Hanna Zetterberg: Kultur eller surdeg?

Jag fick förfrågan om att skriva en gästkrönika en vacker eftermiddag när solen stod lågt och hösten var full av värme. Gäst tänkte jag, på min cykel. Gäst. Eller jäst? Det där extra som får brödet att växa. Växa som sig själv, fast större, godare och bättre?

Det behöver inte alls vara en kommersiellt förpackad liten fyrkant från kyldisken. Det kan bildas av rivet äpple och en klick honung som får stå i rumstemperatur och bubbla till sig. Jäskraft kan också uppstå ur rågmjöl och lite vatten. Surdeg heter det då, men är långt ifrån surt. Det är kreativt. Som en urkraft som inte kan hejda sig.

Så tänker jag när jag trampar på hemåt. Jag tänker också på det som får oss människor att jäsa, växa, bli större och bättre och godare. Godare som i snällare, varmare och mer öppna. En älskads blick över rummet. En varm omfamning. En annan människas omtanke eller tid. En medmänniska.

Kultur kan jäskraften också stavas. De två sjuåringarna som jag är på museum med envisas att med munnen hävda att museet är det tråkigaste de varit med om. Tråååkigt! När ska vi gå och fika? Men jag ser att något mer händer i dem när vi går där och upplever. De har varsitt ritblock i handen och en från museet lånad penna. Rätt som det är dimper de ner på golvet framför en skulptur. En gjuten människofigur med enormt stabila fötter på vilka en mycket lång och gänglig kropp vilar. Huvudet så litet att det nästan inte syns. Två mycket koncentrerade sjuåringar ritar, tittar igen och ritar igen. Upplever och skapar eget. Tråååkigt? Njae, inte just där eller då. Kulturen skapar något större, något mer, det bubblar och växer till något nytt och kanske godare?  Ritblocket och pennan har förändrat sjuåringarnas blick och närvaro.

Det är vad konst kan göra med oss. Jag känner, alltså finns jag. Jag känner värme, oro, ilska eller förtröstan. Jag känner närhet, sorg, förtvivlan eller hopp. Jag stannar upp, är närvarande och känner. Kanske blir jag för alltid förändrad, större?  Kanske växer jag?

Den andra typen av surdeg, den som saknar positiv jäskultur och är just en surdeg, blir i bästa fall liggande i ett hörn för att tyna bort. Men den kan också bubbla och sprida sig, tränga in i skrymslen och vrår. Inget lyfter. Inget får positiv kraft. Den bara söndrar och luktar illa till ingen nytta. Arbetsplatser och familjer kan invaderas långsamt och försuras. Lågintensiva och konstanta konflikter. Det suckas djupt över kaffekoppar som inte ställs in i diskmaskinen eller toalettlock som inte fälls ner. Förslag läggs fram på möten men möts av tystnad eller mörka blickar. Det kreativa stoppas direkt. Surdegen ligger i vägen.

Blir vi små surdegar när vi inte blir sedda, uppmärksammade eller älskade? När vi känner oss ensamma? När vi borde rensa luften och tala om att vi känner oss ledsna eller ensamma i vår vardag, men bara får ur oss en surdegssuck över att någon smaskar för högt över bordet.

Kulturen är människans jäskraft. Vi behöver den för att utvecklas och bli starka. Det är vårt gemensamma kitt. Den kan ta oss nästan vart vi vill. Den kan ena eller splittra oss, den kan hjälpa oss att bearbeta våra upplevelser och erfarenheter, få oss att skratta åt eländet eller ta näven ur fickan och agera. Detta är centralt för de utmaningar mänskligheten står inför. Detta kan ingen ta ifrån oss. Vi kan vara varandras jäskraft som motpol till hatiska och aggressiva surdegar som breder ut sig.

Se dig omkring. Kanske finns där någon som du kan ge ett extra leende? Kanske finns där någon som kan hålla din hand? Jag cyklar hemåt och funderar på att prova det där med surdegsbröd igen. Jag vet ju att det går.