En oväntad vänskap
Text Malin Clausson Foto Lisa Thanner
De hade separata resor in i missbruket, men en gemensam väg ur. På tolvstegsmöten i Karlstad träffades David Nordling och Lars Lerin. I tv blev den ena den andras lärling. I livet lär de av varandra.
Lars fäste sig vid David för att han uttryckte sig så väl.
– Han kunde trots sina unga år sätta ord på de känslor och tankar som vi alla bar på. Själv fick jag gå ett halvt liv innan jag kom till liknande insikter, säger Lars Lerin och ser David i ögonen när han svarar på min fråga.
– Jag har ju alltid vetat vem Lars är och beundrat honom och känner i dag bara stor tacksamhet för att ha fått lära känna honom bättre, genom vår resa, säger David och ger Lars en uppskattande blick tillbaka.
De reste i väg för att tillfriskna, gav sig av tillsammans med en grupp likasinnade, med liknande problem och tv-kamerorna följde dem längs vägen. Serien Vägen ut med Lars Lerin som sändes i SVT 2022, var på tal redan 2019 berättar David, men så kom pandemin och bromsade upp hela äventyret.
– Jag hade nästan glömt av det när de ringde upp från SVT två år senare och sa, ”hej, vi ska göra den här serien nu”, berättar David Nordling som då hade knappt tre nyktra år bakom sig.
Det bar av, Lars Lerin, maken Junior och åtta vänner som Lars lärt känna på vägen ut ur sitt missbruk gjorde resan som gick från Höga Kusten via Dalarna hem till Värmland. Längs vägen målade deltagarna och samtalade om missbruket, livet och de anhöriga.
24 år ung hade David Nordling då redan hunnit missbruka mer alkohol och droger än många hinner under en livstid, och att han lever är snart sagt ett under. Det är också vad han själv, ödmjukt, känner inför livet i dag. Tro och tillit är hans ledstjärnor och Gud högst närvarande.
Den 8 juni 2018 är David Nordlings tillnyktringsdatum. Under sex år hade han då missbrukat allt han kom åt. Drogbruket var så omfattande att han kunde känna en lättnad i tanken på att sluta sina dagar i en överdos.
– Jag hade accepterat tanken på att jag skulle dö av mitt missbruk. Det var ingen idé att kämpa emot. Men jag var för rädd att avsluta livet själv, så jag hoppades någonstans att jag skulle komma ur det den vägen.
När han hade testat allt, till och med självmordsförsök, ringde han soc och skrek på hjälp och gav så till slut tolvstegsprogrammet ett ärligt försök. När David blev inlagd fick han för första gången beroendesjukdomen förklarad för sig på ett sätt som han begrep, och pusselbitarna föll på plats.
– Jag mår bättre i dag än jag någonsin föreställt mig att jag kunde göra.
Även resan norrut var läkande, nästan som en behandling i sig, där deltagarna stötte och blötte allt de varit med om. Lars Lerin beskriver gemenskapen i gruppen som speciell och förknippar ett särskilt ögonblick under inspelningen med just David.
– Näst sista bilden vi målade, vi målade hjärtan, då talade vi mycket om förlåtelse och kärlek, minns jag.
Genom tolvstegsprogrammet har de båda Karlstadborna fortsatt att träffas efter programserien, och skratten fyller rummen i konsthallen Sandgrund där de återses för ett samtal om vad som var då, och är nu.
Omgiven av sina egna målningar berättar Lars Lerin om det svarta hål som uppstod inombords när han slutade med drogerna och hur konsten blev ett sätt för honom att fylla det, tillsammans med en dos av andlighet och tacksamhet.
David Nordling säger att tomrummet i honom läkte som ett resultat av behandlingen. I dag behöver han inte jaga något att fylla det med. Men känslan av tacksamhet delar de.
– Tacksamhet, det var för mig bara ett ord förut. Jag hade aldrig upplevt det. I dag finns inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är. Det är en enorm kontrast, det som skett i mitt liv, säger David och ser dagen som ett exempel:
– Bara att vi sitter här nu gör mig tacksam.
David Nordling kan i dag se att han föddes med beroendesjukdomen som i kombination med andlig brist, mental besatthet och fysisk allergi blommade ut i en första fylla sommaren mellan åttan och nian. Det blev dessvärre kärlek vid första ögonkastet.
– Tidigt sökte jag efter saker som kunde fylla tomrummet jag bar på, förklarar han.
Född också med adhd var David Nordling redan som liten våldsam och manipulativ. Fick andra barn att göra som han ville, var hotfull och slogs under perioder varenda dag, varenda rast.
– Det var massa samtal hem, stökigt i skolan och jag kände mig missanpassad, misstrodd och inte accepterad.
Uppvuxen med mamma och lillebror och en pappa på distans från det att David var 11 år, kommer han från en socioekonomisk medelklass. David är från ett ”bra område” i Karlstad och till en början gick också skolan hyfsat. David är kvicktänkt och hade lätt för matte, men när det började bli avancerat, tog emot, gick det inte längre. Tålamodet tröt både hos David och omgivningen.
– Jag störde, blev utslängd och tappade snart allt intresse för skolan. Mamma började ana att jag hade någon diagnos men fick inte gehör för sina misstankar. Först när hon vände sig direkt till BUP tog skolan hänsyn till problemet och förändringar skedde. Men det kom för sent, konstaterar David.
Han gick då i åttan och led redan av depressioner. Sökandet efter likasinnade ledde honom till förorten Våxnäs där han hittade människor som förstod honom. Som också sökte kickar i form av uppmärksamhet, adrenalin, spänning och bekräftelse.
– Vi drog runt på stan och levde rövare.
Alkohol och cannabis följde honom troget i sex år – minus en period när David hade flickvän och försökte ta det lugnare. Spice har också förekommit, liksom andra substanser, ecstasty, tramadol, svamp. Omständigheterna rättfärdigade alltid. Men hålet blev aldrig fyllt och drogerna förvärrade allt annat. Alla relationer var osunda under de här åren och David beskriver sig som ett vandrande kaos.
– Jag fuckade upp allting.
Det som fungerade någorlunda mellan de värsta perioderna var musikskapandet. Vi pratar om musikens betydelse i den studio där David Nordling spelat in många av sina låtar. I tonåren identifierade sig David som rappare, det var det han skulle bli. Och trots sitt missbruk har han släppt flera låtar som blivit lokala framgångar, givet att han också har väldigt mycket inspelat som aldrig blivit släppt. I all oreda fungerade musiken ändå terapeutiskt. I studion kom sorg, ångest och frustration ut.
– Till och med de som gillade mina låtar klagade efter ett tag och ville att jag skulle skriva mindre sorgliga grejer.
I backspegeln kan han se att han egentligen inte brydde sig så mycket om hur det lät. Han hade ett budskap och fick ut det genom denna kanal. Första låten spelade han in som tolvåring och den ligger fortfarande publicerad på Youtube. En liten kille med ljus röst och väldigt kaxig attityd.
Sedan dess har musiken gått i vågor, kommit till honom när han klarat av det mellan missbruksperioder. I dag är låtskrivandet en metod bland andra. David Nordling har hittat fler kanaler för sitt budskap. Numera föreläser han mer än uppträder som artist och scenvanan har han fortsatt nytta av. Nervositeten släpper när han kliver upp och kör i gång, säger han. Den omogna kaxigheten har omformats till ett samlat lugn och en övertygelse om varför han ska göra det han gör.
– I dag handlar det inte så mycket om mig. Det är budskapet som står i fokus.
Om budskapet i musiken handlade om misslyckanden, missbruk och svek så handlar David Nordlings talade ord i dag om kärleken till livet och till gud. Än så länge lever han ensam men den kärlek som innebär närhet till en annan människa är inget han jagar.
– Mitt liv i dag går ut på att göra vad Gud vill. Om det till slut leder mig till en tjej, så är det meningen. Jag har lärt mig att om jag jagar något i desperation så brukar det inte sluta bra. Förväntningar blir bara till besvikelse och skit.
Han sätter inte upp några mål. Det gör honom fixerad och tunnelseende och kommer han ens fram så blir det ändå inte bra.
– Jag har drömmar men försöker bara leva så gott jag kan utifrån det jag har här och nu. Dag för dag.
Av många av olika anledningar har många kontakter och relationer försvunnit, men själv har inte David brutit med någon. Han kan umgås runt alkohol och droger utan att få sug efter det, men vill inte vara där av andra orsaker säger han. Han ser hur vänner som fortfarande brukar mår på insidan, hur illa de gör sig själva. Och fyra har han redan förlorat; två i överdoser, en drogrelaterad trafikolycka och en har blivit mördad.
Om vänkretsen krympt så får han mer respons i sociala medier, och det ser han som sin lön. Där kommer tacksamheten in. Att kunna hjälpa någon annan är bästa betalningen. Men han när också en dröm om att kunna försörja sig på sin mission framöver.
Relationen till mamma har återhämtat sig, säger David Nordling, och kontakten med lillebror är reparerad sedan några år, även om bröderna lever två helt skilda liv i dag. David förstår varför hans bror en gång klippte bandet.
– Mamma gick ju helt sönder. Det var ju inte bara det att jag knarkade och söp, jag var också aggressiv, slog sönder saker och var fysiskt hotfull. Jag tog till våld mot mamma en gång, knuffade undan henne när hon försökte stoppa mig från att gå ut och festa. Min lillebror, som också blev mobbad i skolan på grund av sin knarkande storebror, blev vittne till det.
Återfallen har också slitit sönder bandet mellan bröderna som var varandras bästa vänner som små. Första gången David kom in i tolvstegsprogrammet var han 19 år, och genomgick en fyra månaders behandling. Andra gången han genomgick behandlingen hade han fyllt 20 och först försökt supa ihjäl sig. Ett sucidförsök, som hans mamma räddade honom från i sista sekund när han försökte slänga sig ur bilen hon körde i hög fart, ledde till en tredje behandlingsomgång. Att det var självklart för David att han nu skulle klara det gjorde det inte självklart för omgivningen. Det får ta den tid det tar, resonerar han. Hoppet överger honom inte.
Varje morgon ber David Nordling två böner, hämtade ur tolvstegsprogrammet. Han mediterar ofta, yogar ibland och ”älskar allt som har med mindfulness att göra”. Inte sällan förvandlar han sitt badrum därhemma till ett spa.
– Förr dämpade jag mig med droger, nu varvar jag ner i badet. Jag har bara lyssnat på yogamusik hela det här året. Haha, det blir intressant att se min årsbästa-lista på Spotify 2023. Inte så mycket hiphop längre.
När David var sin sämsta version drack han extrema mängder alkohol som han kombinerade med Ecstacy, amfetamin och Lyrica (ett läkemedel som i dag är narkotikaklassat). Ofta tog han fyra–fem droger på en gång och levde i en ständig jakt på alkohol. Han finansierade sitt missbruk med alkoholförsäljning och byggde upp ett hat mot allt och alla. Det här ligger bara fem till sex år bakåt i tiden och det slår honom ibland, den enorma kontrasten mellan då och nu.
– Förr var jag aldrig tacksam, alltid missnöjd, alltid besviken. Till och med inne på Systembolaget kunde jag känna ett missnöje. Inte ens där tyckte jag att det fanns tillräckligt för mig. I dag är jag nöjd hela tiden, och pratar i poddar om hur jag försöker bli min bästa version.
Den 7 juni 2018 tar David Nordling sitt sista återfall. Dagen efter blir första dagen i hans nya liv, och någonstans där längs vägen, i ett tolvstegsprogram, möter han Lars Lerin, Sveriges meste akvarellkonstnär från Hammarö, i dag med eget museum i uppväxtens Karlstad och ett svåröverträffat kändisskap. Utöver en ofattbar produktion av tavlor och närmare 60 böcker har Lerin det senaste decenniet medverkat i en lång rad radio-och tv-program som värd för olika samtal om livet. Att hans eget liv kantats av svårigheter, missbruk och sociala problem är något han länge varit öppen med. Så också privatlivet. Sedan 2009 är han gift med Manoel Marques Lerin, i folkmun ”Junior” och paret har i dag fyra barn, två söner och två tvillingdöttrar. En annan sorts kaostillvaro, med kärleksfull inramning, som Lars Lerin också är ärlig med. Det blir ofta citat och löpsedlar om familjen på Hammarö.
Lars säger att han fascineras av Davids starka tro och tillit. Och är imponerad av hans övertygelse, att han inte tvekar, inte romantiserar det som varit och finns här och nu för att hjälpa andra. Att han hittat en livsuppgift. Så skulle han inte beskriva sitt eget liv, trots att han rönt enorma framgångar.
– Jag är nog lite sjukare än David, för jag är helt beroende av måleriet för att hålla mig frisk. Men mitt tidigare beroende var destruktivt. I dag är det positivt, konstaterar Lars.
David från sitt perspektiv menar att Lars gör mycket för många med sin konst, sin öppenhet och den förebild han är.
– Du sprider glädje, optimism och kärlek. Du har hjälpt jättemånga människor. Genom dig kan människor relatera till mörker och ljus. Du sår frön hela tiden.
Om sin egen gärning, ännu i tidigt stadium, säger David:
– Mitt fokus är att se dem som är i det svarta. Berätta hur man tar sig ur. Oavsett hur mörkt det ser ut, finns en väg ut. Ibland måste man slå i botten för att kunna vända. Jag hade inte kunnat vända tidigare än jag gjorde. Men i dag är jag engagerad i Suicid Zero.
Familjelivet, som format Lars Lerins vardag till något han aldrig kunnat föreställa sig för 15 år sedan, har också medfört en ny sorts oro. För barnen.
– Det är det där med gener, arv och miljö. Det är otäckt att tänka på, livet, hur det ska bli. Det är lite som att spela rysk roulette, säger Lars Lerin, men lägger sedan till att det inte känns så nära förestående, det där samtalet om alkohol och fest, då äldste sonen bara är åtta år.
Vid sidan om föreläsningar och musikliv skriver David Nordling nu på en bok om sitt liv. Han har kommit en bit på väg, men när han kom fram till missbrukets början tog det stopp.
– Inte för att det är känslomässigt svårt att skriva om, men jag minns inte. Det blir så rörigt, jag kan inte placera saker i tid och rum. Det är mycket jag inte kommer ihåg över huvud taget. Jag får hjälp av mamma så att jag också får hennes perspektiv. Men det finns luckor, säger David.
Lars tipsar om att han kanske kan få påfyllnad från kompisar med tiden. Själv gör han nu via både ny tv-serie och bok en minnesresa tillbaka till Lofoten, där hans självmedicinering och alkoholism höll på att förgöra honom under 1980-talet. På samma plats som hans enorma konstnärskap såg ljuset, höll han på att förlora sig i missbrukets mörker. De personliga betraktelserna som nu lyfts fram också i en kommande utställning på Sandgrund, är en del av hans historia som han nu har konfronterat igen. Men denna gång i sällskap med andra, och inte minst livskamraten Junior, som en påminnelse om det nyktra nuet och livet som det ser ut i dag.
Och David ser ytterligare möjligheter till kreativa samtal framöver, vännerna emellan.
– Tanken är att jag ska starta en podd också. Jag har skaffat mig utrustning och nu är det upp till Gud att avgöra om det blir av. Då vore det jättefint om du ville gästa den, Lars. Den ska sprida hopp.