Isidor Olsbjörk: Spermaguden från Köpenhamn

Jag har aldrig runkat i en burk. Där skiljer vi oss åt, jag och min far. Sanningen är att jag inte besitter den sortens driv som krävs för att likna honom. Men som tur är finns det heller ingen förväntan på att jag ska göra det enda jag vet att han har klarat av: att runka i en burk. Fram till en tydlig brytpunkt föreställde jag mig ejakulationsmomentet i Köpenhamn mer som en förlossning – att min far visste att det var just jag som avfyrades ner i plastburken och att det genomfördes med andaktsfull närvaro, likt när en nysnidad eka sjösätts.

Min bild av skapelseberättelsen målades drastiskt om när min tvillingsyster gjorde ett DNA-test. Ni vet, ett sånt där test där man i bästa fall får reda på att ens kusin är dubbelmördare och i värsta fall att man är släkt med någon i Bob Hund? Vi fick reda på att vi har tjugosju halvsyskon. Utspridda i sex olika länder är vi minst tjugosju provrörsbarn med en gemensam tanke som slår oss i otid och i otid endast.

I en gejser sitter en brorsa och flätar sitt skägg medan han grubblar. På en handikapptoalett i Rovaniemi ska en syrra precis skjuta dagens första fix med Subutex när hon stannar upp. I ett darkroom på Berghain får en brorsa en utsvävning. För bartendern på en bodega i Köttbyn står tiden still. En knubbsäl skonas när en syrra tankspritt missar med klubban. Och här sitter jag på min lokala pizzeria med två timmar kvar till deadline. Vad tänker vi på? Jo, vi föreställer oss alla hur vår far runkar i en burk. Vi föreställer oss hur vår far ivrigt hänger på låset till kliniken där receptionisten mycket väl känner hans namn.

”Tidig i dag igen, Preben?” –”Hver gang!” svarar han.

Jag räknar lite på hur många gånger han runkat i en burk och min huvudräkning visar på siffror som jag inte hade kunnat matcha ens under peaken av min självbefläckelsekarriär. Jag kommer fram till minst hundra. Inräknat mörkertalet av syskon som inte gjort DNA-test och att varje klient betalar för tre befruktningsförsök. Han har alltså runkat i en burk minst etthundra gånger och dessutom blivit rik på kuppen.

Att donera spermier i Danmark liknar nämligen inte alls att donera blod i Sverige, där du i bästa fall belönas med ett klistermärke, en Wasa Sandwich, och enligt Jehovas vittnen slipper haka på till paradiset. Att donera spermier i Danmark kan leda till stora rikedomar om man har samma libido som min farsa. År 1996 utgick en ersättning på tvåhundra danska kronor per donation. Multiplicera det med hundra, och du får ett substantiellt belopp som på ett välskött fondkonto kan ha vuxit rejält. Eftersom min far är en man som runkar för pengar kanske han inte är någon börshaj, men vem vet? Jag vet nästan ingenting, men en sak är klar: Jag har aldrig och kommer aldrig att runka i en burk.

Länge hade jag en idé om att sluta cirkeln genom att åka ner till Köpenhamn och bidra, men det skulle leda till en oerhört stor incestrisk. Barnen jag ger upphov till hade kunnat ligga, gifta sig och skaffa barn med en kusin, farbror eller faster utan att ens veta om det. Alla föräldrar har kanske inte berättat för sina barn att deras biologiska far är en dansk gökman. Jag har också funderat på tanken, då en halvsyster visade sig bo inte särskilt långt från mig. Att vara både trollkarl och ligga med sin syster känns lite väl Game of Thrones.

Folk i min omgivning har länge tjatat om att jag borde skriva om min okända pappa, och nu fick ni som ni ville. Egentligen borde jag ha skrivit en text om världens starkaste mamma, som valde att uppfostra tvillingar på egen hand, och som, så fort jag och syrran båda flyttat ut, skaffade tre rescuehundar från Brasilien eftersom hon alltid sätter annat liv före sitt eget. Jag borde verkligen ha skrivit om hur mycket tålamod hon haft och den kärlek hon gett mig och min syster. Men nu fick ni en text om att min pappa har runkat i en burk.