Cathrin Monell: Vittnen som kan ta ett nej

Det ringer. Varje dag vid samma tid. Numera flaggar mobilen de okända nummer som försöker nå mig. Potentiellt bedrägeri. Rapporterat skräpsamtal. Jag har insett att jag inte är skyldig att svara. Det är också vad polisen rekommenderar. Svara inte. En bekant som ringde upp ett missat samtal på jobbtelefonen hamnade i ett inspelat meddelande på dålig engelska, av en röst som påstod sig vara svensk polis. Min bekanta frågade mig om det var ett misstag att ringa upp. Jag sa som det är, att polisen varnar för kostnader om man ringer upp.

Baserat på hur det förhöll sig vid tiden då jag fortfarande svarade, antar jag att de som ringer är försäljare. Telefonbolag som vill att jag ska byta abonnemang. Stadsmissionen som vill att jag ska höja mitt månadsbelopp. Försäkringsbolag, gymkedjor, fastighetsmäklare. Men Socialdemokraternas lottförsäljare ringer nog inte mig. Jag är bara femtio och har aldrig varit medlem i något parti.

I vårt nya bostadsområde ringer det också på dörren. Jag har ännu inte slutat öppna. Oftast är det min man, eftersom han inte kan låsa upp dörren om jag har glömt nyckeln i låset på insidan. Typ tre gånger har det varit grannar med ett verkligt ärende. Några gånger barn i området som sålt lotter för sina fotbollslag eller olika produkter för skolresor. Dem stöttar jag gärna. Resten av gångerna har det varit allehanda försäljare, och en gång Jehovas vittnen.

Försäljarna säljer strumpor och underställ utanför min dörr och vill ibland att jag ska teckna abonnemang på matleveranser, eller stötta en välgörenhet. De vill mycket, men de vill inte acceptera ett nej. Jag vet att jag borde sluta diskutera med dem, sluta motivera mina beslut. Ändå går jag i fällan. Talar om varför det inte passar med matkassar just nu (delar av familjen kommer att vara bortrest i februari) och varför jag inte vill provsmaka kombucha när två okända killar ringer på dörren (jag hatar smaken av eländet). Att de säger att en av grannarna gillade den gör varken till eller från. En särskilt minnesvärd dörrförsäljare av internetabonnemang ville inte tro oss när vi, helt korrekt, sa att vi var bundna av ett längre avtal. Han var irriterad på oss när han återkom en vecka senare, kollade i sin dator och såg att vi hade rätt. Och så asfaltsläggarna – våra första besökare på vår nya adress. Jag höll då på att packa upp det mest grundläggande (böcker) så att flyttfirman kunde få tillbaka kartongerna så fort som möjligt. Det är sällan en särskilt positiv känsla när det ringer på dörren just då.

Lägg till det att det inte är helt enkelt att höra ringklockan, till exempel om vi har gäster, är utomhus eller spelar musik. En fredag förmiddag, en klämdag, när vi båda jobbade hemma ringde det på dörren. Vi väntade inte besök, jag höll på att göra kaffe och övervägde att inte öppna. Kikade ut genom köksfönstret, hoppades på att inte behöva gå ut. Utanför stod två prydliga medelålders kvinnor. Varför inte vara ärlig och trevlig, tänker jag, som ser det mer som ett karaktärsfel än en talang hos mig.

Damerna: Hej! Vi är från Jehovas Vittnen.
Jag: Hej. Vi går i en annan kyrka.

Jag är angelägen om att de inte ska behöva slösa tid i onödan på oss. Men jag ljuger inte. De frågar vilken kyrka, jag svarar ärligt. De frågar om de talar om den yttersta tiden där, jag säger att det händer. De visar mig ett bibelord, Jeremia 29:11. Jag kan inte hejda ett leende. Översättningen är inte den jag känner igen, men vi läste texten i kyrkan helgen innan, och det berättar jag. Vad jag inte säger är att vi också har det på väggen här hemma. De lämnar ett visitkort, och går. Jag står kvar och drar min slutsats:

De som vill ha pengar är påstridiga och nära till aggression. De som intresserar sig för själen är enklare att resonera med. Tycka vad man vill om Jehovas vittnen, men de kan i alla fall ta ett nej.