Nanna Stenhede: Att byta adress nio gånger på tio år

”Nanna har bytt adress nio gånger de senaste tio åren” står det om mig på Ratsit. På något sätt är det bisarrt att jag hunnit med så många flyttar under ett tio års spann, eftersom jag bara är 25 år. Något som också är bisarrt är att Ratsit vet detta, jag visste det knappt själv, men det väljer jag att inte ägna mer tanke åt än så.

Jag flyttade hemifrån när jag var 18 år – och som jag hade längtat! Eftersom jag är ett skilsmässobarn och har behövt packa ner mitt liv i en väska varje vecka har jag alltid längtat efter en plats som är permanent. Flytten gick till Stigbergstorget, en bekant hyrde ut ett rum billigt och självklart ville jag bo i Majorna. Jag minns hur fantastiskt fritt det kändes att för första gången kunna lämna sitt hem utan att behöva berätta för en förälder vart jag skulle, vem jag skulle träffa och när jag skulle komma hem.

Något som också var fantastiskt var att min nya rumskompis, utöver att hon var väldigt trevlig, köpte ut vin till mig från systemet. Men säg den lycka som varar. Efter en månad fick vi beskedet att vi båda behövde flytta ut. Vi bestämde oss för att vi ändå hade bäst chanser om vi flyttade tillsammans, och lyckades hitta en billig fyra på andra sidan stan. Med trägolv, massvis med plats och en enorm balkong som vette ut mot ett grönområde, där vi kunde sitta tio personer samtidigt. Eftersom lägenheten var så stor hade vi dessutom ett rum över, där ställde jag återvinningen och min rumskamrats golfklubbor. Jag kallade det för ”återvinningsrummet” och fnissade lite åt att vi mitt i brinnande bostadskris hade ett rum över. Till slut flyttade faktiskt en av mina vänner in där, och vi stöttade upp hennes trebenta säng med böcker.

Efter ett år var det dags att packa ihop livet igen. Min rumskamrat hade köpt en lägenhet och jag var ensam på jakt efter någonstans att bo. Denna gången gick flytten till ett kollektiv där några jag kände bodde tillsammans med en kille som inte hade en säng. Han var en sådan typisk grabb i tjugofemårsåldern som spelade datorspel och inte brydde sig nämnvärt om hygien. Varje natt smög han ut till soffan istället för sin tunna madrass på golvet. Jag bodde där några månader innan situationen blev ohållbar och jag i panik flyttade hem till pappa. Trots att det var skönt att bo hemma och få maten serverad tog det bara två månader innan jag flyttade in i ett nytt kollektiv.

Här bodde vi tre tjejer på elfte våningen. Vi hade en väldigt neutral inställning till varandra, det vill säga: vi var inte vänner. Jag var inte ens bjuden på de fester som konstant dundrade i vårt gemensamma vardagsrum. En kväll låg jag och sov när en sådan fest pågick. Plötsligt öppnades min dörr och jag såg en hand famla efter en lampknapp. Halvt sovande får jag ur mig ett pip och den berusade killen som står i dörröppningen mumlar ”oj, fel rum”.

Vi hade också en tysk tjej som bodde i vardagsrummet ett tag. En morgon gick hon upp och ner för en stol i en märklig träningsrutin till dånande technomusik. Ungefär då tröttnade jag på att bo i kollektiv och att dela mitt hem med okända människor.

Jag flyttade till Piteå för att gå på folkhögskola. Via skolan fick jag en egen lägenhet och för första gången bodde jag helt ensam. Det var underbart att inte behöva diska direkt eller fråga någon om det var okej att ha besök. Däremot var det 27 minusgrader, mitt under en brinnande pandemi och jag jobbade i en sportaffär – utan att veta någonting om sport.

När tiden i Piteå tog slut packade jag min lilla bil och körde hem. Jag började söka lägenhet via de kommunala bostadsbolagen. Efter fem år i bostadskö var chanserna små. Men jag hittade en liten lägenhet på tjugo kvadrat med den otroliga hyran på 2 500 kronor. Världen var för ovanlighetens skull på min sida och redan två veckor efter att jag kommit hem till Göteborg hade jag mitt alldeles egna förstahandskontrakt. Där trivdes jag i tre år.

Något som Ratsit inte vet om är att jag bestämt mig för att inte byta adress igen på minst fem år, för jag sitter nämligen på den tämligen icke originella åsikten att jag hatar att flytta. Nyss flyttade jag till den lägenhet som jag tänkt fira min trettioårsdag i – eftersom jag numera har ett förstahandskontrakt i Majorna. Så om jag inte får några impulser att plötsligt göra slut med Göteborg ska det nog gå att bo kvar.