns mormors irländska setter bland fruktträden och vinbärsbuskarna. Jag minns hur lillebror och jag lekte runt i den gamla röda ladan som en gång låg bredvid korvfabriken. Jag minns hur jag som tonåring badade av mig korvsmeten och lukten av död i den stilla ån som rann bredvid trädgården. Hur blev allt så här, mamma? Nu bor du i den ruttna övergivna korvfabriken och kusinerna har slaktat trädgården, nu bara plåt, grus och höga stängsel och du får inte längre någon korv. Jag kan inte lyfta upp dig och släppa ner dig på en vacker plats. Mina händer har inte den makten. Men händerna kan vårda, precis som dina och mormors händer gjort. Det betyder väl allt? Rikedomar och skatter på hög kan väl aldrig ersätta handens omsorg?

Berättelsen om min familj och släktens drygt hundraåriga välgödda korvfabrik är också berättelsen om hur ett land trasats sönder av den alldeles för enkla sanningen att alla ska ta hand om sig själva. Mitt liv startade när folkhemmet började dö. Min familj är uppvuxen på falukorv, medisterkorv, tryffel och grönpepparpastej, grynkorv, kallrökt korv, köttkorv, prinskorv och wienerkorv. Vi fick korv och vi fick arbeta. Familjen arbetade i fabriken. Pappa i 35 år och du, mamma, städade i omgångar under ditt arbetsliv. Vi mixade köttstycken till rosa smet, pimplade prinskorv med händerna, snurrade fårtarmar, hängde korvspett på rader i stora vagnar som vi körde in i rökskåpet. Vi packade, mosade, tryckte, malde och körde ut korv till folket, korv till göteborgarna. Som dotter fick du inte ta över korvfabriken, mamma. Det fick dina bröder. Morfar gav oss korv, morbror gav oss korv men nu när du behöver det som mest får du inte längre någon korv från fabriken. Du får inte längre någon korv.

Män i vita kläder
I vita plastskynken
I vita rum
Vita väggar delar av rostfritt stål
Vita mot det röda
Hjärta från oxe och stycken av gris
Morfar har knivar i sina händer slipade till sylvassa ståltrådar
Han ligger på stengolvet vid brunnslocket i pölen av sitt blod

Släktens liv är byggt på offer, alla är offer i vår familjetragedi. Livet och blodet offrades för korv. Den som ärver ägandet, ärver krökta ryggar och skuld. Guldet tynger och korvfabrikören böjs till marken till formen av en falukorv.

När jag är sex år rymmer jag. Lilla jag kliver på bussen och åker milen genom skogen till korvfabriken. Går över den tungt trafikerade vägen, kliver in genom trädörren till trapphuset och går upp för stentrapporna. Mormor blir överraskad, orolig men glad. Hon har på sig sin blommiga klänning, kort ljust hår med papiljotter och på näsan sitter hennes tjocka glasögon. Hon bakar hallongrottor och steker plättar. Hon låter mig sitta i hennes knä där jag leker med guldklockan som hänger över hennes bröst. Hon har ett vackert smycke runt handleden, ett armband med berlocker. Mina tunna fingrar letar sig över de små gyllene föremålen – månen, solen, lövet, hjärtat, nallebjörnen och hennes turkosa månadssten. Det är mjukt hos mormor och jag längtar efter hennes famn, efter hennes värld, där handens omsorg är det viktigaste.