Lotta Lindqvist: Flexibel, hårlös och lagom samvetslös

Arbetslösheten når nya rekordnivåer. Själv är jag socionom och för oss finns det massor av jobb som ingen vill ha. Men så skulle jag förstås inte säga på en intervju. Jag har varit på tusen, hela branschen bygger på att alla byter jobb hela tiden. På intervju gäller det att dra på charmoffensiven och påstå sig ”brinna för socialt arbete”. I sammanhanget betyder det att inte vilja ha varken grundläggande arbetsrätt eller förutsättningar att göra ett bra jobb.

På intervju säger jag att jag tar ansvar för min hälsa och spenderar tid med mina barn när jag är ledig. Jag säger inte att jag blir så sliten på jobbet att vi kör väl tilltagen skärmtid hemma, vilket ger mig dåligt samvete. Jag har sett riktiga problem så egentligen är jag inte rädd för att de ska bli hjärndöda, dreglande idioter med fyrkantiga ögon. Men man vet ju aldrig. Det vore onekligen tråkigt när jag blir den som ska torka och hitta brillor. Samhällets vård ser jag inifrån och den är inte att lita på.

Barnen gör, trots än så länge hörnlösa ögon, att jag naturligtvis inte är flexibel. Det är ett modernare ord för ägd och inget särskilt njutbart tillstånd. Omänskliga scheman, timanställning eller övertid är inte aktuellt. Men det säger jag inte, och jag föreslår inte heller att arbetsgivaren istället för löneförhandling om småpengar tar en titt på bostadsmarknaden samt matpriserna för att få ett hum om vilka förmögenheter man behöver nu för tiden.

En sak som är helt sann säger jag: Jag älskar så kallade klienter. Titt som tätt hittas det på nya namn; brukare, enskilda, stödsökande. Organisationerna jobbar med ”bemötande”, det är billigt. Det är jag bra på, inte att hitta på idiotiska ord för att mörka en maktrelation som alla vet finns ändå, utan att tala till människor med respekt. Det besvärliga är att respekt kräver ärlighet och när den sociala sektorn har hårdbantats i decennier känns det inte supermeningsfullt att vi nu på extra trevligt sätt nekar folk vad de har rätt till och behöver. ”Det är inte socialtjänstens ansvar”, ”inte mitt uppdrag” eller ”klienten behöver hitta sätt att själv förändra sin situation” betyder trots allt ”fuck you” och är inte ”empowerment” vilket nyspråk man än säger det med.

Jag får frispel men omformulerar och säger att ”jag tror på rak kommunikation”. ”Människosyn” är också bra att prata om på intervju. Jag lägger ogärna undan min och blir därför sällan långvarig. Man ska inte gå utanför de professionella ramarna. Men det är skillnad på professionellt och hjälpsamt och när ramen blir en jag-kan-tyvärr-inte-göra-något-bur och proffsigt är att vara en byråkratisk småsnut ballar jag ur. Kostnadseffektivt: det blir varken löneutveckling eller långtidssjukskrivning!

Otaliga kollegor har fått det senare men sällan det första ändå. Det hänger ihop, säger vi, när chefer och HR-lakejer inte hör men hellre blir samvetslösa konsulter än organiserar oss. På mitt förra jobb tappade jag så mycket hår att det låg i små psyk-tussar runt om i lägenheten. Som om en övervintrad labrador och inte en med maxat studielån drog runt där inne. Jag utvecklade en vild, klientinspirerad look, hade puls som en gråsparv och humör som en nilkrokodil. Jag började röka extensivt och eskalerade alla mina övriga riskbruk.

Men jag är bra på att uttrycka mig i skrift. Perfekt för det pappersperverterade dokumentationshaveri som utvecklats: ”Här gör vi ingenting alls och skriver ner det noggrant!” Allt ska kunna granskas och just nu går hundratals judas-labradorer runt om i landet på intervju för att bli FUT(FelaktigaUtbetalningar)handläggare. De ska alltså lägga sina 3,5 års studier i socialt förändringsarbete och en rejäl pott skattepengar på att jaga folk som fått för mycket samtidigt som ansökningarna om ekonomiskt bistånd (nyspråk för socialbidrag) sjunker kraftigt. Systemet har blivit så omänskligt att folk hellre ställer sig i brödkön än ber soc om hjälp. På intervju spelar vi fortsatt vår gemensamma charad. De vill ha referenser och jag tänker: ska ingen ringa 112?