Jimmy Håkansson: En evig hjulburen konflikt

Vi lever i en konfliktfylld tid med dispyter lika inflammerade som mina nagelband. På senare tid pågår en sådan konflikt som slår split mellan vänner, sliter sönder familjer och får kallpratet med kollegan att frysa till is. En schism som inte kommer att lösas förrän nationalgardet kallas in och vit fosfor regnar från himlen.

Jag talar förstås om cykelvägen på Såggatan i Göteborg.

Sett till reaktionerna skulle man kunna tro att kommunen grävt ett slukhål till Mordor. För den nya cykelvägen har byggts på bekostnad av parkeringsplatser. När detta gick upp för Majornas vägriddare flammade det uråldriga kriget mellan cyklister och bilister upp. Insändarskribenter begick korståg, Facebookgrupper deklarerade cyberjihad och de hjulburna var åter låsta i evig kamp om denna heliga asfaltsremsa.

Debaclet påminner om när Friisgatan i Malmö omvandlades till bilfri gågata, där cyklister var välkomna om de cyklade i gångfart. Som om någon någonsin i mänsklighetens historia cyklat i gångfart i Malmö.

Även om det händer att jag färdas på hjul kan jag inte riktigt liera mig med någon sida. Jag är nämligen persona non grata i båda läger. Fulfingrar har räckts från såväl styren som rattar när jag haft fräckheten att i godan ro spatsera över ett övergångsställe.

Nu senast fick jag en oombedd föreläsning om skillnaden mellan övervakade och oövervakade övergångsställen av en högröd bilman. Detta improviserade ted talk var så angeläget för karln att han panikbromsade mitt på Andra långgatan och hoppade ut.

Oavsett vad jag, föredragsmannen, eller de radikaliserade pedaltramparna tycker så är det klubbat att Göteborg ska bli en cykelstad. Inom en överskådlig framtid ska det bli fullt möjligt att färdas på två hjul på bästkusten utan att bli nermejad av vare sig spårvagnar eller semibepansrade SUV:ar. Stora ord för en stad som för bara några år sedan röstades fram som Sveriges sämsta cykelstad.

Det är inte bara här som bilister och cyklister är i skriande behov av samtalsterapi. I Paris körde en bilförare nyligen ihjäl en cyklist eftersom den senare blev irriterad när bilen körde på cykelstråket i stället för bilvägen.

Men vems fel var det egentligen? Den frågan ställde DN som i god journalistisk ”å ena sidan, å andra sidan”-anda genomförde en undersökning där det framgick att cyklister är lika goda kålsupare. För det händer att cyklisterna bryter mot trafikregler och inte alltid cyklar på cykelbanan. Oförskämt minsann, om än inte tillräckligt för att bli offentligt avrättad av en stadsjeep.

Om jag ska vara ärlig är både cyklister och bilister svåra att älska. Överallt stöter jag på bilförare som medelst telepati signalerar att de ska svänga, och lycramän som skär genom staden som skalpeller med stänkskärmar.

Häromsistens frågade en stockholmare mig: ”Varför är era spårvagnar så långsamma? Det är som om ni inte vill komma fram.”

Till skillnad från huvudstadens tunnelbanetåg som färdas i warphastighet måste våra spårvagnar ha telepatiska bilförare, självmordsbenägna cyklister och oss som inte kan skilja på övervakade och oövervakade övergångsställen i åtanke.

När vi genomlider den årliga säsongen av slask och ishalka upphör dödsdansen korta stunder i väntan på tö. Så snart det är bart är den igång igen.

Att färdas i Göteborg, till fots eller på hjul, påminner lite om att löpa gatlopp genom ett brinnande hellscape strösslat med slumpmässiga vägbyggen. Att tro att denna ”Flykten från New York”-tillvaro går att byggas om till en cykelstad är minst sagt optimistiskt. Mer realistiskt vore att som första stad gå i bräschen och förbjuda alla former av fortskaffning.

Men vad vet jag? Kanske är jag ute och cyklar.