Ett hus att börja om i

De har kommit hit av olika anledningar,
men i lagerlokalen på Returhuset gör de samma sak. Jens, Stefan, Benny och de andra reparerar cyklar, och liv, efter långa sjukskrivningar. Här börjar vägen tillbaka.

I en stor grå lagerlokal i Alelyckan, norr om Gamlestan i Göteborg står Benny Karlsson och Jonathan Starke. De snurrar på ett cykelhjul. Det är lite skevt så när de snurrar på det så ljuder en ljus ton från ett verktyg som hjulet är fäst vid. Jonathan pekar på två av ekrarna och säger:
– Tio minuter på den, och tio minuter på den.

Benny plockar upp en nyckel och vrider de två ekrarna varsamt. De snurrar på hjulet som nu är helt rakt. Ingen ljus ton från det där verktyget. De tittar på varandra och ler.

Det är 17 år sedan Benny hittades nu. Blodig i ett dike. Benny själv minns ingenting från olyckan men skattar sig lycklig över att en förbipasserande hundägare var rådig nog att ringa på hjälp. Annars hade Benny aldrig stått i den där stora lagerlokalen i Alelyckan med cyklar staplade upp längs väggarna. Han hade aldrig fått vända ansiktet mot vintersolen i Utby och klockan hade aldrig slagit tre den här dagen för Benny. Han hade aldrig satt sig bredvid sina arbetskamrater i de mjuka sofforna för att dricka det där kaffet och han hade aldrig smakat på den där semlan. Om inte en rådig hundägare hade ringt efter hjälp.

Benny vaknade upp på Sahlgrenska sjukhuset någon dag efter olyckan med en metallställning fastskruvad i skallen. Man kan se ärr i hans panna där han sitter. Metallställningen hölls på plats av en väst runt överkroppen. En så kallad haloväst. Benny hade brutit nacken. Han var på väg hem från sitt jobb som betongarbetare men på sjukhuset minns han plötsligt ingenting. Inte från olyckan och inte från sitt tidigare liv.
– Vänner kom och hälsade på mig på sjukhuset och jag kände inte igen dem överhuvudtaget, säger han.
– Sen fick jag reda på att jag hade en son också. Han var tre år gammal då. Jag mindes inte ens att jag hade legat med hans mamma.

Benny berättar att sonen och hans mamma flyttade till Norrland och att de bor där nu. Pojken är tjugo år gammal och de har ingen kontakt med varandra.
Att ha ett ställe som Returhuset att gå till om dagarna hjälper honom att hålla sig själv och sin hjärna sysselsatt. Han har meddelat att han vill fortsätta på heltid, vilket innebär 25 timmar i veckan.
– När jag kommer hem sen får jag en helt ny känsla för mitt hem. Att komma hem. När jag är hemma hela dagarna kommer jag ju inte hem. Nu vill jag plötsligt ta hand om det och städa och så.

Det tog några år men i dag är Benny smärtfri och känner att livet kanske är värt att leva ändå.
– Att bara vara smärtfri är ju ett liv. Jag kan röra mig utan att ha ont. Jag kände mig så otroligt rik när smärtan försvann, berättar han.

Returhuset drivs av Socialförvaltning Nordost och Göteborgs stad. Verksamheten står på tre ben. Ett kafé, en trädgårdsverksamhet och det benet som vi befinner oss i: cykelverkstaden.
Många göteborgare har någon gång fått riva bort en etikett från sin cykel som indikerar att det är dags att flytta på den annars åker den till ”skroten”. I vissa fall åker den inte till skroten utan hit, till lagerlokalen i Alelyckan. Här rustas cyklarna upp enligt en checklista som bockas av och efter en sista slutkontroll säljs de under en helg i april. Folk vallfärdar hit för att fynda cyklar. Det verkar inte vara någon som riktigt vet hur många cyklar som finns i lokalen. I alla fall fler än 500. Reparerade av människor som arbetsrehabiliterar för att på sikt kunna återgå till arbetsmarknaden.
Aurelia Ingelvide är arbetsledare och berättar om mötena på sin arbetsplats. Hon ler när hon pratar.
– Deltagarna blir trygga här och man kommer varandra väldigt nära. Det är speciellt fint att se när de skapar relationer sinsemellan.

Tidigare jobbade Aurelia som frilansande cirkusartist i Köpenhamn. Hon saknar friheten och artisteriet men har lärt sig att uppskatta rutinerna som ett stadigt jobb ger henne. Hon höll på med luftakrobatik. Hårhängning. Hängde alltså upp sig själv i sitt eget hår. Hon tränar fortfarande och gör några gig per år. Men tycker samtidigt att det är skönt att slippa sätta ett värde på sig själv inför potentiella kunder. Och att behöva acceptera skampriser för att kunna betala hyran.
– Det här jobbet är fantastiskt, det goa tjôtet, att få lyssna på alla möjliga historier. Och att få jobba fysiskt med händerna. Jag hade inte trivts på en kontorsstol, det hade blivit ett för stort kliv, säger hon.

Jo tack.

Bengt Helgesson kallar sig lite skämtsamt för senior advisor. Han har jobbat med cyklar hela sitt liv och är här och hjälper till vissa dagar. Han visar Stefan Turos hur man spänner bakbromsen på den knallröda cykeln som står uppochnervänd framför dem. Stefan lyssnar noga. Medan han fortsätter skruva på den där bakbromsen säger han:
– Jag älskar att hålla mig sysselsatt och har alltid hatat att kasta grejer. Du ska se hemma i min lägenhet, det ser ut som en hel verkstad där också.

Stefan jobbade som målare men har nu varit sjukskriven sedan 2017 efter att ha kraschat in i en omålad vägg. Han är i dag 50, och har försökt att få en ADHD-diagnos sedan han var ”typ tjugo” men inte lyckats.
– Jag självmedicinerade med amfetamin ett tag när jag var yngre men jag visste hela tiden att det inte var rätt väg att gå. Han tittar upp från bakbromsen
– Det har aldrig varit någon större risk att jag skulle fastna i det där. Jag är kontrollmänniska och måste ha koll på allt.

Men 24 timmar per dygn räckte till slut inte till för Stefan. Han jobbade heltid som målare för att gå till ett kvällsjobb som lagerarbetare för att sedan komma hem och inte kunna somna förrän vid fyratiden på morgonen. Samma sak dagen efter.
– Jag hade behövt 36 timmar per dygn för att kunna varva ner ordentligt. Tyvärr funkar inte samhället så. Jag har aldrig spårat ur helt så det har liksom aldrig varit någon som vill ställa diagnosen på mig.

Han är omedicinerad i dag och har alltid varit, berättar Stefan.

En kort bilresa bort, i Utby, har Familjebostäder märkt upp cyklar i sina förråd som har stått orörda alldeles för länge. Benny leder i väg en röd damcykel med en rosa etikett fäst på styret. Etiketten förklarar att cykeln måste flyttas senast 26 januari. Det är passerat sedan länge. Benny lyfter varsamt upp cykeln till Jonathan som står på flaket till pickupen. Jonathan ser ut att ha en plan för hur han staplar cyklarna bäst för att så många som möjligt ska få plats. Solen bryter igenom och Benny vänder ansiktet mot den. Man kan lura sig själv att våren är på väg, redan i februari. Väl tillbaka är det dags för kaffe. Igen. De slår sig ner i sofforna. Jonathan plockar fram sitt Sudoku. Aurelia pratar om att hon ska i väg och åka längdskidor uppe i ingenmansland och Jonathan öser beröm över risgrynsgröten som serverats till morgonkaffet. Tim ska få en ny hundvalp. Peter, Jerry, Mikael, Emelie, Jeanette, Ahmed och Jens är också här.

Jens, som heter Eriksson i efternamn, satt tidigare framför en datorskärm på Sahlgrenska för företaget Västfastigheter och tog emot rapporter om olika saker i de tillhörande fastigheterna som behövde fixas. Ett lysrör, en spolknapp på en toalett, ett handtag som hade gått sönder. Han tog emot, matade in information i datorn och gick på lunch. Data in och data ut. Väntande på telefonsamtal med nya felanmälningar. Olika sifferkoder för de olika åtgärderna som behövde göras.
– Jag kände av depressionen när jag förlorade min matlust, jag ville liksom bara tyna bort, jag åt nudlar varje dag, berättar han.

Det slutade med att han stannade hemma från jobbet. Han gjorde sig omöjlig att behålla men blev rekommenderad att vända sig till företagshälsan innan han slutade. Där fick han träffa en psykolog och efter några turer fram och tillbaka mynnade det hela till slut ut i diagnosen autism.
– Jag har väldigt svårt att läsa av folk. När någon skojar eller är ironisk så förstår jag inte det. Jag har mycket lättare för algoritmer och logikproblem.

Han har sitt långa hår uppsatt i en hästsvans. Stadiga händer som oljar in kugghjulen. Så fort han är ledig så åker byxorna av och han klär sig i kilt. ”För att det är skönt.” Jens minns tillbaka till hur konstigt han tyckte det var att folk runtomkring honom blev obekväma för att han bar kilt.
– Varför brydde de sig om det?

Han skrattar till under skägget och berättar att han nuförtiden svarar Loch Ness-odjuret om någon frågar honom vad han har under kilten. I nästan ett år har han jobbat på Returhuset. Innan dess arbetslös, hemma. Han berättar hur bra det är att få komma hit. Att få rutiner.
– Jag har förstått att jag måste jobba med händerna och kroppen för att må bra. Jag betar av checklistan för varje cykel. Det är otroligt tillfredsställande att se hur fina man kan göra cyklarna.

Jens har varit i kontakt med företaget som hanterar Styr & Ställ-cyklarna som man kan hyra på Göteborgs gator. Han var där på besök och fick väldigt ”goa vibbar”, så nu hoppas han kunna fortsätta där efter att arbetsprövningen i Alelyckan är över. Han vill ta med sig sina nya cykelkunskaper ut på den riktiga arbetsmarknaden. De skulle höras igen i början av april. Han börjar prata om en orange cykel med korkhandtag. Han skiner upp när han berättar om hur rena de där handtagen blev efter att han hade putsat dem. Den ska säljas under vårens cykelsläpp.

Jag kommer och går på det här stället. Åker med till skroten och lunchmatsalen. Möter våren och inväntar cykelsläppet. Äter semlor på fettisdagen, men Tim är inte där. Hans nya hund har rymt. Fyra små tassar som irrar runt i staden. Tim är ute och letar med bil och drönare. Sätter upp lappar på träden. Hunden, som han hann döpa till Alvar, har bara varit hos Tim i några dagar. Senare i samma vecka faller det plötsligt stora snöflingor över Göteborg och Alvar har fortfarande inte hittat hem.

Ovanför Tims vänsteröga hittade läkarna till slut en hjärntumör. Det var fyra år sedan och den var stor som den där gula plastbehållaren som leksaken i ett Kinderägg ligger i. Det började med tandvärk som liksom hoppade runt mellan käkbenen. Sen kom en enorm smärta och efter operationen fick Tim lära sig att gå på nytt. Nu jobbar han på Returhuset och hoppas kunna gå upp till halvtid snart.

I andra änden av rummet har Jens bytt om till en rödrutig kilt bakom ett draperi. Han ska gå hem för dagen men jag hinner fråga honom vad han har för förväntningar inför cykelsläppet.
– Jag förväntar mig en lång kö. Det ska bli kul att se att jobbet man har lagt ner på cyklarna uppskattas. Och att det blir tomt i verkstan här efteråt.

Vad har du för förväntningar på livet då?
– Att jag hittar någon bra arbetsplats så att jag i framtiden kan försörja mig själv, säger Jens.

Några dagar senare står Benny och pillar med nåt och jag berättar för honom att hans nu 20-åriga son, som var tre år när Benny skadades i mc-olyckan, finns på Facebook och att likheten med Benny är slående. Näsan. Ögonen. Benny funderar kring framtiden och han både tror och hoppas på att sonens mamma berättar, eller redan har berättat, att Benny är pappa till honom.
– Jag vet inte om han minns mig. Men jag tror väl att hans mamma har sagt något om mig någon gång. Det blev inget bra det där.

Han fortsätter:
– Det blev för mycket för min hjärna. Jag klarade inte av det och jag glömde allting hela tiden efter olyckan. Det tog lång tid innan minnena kom tillbaka.

Vad hade du sagt till honom om ni hade träffats?
– Jag hade berättat var jag, och han, kommer ifrån. Att hans farmor är resandefolk med ursprung från Indien men att hans farfar är svensk. Hälften-hälften. Ja, det är tragiskt det där. Man vill ju träffa sin son.

Det är dags för lunch. Bennys kollegor har redan begett sig och det är tyst i den stora lagerlokalen. Vi har tappat tappat bort tiden i samtalet, Benny skyndar iväg till lunchmatsalen. Dagarna går, de blir ljusare och längre. Runtom i stan står människor med sina portföljer på väg till sina jobb som förstenade och suger åt sig av solstrålarna. Trots att de egentligen har bråttom. I lagerlokalen i Alelyckan kommer Tim in genom dörren. Han sträcker armarna över huvudet i en segergest.
– Han är tillbaka! Han får en kram av Aurelia.

Alvar var utsvulten när en villaägare på Hisingen ringde Tim och berättade att hunden hade trasslat in sig i staketet till huset. I åtta dagar hade han irrat runt utan något mål i en ny stad. Det är en pigg och nyfiken hund där i hundburen i bagaget på Tims bil. Han får komma ut och hälsa. Tim berättar om alla människor som hjälpt till och engagerat sig i sökandet.
– Jag tror att folk behövde det där lilla dramat i dessa orostider. Något konkret som man kan göra och som inte handlar om krig. Eller om Donald Trump.

Alvar vilar tryggt i Tims famn ute på parkeringen.
– Det var ett bakvänt sätt att jobba med anknytning. Men det var väldigt effektivt. Nu vet han att det är jag som är hans husse.

Det har blivit april och dags för årets cykelsläpp. Nordanvinden blåser in kalla vindar över Alelyckan och åttans spårvagn gnisslar förbi ute på spåren. Det är klarblå himmel och tidig morgon men kön börjar redan ta form utanför stängslet.
Längst fram står en man från Mölndals Kråka som behöver en cykel med många växlar för att orka ta sig upp för backarna hemmavid. Han heter Tord och lämnar platsen senare med en svart cykel med 24 växlar som ser snabb ut.

Cykelintressenterna provcyklar i rondellen på området. Alla åt samma håll för att inte krocka med varandra. Bianco Casco har letat sig fram till en orange cykel. Aurelia hjälper till att höja sadeln. Cykeln har ett par helt nyputsade korkhandtag.
Och precis som Jens, Benny, Stefan och alla andra på Returhuset så får den orangea cykeln en ny chans. Efter lite justeringar.