”Jag kommer aldrig att få en lägenhet igen”

Faktumförsäljaren Uffe vräks från hemmet där han bott i nästan 15 år. Vi följer honom från tömning av lägenhet till sömnlösa nätter i förråd och tillfälliga boenden i Göteborg.

21 januari, 2026 – Linné Hostel

På Vegagatan i Linnéstaden i centrala Göteborg ligger ett hostel där Uffe bokat in sig i 25 nätter för 10 100 kronor. Korridoren är lång och smal och i ena änden syns Uffes beige känga sticka fram. Den håller dörren öppen till det lilla rummet. Knack knack, säger jag och Uffe ropar hej från sängen. Han har just sovit middag. I rummet finns en nittiosäng, ett litet sängbord i trä, en stol och några krokar för kläder, samt en spegel på väggen. Och ett handfat. Men det använder Uffe främst som ett avlastningsbord. Här står en långburk Arboga, Gais-kopp, ett paket leverpastej och i ”skålen” ligger apelsiner. Utifrån sängens mått räknar vi ut att rummet nog är på max fem kvadratmeter. Dusch och toalett finns precis intill, så det är bekvämt, tycker Uffe. Däremot ligger rummet i anslutning till trappan som går till övervåningen så han vaknar ofta av fotsteg om nätterna. Vi tar oss till köket där det finns kyl, spis och mikrovågsugn att använda. Hittills har han inte utnyttjat den här delen av vandrarhemmet då han äter när han är ute på stan. Köper gärna en sallad på Hemköp och sätter sig på en bänk i Nordstan, där han även säljer Faktum, och tittar på människor. Han gillar att vara där det är rörelse.

Hur är det att vakna upp här i jämförelse med i din tidigare lägenhet?
– Jag har aldrig varit en materiell människa.

Tre månader tidigare, 28 oktober, 2025 – Lägenheten

– Vill ni ha något? frågar han mig och fotografen Katarina och pekar på en elektrisk eldstad som står på golvet.
– En matta, eller möbler?

Förstahandskontraktet har varit hans i nästan 15 år och det märks att han bott här länge. Han var till och med den första hyresgästen när huset var nybyggt. Trots att nästan alla saker är nedpackade i påsar eller står på golvet vittnar de om att de varit del av ett välfyllt hem. Ännu står en porslinselefant kvar i hyllan i vardagsrummet, en gåva han fick för 30 år sedan, och de stora växterna har fortfarande sin plats intill balkongen. De får han nog slänga, säger han. Men annars är det mesta bortskänkt, och de möbler som finns kvar ska Uffe be Östhjälpen Second Hand hämta.
– Jag började rensa i tid när jag fick reda på att jag skulle bli vräkt. Jag tänker att jag ska hyra ett förråd och förvara grejer som är viktiga för mig att ha kvar, säger han som gått ”300 vändor” till soprummet där man kan lämna saker för andra att ta. På golvet står en uppblåsbar pool som också ges bort.

Uffe visar in till sitt sovrum och öppnar garderoberna som är tömda, men vinterkläder och handdukar har han sparat.
– Jag tänkte lämna galgarna, kanske vill nästa hyresgäst ha dem.

Ovanför sängen hänger ett foto på en kvinna som sitter bredvid en hund på en klippa.
– Året om badade jag och Max vid Amundön. Folk trodde att han var en varg, säger han och skrattar.

Kvinnan är hans ex Susanne som han var tillsammans med i över 40 år. I ett decennium bodde de här i lägenheten.
– Hon låg på den sidan och jag på den, säger han och pekar på sängen och här hade jag mitt akvarium med fiskar som jag fått göra mig av med nu, säger han.

Uffe och Susanne reste gärna, och helst till Grekland. Deras favoritö var Kos, och närheten till Turkiet därifrån.
– Jag jobbade på SKF där jag var operatör. Jag gick i pension när jag var 62 för att vi skulle ut och resa mer, men så blev det aldrig. Jag tappade mycket i pension på grund av det.

På ett annat foto syns en bebis. Det är deras son Richard.
Ett paket kalaspuffar står framme på köksbänken och Uffe förklarar att det är anledningen till varför han kallas ”Uffepuffe”. Kärleken till puffarna har funnits länge och de äts helst med mjölk.
– Vill ni ha glass förresten, frågar han.

Varannan dag äter han vaniljglass med pressad citron och apelsin, kombinationen av det syrliga och söta är en favorit. I frysen ligger utöver glass några portionsrätter och polarbröd. Han brukar köpa när det är bra pris. Och i kylen finns bruna bönor, blodpudding och stark senap.
– Jag vågar inte ha för mycket i kylen just nu, vill inte behöva slänga mat.

Sedan Uffe blev ensam för fem år sedan har han blivit bättre på att laga mat. Äter gärna fisk, lax och makrill som är två favoriter och till fisken blir det ofta potatis, ärtor eller morötter.
– Det ska alltid finnas grönt på tallriken och i fisken, som är nyttigare än kött, finns det mycket omega-3-fetter.

Hur ska du göra med maten när du blir hemlös?
– Jag har tänkt skaffa en mikro så att jag kan värma mat själv. Jag tänker att jag ska ha ett gömställe där jag kan ställa den. Det finns ju eluttag lite överallt, säger han.

Vad hände egentligen, varför ska du vräkas?
– Allt började med det där rånet, säger Uffe.

Det var den 4 april förra året då en nedåtgående spiral inleddes. Han blev bestulen på sina värdesaker och rånarna lyckades handla på systemet och ta ut pengar innan Uffe kunde spärra sitt kort. Några ungdomar i Nordstan hjälpte honom att ringa banken och därefter gick Uffe till polisstationen för att göra en anmälan. Polisen skjutsade sedan hem Uffe till lägenheten i Jonsered, men nycklarna var ju borta. Att få hjälp av en nyckeljour under helgtid innebar en kostnad på flera tusenlappar och att få nya nycklar var inte heller gratis. Månadens ekonomi blev svår att få ihop och Uffe frågade hyresvärden om en avbetalningsplan för att kunna betala hyran nästa månad.

– Jag behövde överleva och bad om en tillfällig lösning, men de ville inte hjälpa mig. Nu kommer jag att kosta Partille kommun mer än om de hade kunnat stötta mig där och då. Jag blev så sur över att de inte ville hjälpa mig … att jag vägrade betala hyran och nu har allt slagit tillbaka på mig, säger han.

Det ena ledde till det andra och nu ligger papprena som gäller vräkningen på bordet framför oss. Om en månad ska han ha lämnat lägenheten.
– Jag kommer aldrig att få en lägenhet igen. Jag är liksom stämplad av Kronofogden. Men jag ser väl inte knäckt ut? säger Uffe och fortsätter:
– Jag är mig själv fortfarande. Min mamma lärde mig att pengar och prylar inte är det viktigaste. Det är att må bra. Hon dog i maj 1999, klockan tre på dagen. Jag glömmer aldrig henne.

Uffe går till balkongen för att öppna dörren och släppa in lite luft. Det känns att kylan är på ingång. Ena växten som står där är nästan lika hög som han själv, och det är hans Gais-planta. Till en början förstår jag inte vad han menar, men vissa av löven har målats med en svart tuschpenna. Växten är grön och svart. Uffe är onekligen ett fan, och går på alla matcher han kan. Gais sponsrar Faktumförsäljarna med biljetter till hemmamatcherna. Tecken på passionen för laget är synliga lite överallt i hemmet. Det finns, utöver plantan, tygpatches, flaggor, kläder …  Ändå har Uffe gett bort en hel del, berättar han. I går vann laget en viktig match. Den som tog dem till Europaspel. Matchen i sig var inte särskilt underhållande, men resultatet går till historien, förklarar Uffe. Gårdagen är anledningen till att han är nyvaken trots att klockan är två … Han blev kvar och firade på ”Stallet” där han bjöds på öl efter öl. Vanligtvis brukar han bada i Säveån när Gais vunnit, bevis på detta syns emellanåt på hans Facebooksida ”Uffe-puffes Gaisgrupp” där över trehundra personer följer honom.

Gaiskärleken har han en gammal barndomsvän att tacka för. Vännen tog med honom på en match när han var runt tio år. Ett derby, de spelade mot IFK och vann. Uffe minns stämningen och de gröna fyrverkerierna som avfyrades när bollen sattes i mål. Sedan dess har han varit fast. Nu när de ska spela söderut framöver hoppas han kunna åka ner i Europa för att se dem vinna.

Bland sakerna han ska spara finns en yxa som han tänker använda när han behöver sova i skogen. Tanken är att hugga ner några grenar och lägga som ”madrass”.
– Jag har också beställt en sovsäck som ska tåla minus 20 grader för jag är lite rädd för kylan. Men jag sover helst i naturen istället för på boenden med massa olika människor. Det gör mig stressad.

Hygienen är viktig för Uffe, och på toaletter med speglar tror han att skägget ska kunna tas omhand.
– Jag vill inte att det ska synas utåt att jag är hemlös. Så jag ska sköta mig. Bekväma grejer som jag tar för givet kommer jag aldrig att få tillbaka. Just nu är det svårt att veta vad det kommer att vara, vi får se, säger han.

Vi lämnar lägenheten och Uffe tar oss till en plats han planerar att kanske bo på framöver. Det är en rätt snårig väg och halt, men det doftar gott, tycker Uffe. Han brukade promenera mycket här förr i tiden när han hade hund. I dag har han ingen, men passar gärna andras.
– Ursäkta, jag är lite trött i dag, säger Uffe när backen blir brantare och hans steg långsammare.

Vi tar en paus, andas lite. Han vill visa oss granarna han tror skulle kunna vara ett bra skydd mot väta och vind. Till slut tar Katarina honom i handen, och jag puttar på bakifrån. Det hela slutar med att Uffe kryper på alla fyra för att komma högre upp i skogen. Efter ett tag beslutar vi oss för att inte gå längre. Uffe lutar sig mot en vacker ek och vilar en stund.
– Jag tar nog tillbaka det där med att sova här. Jag kommer inte att orka ta mig upp hit, säger Uffe.

1 december, 2025 – Faktum

– Jag är fri! säger Uffe.

Det är första dagen utan en plats att kalla hem. I månader har han levt i ovisshet. Ska han bli vräkt eller få stanna? Nu slipper han jobbiga samtal och oönskad post i brevlådan.

Över en kaffe och en bit tårta från Chapmans konditori (de skänker alltid -gårdagens godsaker till försäljarna) snackar han med kollegan och Faktumförsäljaren Jocke om potentiella boenden. Jocke berättar om ett rum i huset där han bor som kostar 4 700 kronor i månaden. Det tycker Uffe är för dyrt i förhållande till hans pension. Han har haft en stor tvåa med balkong, tvätt-maskin och torktumlare som han inklusive el och varmvatten betalade 9 700 kronor för i månaden. Och han hade bostadstillägg, vilket man kan få som pensionär med låg pension för att kunna bo kvar i sin bostad när pensionsåldern är nådd. Men nu när han inte har ett hyreskontrakt längre är det borttaget. 

Uffe berättar om ett gömställe i en skogsdunge där han lämnat några svarta sopsäckar med saker han vill spara.

I handen håller han en kasse där han bär det som håller hygienen i schack och magen glad. Här finns tandborste, tandkräm, rakhyvel och handduk. En väckarklocka, gaffel och mugg. Pepparkakor, vörtbröd, leverpastej och makrill i tomatsås.
– Jag skulle inte kunna leva så, säger Jocke och berättar för Uffe om förmånen Faktumförsäljarna har på Valhallabadet. Att de kan duscha och basta där gratis. Det har Uffe hört talas om, men aldrig utnyttjat. Än.

Var ska du sova i natt?
– Ja, du det blir spännande. Jag har mina ställen. Men i värsta fall kanske det blir i förrådet. Jag har sparat min blipp så att jag kan ta mig in där.
– Hallå eller! säger Jocke.

2 december, 2025 – Faktum

– Tänk, nu bor jag inte i en lägenhet längre, utan jag bor i hela Jonsered!

I natt sov han i cykelrummet där hans cykel står kvar. Uffe berättar att det var svinkallt och om oron för att grannar skulle komma in.
– Visst ser jag väl ändå hyfsat pigg ut? Jag kommer aldrig att få en egen lägenhet igen. Det är kört för mig, säger han och blir tyst en stund.
– Jag väntar ett år och ser om jag överlever. Jag klantade mig när jag inte betalade hyran och i slutändan var det mig det gick ut över.

9 december, 2025 – Faktum

– Jag var hos socialtjänsten i Partille och de beviljade att jag får vara på Frälsningsarmen, Lilla Bommen, tills på måndag. Jag förklarade för dem att det är väldigt stressande att inte veta hur länge jag kan få stanna. Tänk om de kunde ge mig till årsskiftet?

På mobilen visar han upp sitt rum som har en enkelsäng och ett stort fönster.
– Vet du, jag fick fel nyckel och gick in i fel rum. Vissa som bor på just den våningen är kriminella. Tänk om någon av dem hade varit där? På min våning är det främst alkisar, som jag, och hemlösa.

Varje dag serveras de boende tre mål mat, samt en kvällsmacka.
– Min mamma ligger nästan i lä på den maten. Det är sån lyx!

19 december, 2025 – Faktum

Jag hör ett halloj och tittar bak. Där sitter Uffe på en bänk utanför Faktum och väntar på att vi ska öppna efter lunchstängningen.
– Nu blev jag hemlös i dag igen, säger han och framför honom står kassen med det mest nödvändiga. 

I natt sov Uffe sin sista godkända natt på Frälsningsarmens boende, Lilla Bommen. Han kommer att sakna dem han lärt känna där under de senaste två veckorna. Han hade hoppats på att få stanna över jul, eller kanske nyår. Men så blir det inte.

Uffe har just ätit lunch på Max. En kvinna kom fram och bjöd honom på två burgare, bara så där, berättar han.
– Hon såg väl att jag var hemlös, säger han.

Var han ska sova kommande natt är oklart. Socialjouren Göteborg har sagt att han får lösa boende själv, typ checka in på vandrarhem.

Eftersom ekonomiskt bistånd är tänkt som en sista utväg måste Uffe först använda upp sina egna pengar. Därefter kontrolleras kontoutdrag för att säkerställa att det inte finns några besparingar kvar. Först när han inte längre kan försörja sig själv kan han ha rätt till stöd från socialtjänsten.
Men då sover Uffe hellre utomhus, eller hittar en annan lösning. Han förstår inte hur han ska kunna köpa mat och överleva om han blir helt barskrapad.

Helst skulle Uffe vilja hitta boende på egen hand för att slippa soc, men det är inte det lättaste. Inte för en kostnad som känns rimlig, säger han. En bekant har en kolonilott som kanske skulle kunna vara något, berättar Uffe, som också har hört om ett rum i ett kollektiv i Örgryte. 
– I natt får jag nog åka till Jonsered och sova i förrådet på kuddar jag klätt i svarta sopsäckar. Det ska nog lösa sig, säger han innan han lämnar Chapmans torg med den ständiga kassen i handen.

12 januari, 2026 – Faktum

Det är minusgrader ute, spår av snön som föll i början av året ligger kvar och Uffe letar fortfarande efter ett permanent boende.
– Jag vill inte betala mer än fyra till sex tusen i månaden. Jag måste ju kunna betala annat också, min mobil och sånt. Min son har hjälpt mig mycket nu under jul och nyår. Jag är så tacksam! Jag har fått bo på hostel och hotell, säger han.

Plötsligt säger han ”har ni sett mina fötter?” Vi svarar nej, och Uffe snörar av sig kängorna som han bär utan strumpor. Det visar sig att han fått köldskador av senaste veckornas kyla, och strumpor får det bara att klia än mer, säger han. Ett mörker stiger upp över smalbenen och det ser inte bra ut. Vi råder honom att omgående gå till Hemlösas vårdcentral eller till Göteborgs Stadsmissions hälsocentral.

15 januari, 2026 – Faktum

Hemlösas vårdcentral hjälpte honom. Uffe fick en salva som har dämpat klådan och ett läkarbesök är inbokat i dagarna. Allt är gratis.

Det är torsdag och på måndag kommer pensionen. Då ska han lägga pengarna på att se till att få tak över huvudet en period. För värmen och sömnens skull ska han checka in på Linné Hostel. Tanken är att tömma sitt konto och spara alla kvitton. Han har insett att det är enda sättet av via socialtjänsten få hjälp att hitta ett nytt hem.

23 januari, 2026

Klockan är strax efter ett när Uffe kommer gående med en påse i vardera hand.
– Det blir Valhalla i eftermiddag, säger han och håller upp en röd plastpåse innehållande badbyxor, tvål och handduk.
– Jag har tänkt på det så länge, men nu ska det bli av, säger han.

I den andra påsen har han de saker som varit hans följeslagare under tiden som hemlös.
– Jag glömde mitt paket Lingongrova som jag alltid har, säger han och skrattar:
– I artikeln om mig får du skriva: Han glömde det viktigaste för att överleva – mat.

Under senaste veckorna har Uffe som sagt sparat kvitton på allt. Boende, mat, hygienartiklar och kläder. Han kommer att bli nollad ekonomiskt. 
– Jag har alltid varit glad, även när jag haft det som sämst. Det är inte synd om mig.

Framför kameran pussar han ut i intet.
– Mer pussar och färre krig, säger Uffe och berättar om en kvinna som han träffade när han sålde Faktum häromdagen. De hade pratat om livet och haft ett fint samtal, och otroligt nog visade det sig att hon också är ett Gaisfan. Mötet ledde till att kvinnan fick Uffes kontaktuppgifter, och han fick en puss. Som han lever lite på än, och hoppas att hon ska höra av sig.

Vi skiljs åt och Uffe säger det han så ofta gör:
– Ha det götti gött gött!