Jag, Peter Ahlborg

Flytten till Vänersborg blev räddningen för både kropp och själ efter år av sprit, kriminalitet och hemlöshet. Hemma i lägenheten i ”Lilla Paris” känner sig Peter Ahlborg trygg med bra grannar, gitarrer och alla sina-minnen samlade. Bäst trivs han ändå vid Vänerns strand, omgiven av sina bevingade älsklingar.

Efter några dagar med vad som skulle kunna liknas vid sommarvärme är det återigen kallt i luften. Maj månad går inte att lita på. Mitt i vimlet på centralstationen i Göteborg lyckas jag urskilja Peter Ahlborg, iklädd mössa och en mörkblå vinterjacka. Han hatar att frysa. Hans oregelbundna dygnsrytm har återigen gjort sig påmind, ett korthugget sms på morgonen vittnar om att det inte blev så många timmars sömn inatt, vilket har sin förklaring. Större delen av gårdagen sov han bort. Han var på Åbytravet dagen dessförinnan. Det blev sent. Han dansade och hade en helt fantastisk kväll. Energin var på topp. Folk frågade hur mycket han druckit egentligen och fick då till svar; ”Inte en droppe, jag dricker bara cola”. Peter Ahlborg har inte rört alkoholen på 19 år.

Han har aldrig sett sig själv som alkoholist. Har alltid kunnat sluta, ibland haft uppehåll i ett helt år. Det är inte något en person som är beroende av alkohol kan göra, menar han. Men spriten har spelat en stor roll i hans liv. Länge var den ett sätt att dämpa känslor. Ett sätt att fly undan verkligheten. Ofta drack han ensam, antingen hemma eller ute i skogen.
– Under en period var jag väldigt upptagen med alkoholen som livsstil. Nio av tio gånger drack jag för att jag inte mådde bra.

Peter började dricka när han var 16 år. En äldre kusin introducerade honom. Öl tyckte han inte om, starksprit blandat med Coca-cola var favoriten. Vid 20 års ålder eskalerade hans drickande och när han en kväll i maj kom hem till sin pappas lägenhet passade inte längre nyckeln till ytterdörren. Hotet om att byta lås hade kastats upp under flera av deras bråk men Peter trodde aldrig att det skulle hända, tänkte att det var tomma hot till för att skrämmas. Men nu stod han där, oförstående, utan hem och helt förkrossad. Där och då var flaskan hans enda sällskap.
– Pappa sa ”Om du inte jobbar ska du inte heller ha ett rum i lägenheten”. Men han tog aldrig reda på varför jag inte jobbade. Han förstod inte att jag mådde dåligt i själen.

Tåget mot Vänersborg luktar nytt. I vanliga fall hade Peter suttit i ett säte utan någon medpassagerare bakom sig. Han har blivit överfallen vid ett antal tillfällen och vågar inte längre chansa. Han vill ha översikt. Men den här gången gör han ett undantag. Utanför fönstret swishar landskapet förbi. Betong och glas byts snabbt ut mot röda trähus med vita knutar. Det är snart 20 år sedan han besökte Vänersborg för första gången. Peters boendesituation var inte hållbar under den här perioden. Lägenheten i Tuve han fått av socialtjänsten var fylld med svartmögel. I ett sista försök att fixa ett stabilt boende till sig själv och sin dotter kontaktade han soc igen och ställdes då inför ett ultimatum; antingen tvångsomhändertas hans dotter och hon familjehemsplaceras eller så bor de i en lägenhet i Vänersborg tillsammans i två veckor där deras relation kan kontrolleras. Valet var enkelt.
– Det var ingenting att diskutera. Bara tanken på att stå på en parkering och se henne åka iväg i en bil var fruktansvärd. Jag hade såklart inte blivit våldsam men jag hade skrikit; ”Ni gör ju fel! Varför kunde ni inte bara hjälpa till från början?”

Lägenheten i Vänersborg var fin. Den hade allt de behövde. Grannarna förde aldrig något oväsen och Peter fick pengar från soc för att kunna köpa mat. Under hela vistelsen höll han humöret uppe och försökte måla upp en bild där allt skulle lösa sig. Nu skulle de äntligen få det bra. Men de två veckorna ledde ingenstans. Istället följde utredning efter utredning. Hans dotter flyttade tillbaka till sin mamma, som under perioder hade problem med alkohol, och han själv tog in på olika härbärgen för att slippa den mögelangripna lägenheten i Tuve.

Vårt samtal avbryts tvärt när Peter kommer på att han inte blippat sitt kort.
– Det är väldigt viktigt det där, gör man inte det hamnar man väl i fängelse.

När han ser tillbaka på sin egen barndom får han något sorgset över sig. Uppväxten i Norrköping kantades av otrygghet och en stark känsla av ensamhet. Peter berättar att han ofta kände sig övergiven och att hans föräldrar inte hade tid för honom. Hemma avlöste bråken varandra och i ärlighetens namn är han inte säker på att de någonsin älskade varandra. Något som tyvärr gick ut över honom.

Ett minne bubblar upp, lite från ingenstans. Han är runt fem år. Det är december och lägenheten är julpyntad.
– Vi hade en grind in till vardagsrummet, en gallergrind som jag inte kunde ta mig genom. De var rädda att jag skulle komma för nära granen och att kulorna skulle trilla i golvet. Därför stod jag i hallen medan de andra firade jul tillsammans.

Tidigt under sin skolgång börjar Peter skolka. Han vill känna sig fri. Tillsammans med äldre kompisar driver han runt på stadens gator. De snattar, springer på hustak och utforskar övergivna byggnader. Sitt första inbrott gör han vid tio års ålder. Han minns tydligt hur nervös han var. De krossade ett fönster för att ta sig in i skolan. Stöldgodset utgjordes av pennor och suddgummin, skitgrejer som ingen av dem egentligen ville ha. Men Peter hade fått med sig något annat. Spänningen och kicken som ett inbrott genererar. Hans kriminella bana fortlöper under några år, brotten blir fler och fler.
– Det finns nästan inte en stadsdel i Norrköping där jag inte varit inne. Vart jag än går i centrum har jag minnen från den tiden. Som tur är var det aldrig någon som kom till fysisk skada. Jag har alltid varit emot våld. 

Det hela får ett abrupt slut. En dag när Peter precis kommit hem från skolan, för han gick ändå till skolan under den här perioden, ringer det på dörren. Klockan är runt tre och det är bara han som är hemma. Två äldre män, iklädda kostym, visar lugnt upp sina polisbrickor när han öppnar dörren. De har med sig en husrannsakansorder och ber honom visa sitt rum. Med nervösa steg leder han dem genom lägenheten. De rotar igenom byrålådor och lyfter på madrasser. Finkammar hela sovrummet. Hur väl han än gömt de stulna kamerorna skulle de hittas. Poliserna plockar in honom till stationen och det är han tacksam för i dag. För många av dem han umgicks med slutade det inte med inbrott.
– De gjorde värre grejer efter det, rånade hotell och sådant. De gick så lång de kunde och hamnade till slut i fängelse. Jag är glad att jag skonades från det.

Vinden har tilltagit något när vi kliver ut på perrongen i ”Lilla Paris” som Vänersborg kallas. Peter fäller ner cykelstödet och plockar upp medicinen han köpte på apoteket tidigare. Han blir lätt stressad. Efter en lång tid av utbrändhet är det viktigt att hålla hjärtat och den mentala hälsan i schack, säger han. Han sköljer ner tabletterna med två stora klunkar mjölk innan han slänger upp ryggsäcken på axeln och tar täten i vår vandring in mot Vänersborg. Här har han bott i tio år. Han har en egen lägenhet med bra grannar. Här känner han sig hemma. Det är nära naturen, ”havet” och hans älsklingar.

Under en period i sitt liv var Peter hemlös. Inte hemlös som att han bodde direkt på Göteborgs kalla kullerstensgator, men han hade inte ett fast boende. Ingen säker plats. Enligt socialstyrelsen definieras hemlöshet som: en situation där en person saknar en egen permanent bostad (med förstahandskontrakt) och därför lever under osäkra boendeförhållanden. Till och från i över sju år bodde Peter på olika härbärgen, i andrahandslägenheter och tält. Två månader här och tre månader där. Han fick aldrig någon ro. I de perioder där mamman till hans dotter drack fick hon bo hos honom. Det var svårt. Att behöva flytta runt och inte kunna erbjuda någon trygghet. När han ser tillbaka på den tiden inser han hur jobbigt det måste ha varit för en nioåring att växa upp under de förhållandena.
– Jag har varit väldigt besviken på samhället. Vad har vi egentligen socialtjänsten till om de inte hjälper barn i nöd? Mig fick de göra vad de ville med, jag var vuxen och kunde ta det. Men i slutändan var det min dotter som tog mest skada.

En kväll när han var på väg hem från ett jobb, oklart vilket, det här är många år sedan nu, så hände det något. Han hade precis gått av sitt pass. Klockan var runt åtta på kvällen. Han beskriver det som att en blixt slog ner i hans huvud. Ena stunden var han Peter, nästa någon annan. Efter det tappade han all ork. All energi. Varje dag kändes som ett maraton. Han som alltid älskat att träffa människor började dra sig undan. Han fick panik av för mycket ljud och rörelse, blev sjukskriven och hittar sedan aldrig riktigt tillbaka.
– Jag är utbränd i själen. Det är kört. Jag är som ett batteri som bara går att ladda upp till 20 procent.

Under vår promenad från stationen frågar jag Peter vad han har för drömmar. Han funderar i några sekunder. Låter frågan sätta sig, innan han svarar att han vill ”dela med sig av sina erfarenheter”. Under flera år har han filmat sig själv och sitt liv. Tiden i den mögliga lägenheten, de kalla nätterna i tält och de många turerna med soc. Allt finns sparat. Ett helt liv, en historia som bara ligger och väntar på att få se dagsljuset. Men det är inte enbart genom filmskapandet som Peter vill dela sin berättelse, han skriver också. Utöver sina skrönikor i Faktum finns word-dokument efter word-dokument fyllda med dikter på hans dator. Han har också skrivit en text om en misslyckad resa i Faktum Novell 2025. Skrivandet har blivit ett sätt för honom att få utlopp för sina idéer och sin fantasi.

Vi kommer fram till ett lägenhetshus i gult trä. Peter parkerar cykeln och visar oss upp. Våning tre ska vi till. En trea, sparsamt inredd men fylld med prylar och minnen. Gitarrer, räkningar och tavlor över New York. Böcker, hattar och änglar hängande i taket. Ett hem med många olika ansikten. Med ett vant grepp plockar han upp en av gitarrerna. Klistermärket från Idoluttagningen 2014, där han framförde en egenskriven låt Fy fan vad jag hatar soc, sitter kvar. Den är lite ostämd och det var ett tag sedan han spelade. Men efter lite plinkande på gitarrsträngar och justeringar av stämskruvar letar sig en melodi ut i lägenheten. Han spelar och sjunger. Peter älskar musik. Favoritbandet KISS har han sett live 21 gånger.

Från de många spelningar han varit på genom livet finns det oändligt med minnen. Men den första stora konserten är speciell. Peter var 14 år när han 1983 såg KISS på Johanneshovs Isstadion i Stockholm. Det var fullsatt och han hade parkettplats. Förvisso var de inte sminkade på den här tiden men det gjorde ingenting. Med eller utan smink var upplevelsen det största han varit med om. Människor staplade stolar ovanpå varandra för att komma högre upp, för att få en bättre bild av sina hjältar. Peter själv lämnade sin plats och sina två vänner för att avancera närmare scenen. Han ville komma närmare, se mer, uppleva mer. Och det gjorde han. Från sin plats, precis intill kravallstaketet, föddes en kärlek till rockbandet som aldrig skulle lämna honom.
– När jag minns tillbaka får jag sån glädje och så mycket energi. Det var som att gå in i en magisk värld. Det var den mest minnesvärda spelningen jag varit på.

Samtidigt som vi förbereder inför den stundande fotosessionen funderar Peter på vad han ska ha på sig. Han rotar fram kläder ur garderoben och fiskar upp olika halsband som legat gömda i rummet. Stilpreferenser från alla möjliga håll haglar i lägenheten. 
– Visst borde jag ha boots? Hur ska jag ha håret? Och vilken hatt passar egentligen bäst till det här?

Det är tydligt att det händer något med Peter när han provar sig fram för att hitta den perfekta outfiten. Han får en lekfullhet över sig. Det syns att han tycker att det här är kul. De färgglada tightsen matchas med en svart kavaj och ett silverarmband föreställande en uggla. Spotlighten klär honom. Olika poser testas. Rekvisita plockas fram. Och de svarta bootsen kompletterar verkligen looken.   

Vi packar ihop och beger oss mot dagens sista stopp: Skräckleparken och den närliggande Näckrosdammen. Allt skiftar i olika nyanser av grönt. Sommaren håller verkligen på att få ett grepp om den lilla parken. Vågorna från ”havet” slår mot klipporna och det kluckande ljudet för tankarna till kusten. Här har Peter spenderat otaliga timmar. Men han är aldrig ensam. Just i dag är det inte många av hans ”älsklingar” som väntar på oss vid dammen, men två gräsänder och några fiskmåsar som på avstånd cirkulerar över oss har ändå tagit sig hit. I vanliga fall är det många fler, speciellt på vinterhalvåret. Då kan han sitta på den närliggande bänken hur länge som helst. Mata, prata och sjunga för dem. Men med fler lager kläder på sig såklart. De har utvecklat ett slags band och många av dem känner igen honom.
– Det är speciellt en av änderna som har blivit väldigt tam. Så fort jag sätter mig ner kommer den fram till mig och om jag går ner på huk kryper den upp i min famn.

Peter lägger ut små högar med havregryn till fåglarna. De är lite skeptiska till en början, vilket kan ha med vår närvaro att göra, men efter en liten stund vågar sig några fram. Fåglarna betyder mycket för honom. Ibland blir stöket i stan och pressen från andra människor för stor. Han vill känna sig fri. Vill kunna vara sig själv. Och det kan han vara här. Plötsligt förstår jag vad han menar. Att se fiskmåsarna stilla sväva i den starka motvinden innan de med en jägares precision dyker efter köttbullarna som Peter kastar till dem inger verkligen en känsla av frihet. Att Peter, om han fick välja, skulle vara en fågel av alla djur på planeten känns inte så konstigt när vi står och blickar ut över Vänern, världens 26:e största sjö. Och härifrån ser det mycket riktigt ut som ett hav.