Marianne Rylander: Ett skepp kom lastat med …

Åttio är väl ingen ålder! Vem kan tänkas fälla ett sådant yttrande? Det vore väl Ingmar Skog, psykiatern som utforskar vårt åldrande, det moderna åldrandet. Han har funnit, nästan slagit fast, att vi är mycket yngre än vi är: sjuttio är det nya femtio. Fast åttio är en ålder. En ålder som känns, särskilt på mornarna, när kroppen är stel och värkande. Åttio måste vara det nya hundra, tänker jag trotsigt. När kroppen tinat upp efter någon timma upplever jag ändå att jag är i en bra ålder. Om minnesfunktionen fungerar är den rentav rik. Rik på bilder, berättelser – och tankar.

Det är bara att bläddra fram det ena efter det andra. Visst, minnesaktiviteten är totalt oberäknelig, men ändå – vilken makt jag besitter över tid och rum vid fyllda åttiotvå!

Det är höst. Vi står framför familjegraven på Östra kyrkogården, mamma och jag. Sex år har jag hunnit bli och har nyss lärt mig läsa. Men det långa ordet på gravstenen, kan jag inte tyda.

”Va betyder de?”

”Å-N-G-S-L-U-P-S-B-E-F-Ä-L-H-A-V-A-R-E-N.” Mamma tänjer på ljuden och berättar att Johan Edvin Löfgren, namnet som står under det märkliga ordet, var min farfar. Han arbetade på en båt, en ångslup, och var den som bestämde på båten.

Fram till den stunden hade han varit ett porträtt i guldram ovanför den gustavianska byrån i finrummet. Respektingivande med rött skägg som flöt ut över det vita skjortbröstet. Men ögonen som tycktes se på något snett bakom mig, var snälla.

”Den är målad i Kina, på siden”, sa mamma och lät hemlighetsfull, som skulle hon berätta en saga. Johan Edvin Löfgren var sjöman och seglade på Kina, och ville väl ha något fint med sig hem. Så han lät en konstnär måla hans porträtt. Och nu hade jag också fått veta att han hade varit kapten på en båt, säkert en stor båt. Berättelsen om farfar gav mig mycket att fantisera om.

”Sanningen”, om farfar fick sina slutliga konturer, när jag i sjuttioårsåldern började skriva romanen om min pappa och behövde forska i hans bakgrund. Johan Edvin hade mycket riktigt seglat ”på de sju haven”. När han stod i begrepp att gifta sig hade hans fästmö Gerda ställt ultimatum: Ska du och jag sätta bo tillsammans måste du gå i land, annars blir det inget bröllop. Sjömanshustru vill jag inte bli!

Vad skulle han ta sig för iland? Gerdas villkor hade skapat problem. Men en annons i GP fick Johan Edvins liv att ta en ny vändning, bokstavligen, från de fria vidderna till Göta älv.

Det stank om Göteborg. Värre i vissa stadsdelar, som Hultmans holme, där han nyligen satt bo med Gerda. Staden behövde få ordning på renhållningen, få ett övergripande system i sophanteringen, som dittills skötts eller vanskötts av privata entreprenörer. I utkanterna, kring landshövdingehus med dasslängor hade sopor, latrin och avskräde fått växa och sprida sin odör medan husen inom vallgraven undan för undan utrustades med vattentoaletter.

Det föddes en genial idé! Varför inte forsla avfall, latrin och sopor bort från stan. Såpass långt att invånarna inte skulle drabbas av stanken. Skräppekärr vid älven, ett stycke norrut, skulle kunna bli en lämplig slutstation; där skulle latrinen, alltså skiten, blandas med kalk och omarbetas till pudrett och fungera som gödsel i jordbruket. Säkert skulle det bli eftertraktat, alltså en lönsam affär.

I boken Smutsguld och dödligt hot har två forskare med anknytning till Chalmers kartlagt och dokumenterat avfallshanteringen i Göteborg 1864–1930. Där finns en bild på bogseringsångslupen Björn med en lång pråm på släp. På den var alltså min farfar befälhavare. På sexåringens fråga om vad som fanns i lasten hade mamma försökt med omskrivningar. Skit sa man inte då, det var nästan ett ”fult” ord, och latrin skulle jag inte förstå.

Så småningom växte såväl mina kunskaper om samhället som min språkliga mognad och därmed kraven på att kalla saker vid deras rätta namn. Min farfar fraktade alltså skit på Göta älv, mellan Gullbergsvass och Skräppekärr. Men befälhavare var han. Ångslupsbefälhavare!