Karin Smirnoff: ”Jag kanske har varit för dålig på att visa känslor”

Karin Smirnoff kan leva gott ända till sin död, utan att skriva ett ord till. Men nu ska hon göra det ändå. Det blir teater, film och ännu en bok om Jana Kippo. Möt författaren i ett avväpnat samtal hemma på gården i Västerbotten.

26 februari, Hertsånger, Umeå. Med en hammare slår hon in en spik i väggen som hon sedan hänger upp geväret på. Karin Smirnoff ställer sig i dörröppningen intill och vilar axeln mot dörrlisten.
– När jag flyttade upp till Norrbotten för 20 år sedan jagade jag och killen jag var med då. Det var ett sätt att umgås på, men är inte min grej längre. Jag är för blödig och det är lätt att skadeskjuta, säger hon som dagen till ära tagit vapnet ur skåpet i garaget.

Geväret står för mer än jakt, menar författaren.
– Det är makt. Alla människor har sina vapen och när man förlorar sina vapen blir man ett offer.

2 mars, Majorna, Göteborg. Klockan är strax efter tio på kvällen och jag läser Sockerormen av Karin Smirnoff. Jag fick boken några dagar tidigare när jag var hemma hos henne. Berättelsen handlar om en fiollärare som begår sexuella övergrepp på sina elever och är baserad på en sann historia från Karins barndom. En händelse som fick henne att sluta spela instrumentet. När vi sågs visade hon en fiol som hon ropade in på auktion. Hon vet dock inte om hon kommer att dra stråken över strängarna igen.

Efter några sidor släcker jag lampan och just när jag ska somna känner jag hur det blir blött i sängen. Fostervattnet har gått. Jag åker akut in till Östra sjukhuset och ett dygn senare är min dotter Älva här. Sex veckor tidigare än beräknat.

Paus för amning.

Det är juni, klorofyllfyllda dagar med 25 grader och sol. Jag bär Älva i sjalen och texten växer äntligen fram. Det har tagit mig månader att hitta tillbaka hit.

Jag minns en kall februaridag. Klockan är strax innan elva när jag tillsammans med fotografen Elin Berge kör in på familjegården i Hertsånger, dryga sju mil norr om Umeå. Vi är lite nervösa inför mötet efter att vi båda sett dokumentären En film om Karin Smirnoff på SVT. Där porträtteras författaren som rätt sur och motsträvig.

Vi kliver ur bilen och knackar på ytterdörren till det rödmålade huset. Tobbe, Karins sambo, öppnar och släpper in oss samtidigt som han själv går ut. Han ska in till Umeå för att göra några ärenden. Karin dyker upp i hallen och tar i hand. På golvet ligger ett lapptäcke av mattor, men hon  uppmanar oss att ha skorna på. Karin Smirnoff visar runt i huset som hon tog över när hennes mamma flyttade till ett äldreboende. Vi går upp i den knarrande trappan som tar oss till två nya sovrum som kommit till efter en renovering. De behövs när hela familjen är samlad. Häruppe finns även Karins och Tobbes sovrum med en liten braskamin. I sängen ligger en svartvit katt.
– Jag har fyra så hoppas att ni inte är allergiska, säger hon.

Innanför finns ännu ett rum. Det är ett arbetsrum och en ateljé. På väggen hänger ett gäng tavlor och Karin har målat den som föreställer en varg. 

När målade du senast?
– Det är ett tag sedan. Men måla gör jag bara för att det är kul. Jag vill inte bli bättre eller gå på utbildningar. Jag vill bara kladda med färg.

Ingen av oss är riktigt hungriga ännu. Karin brygger kaffe och vi slår oss ner runt köksbordet för en fika istället. Det har inte gått många minuter sedan vi klev in i huset men redan har bilden vi bar med oss börjat förändras.

En och en halv miljon människor har sett serien Jag for ner till bror som släpptes på SVT under juldagarna 2025. Men alla vet kanske inte att det är Karin Smirnoff som ligger bakom berättelsen om Jana Kippo. En 40-åring kvinna som återvänder till sin barndomsby Smålanger i Västerbotten för att ta hand om sin alkoholiserade tvillingbror, Bror. De bär ett djupt mörker som vuxit av trauman i barndomen, och även långt innan dess. Trauman som går i arv. Succéromanen följdes upp av ytterligare två: Vi for upp med mor och Sen for jag hem.
– Hur mår du och när kommer den, frågar Karin.

Äntligen har min mage börjat synas ordentligt och jag säger att det är en och en halv månad kvar, att hon är beräknad till den tolfte april. Karin berättar att hon fick sin första dotter som 23-åring.
– Jag hade inga kompisar som hade barn, men min man var 13 år äldre och hade redan två. Det blev en stor omställning för mig.

Senare fick hon ytterligare en dotter och en son med en annan man och skrivlivet fick vänta ut småbarnsåren. Debutromanen släpptes när Karin var 54 år.
– Den konstnärliga processen, oavsett vad man håller på med, är väldigt absorberande. Så är det för mig i alla fall. När jag är i den så vill jag bara vara där.

Paus för blöjbyte.

Som ensamstående mamma har även försörjningskravet styrt. Genom åren har hon arbetat som journalist och fotograf och när hon blev trött på medievärlden tog hon över en trävaruhandel. Men att skriva har Karin Smirnoff gjort hela livet och intresset för språk har alltid funnits. Författaren tror mycket på lärande och träning när det kommer till skrivandet. Själv har hon studerat hantverket i närmare fem år. Hon har gått i olika skrivarskolor och även läst litterär gestaltning vid Lunds universitet. Dit sökte hon in med en text som startade med orden: Jag for ner till bror.
– Det största problemet med böcker som inte är särskilt bra är att de inte är gestaltade. För att förstå vad det verkligen är krävs träning. Det handlar om det klassiska begreppet ”Show don't tell”.

Karin skrev tre romaner före Kippo som hon själv inte tycker håller. De var övning.
– Det finns de som säger ”De är säkert bra”. Men nej, de är fan inte det.

Kanske publiceras de postumt …
– Nej, de ska brännas.

Kippo-böckerna ledde till ett författarskap på heltid. Numera spenderas en stor del av dagarna i sängen. Där skriver Karin Smirnoff, och helst på morgonen när hon vaknar vid sextiden. Tobbe brygger en kopp kaffe som han ställer hos henne. Efter några timmar blir det paus innan ännu ett skrivpass som går in i kvällen. Det är tyst i huset när texten växer. Annars har hon svårt att koncentrera sig. Och helst ska intuitionen guida, då är det som roligast, berättar Karin som inte är en jättefan av research. Hon tycker att det påverkar språket om man blir för bunden till det.
– Jag vill bara veta tillräckligt mycket för att skriva om det. För att inte hamna i redovisningsträsket, säger hon.

När hon skrev om sekten i andra Kippoboken inspirerades hon av laestadianismen, men gjorde ett medvetet val att inte förhålla sig helt till den för att ha större frihet.
– Jag tror aldrig att jag varit närmare Gud än när jag skrev just Kippo-böckerna, då läste jag Bibeln mycket. Jag har alltid känt att jag har något med mig som jag känner mig trygg med, säger hon.

Däremot har hon inga specifika ritualer i vardagen, mer än att krama träd.
– Det är mysigt. De är så speciella. När man klappar träd utsöndrar de ämnen som är bra för människans immunförsvar. Så det handlar inte bara om att det är brist på människor häromkring, säger hon och skrattar. Hon har några stora tallar hon alltid siktar in sig på, och ett litet fult träd i trädgården som hon försöker krama så att det ska må bättre.

Karin Smirnoff avslöjar att hon påbörjat en fjärde bok om Jana Kippo. Något som kommer göra hundratusentals svenskar glada. För sviten har bara i Sverige sålts till över en halv miljon läsare. I fjärde boken har vi lämnat Västkusten och är tillbaka i Västerbotten.
– Jag fortsätter att utforska konsten på ett djupare sätt. Grundtanken handlar om att många konstnärer behöver leva ganska komplicerade liv för att uttrycka det som finns inuti människan. De har också svårt att kombinera familj och relationer med konsten. Så då tänkte jag: Vad är konstens pris?

Trodde du att du var klar när du skrev sista punkten i Sen for jag hem?
– Nej, men det är en avvägning det där, om man mjölkar ur. Men jag tycker att det är så otroligt roligt att skriva om Jana Kippo så jag försöker tänka på att inte ha läsarna i fokus över huvud taget. Jag har bara mitt nöje. Och jag har inte skrivit så mycket om moderskapet så jag har en tanke om att dyka in i det.

Paus för ögonkontakt.

Svartvita katten Loke smyger in i köket.
– Det är hemskt utan hund, säger hon som behövde lämna bort hunden Toni när Tobbe ramlade ner från ett träd. Han hamnade i soffan i flera månader när Karin var ute och reste. De lämnade bort Toni till en kvinna i Bohuslän och de har fallit för varandra så tiken är kvar på Västkusten. Den tredje boken om Jana Kippo utspelar sig där. En plats som Karin tycker mycket om. Så pass att hon förra året köpte ett hus på en udde i ett naturreservat.
– Jag gillar Bohuslän, det är likt Västerbotten. Jag känner mig hemma. Men det är jättelångt dit och huset ligger lite avigt så jag är inte hundra på att jag vill ha kvar det, säger hon.

En av hennes närmaste vänner, Ingalill, som är psykoterapeut, bor i trakten. Tillsammans har de arrangerat skrivar- och vandringsresor. När Karin senare blev inbjuden att hålla skrivarkurs på svenska ambassaden i Hanoi följde Ingalill med. Istället för ”skriva och vandra” blev det ”skriva och terapi”. Temat var våld och trauma och många, framför allt unga, ville berätta om egna erfarenheter.

Själv har Karin gått i psykoterapi i fyra år. Terapeuten hittade hon i telefonkatalogen och samtalen blev de bästa hon givit sig själv.
– Jag sökte mig till terapeuten på grund av mina barns far som var en väldigt komplicerad människa. Han är död i dag. Men han gjorde livet svårt och skapade en ångest som var helt grotesk. Vi var inte ens tillsammans, det var vi bara en kort tid och jag vet inte hur vi lyckades få två barn, säger hon och skrattar.

Relationen tog slut när sonen Nicolai bara var året, men fortsatte ändå länge. Från början handlade terapin om ren bearbetning och att lära sig säga nej, sätta stopp. Senare blev den så mycket mer.
– Jag ser det som en av de viktigaste utbildningarna i mitt liv. För min självkännedom, min kapacitet som förälder och som människa. Skitbra, säger hon.

Så citatet ”Om man har en bastu behöver man inte gå i terapi” i  boken Vi for upp med mor stämmer inte?
– Nej.

I köket står Karin med ett blommigt förkläde och ser lite ut som en hemmafru på 1950-talet. Själv tycker hon att förklädet är gräsligt, men det finns kvar från när hennes mamma bodde här. Till vardags använder Karin ett svart. Hon klär sig nästan alltid bara i den färgen och har gjort det sedan 1980-talet.
– Skitsamma, vi kör på det, säger Karin till slut och behåller det blommiga på. För bildens skull och i handen har hon en välslipad kökskniv.

Hon var sju när hon fick sin första kniv.
– Farsan var noga med att vi skulle ha kniv och när jag gick hemifrån frågade han alltid: Du har väl kniven med dig?

Våld i nära relation har stark närvaro i dina berättelser. Vad har du själv för erfarenheter?
– Jag har inte varit i en relation där jag blivit notoriskt misshandlad. Det har jag inte, men jag har varit med om våld. Framför allt psykiskt våld i relation. Det svåra för kvinnor är skuldbeläggelsen. Att man ska gå vid första slaget är lätt att säga för människor som inte varit med om det. Jag förstår att det är något djupare som tar längre tid. Det är en maktkamp.

Karin Smirnoff är tydlig när hon säger att hon aldrig velat bli språkrör för människor som har varit med om det eller det. Särskilt inte i media.
– Mitt liv är ganska bearbetat för annars skulle jag inte kunna skriva de här grejerna. Men ska man hålla på med konst ska man hålla på med smärtpunkter. Om man inte skapar inredningskonst vill säga. Själv vill jag skriva litteratur, inte självbiografier.

Vad gör dig rädd?
– Oj … säger hon och låter frågan hänga kvar en stund.
– Om det är något jag är rädd för är det högerextremismens framfart, den skrämmer mig. När jag var fotograf under 1990-talet fotograferade jag en del demonstrationer när SD bildades. Det var bombarjackor och heil. De kommer aldrig att kunna övertyga mig om att de inte har rötter i nazismen. Skulle SD få en majoritet vet jag inte om jag vill bo i det här landet.

Paus för amning.

Med kniven skär hon torskrygg och röding som hon fått från en snickare, som även är fiskare. I går kväll förberedde Karin fisksoppan som hon ska bjuda oss på till lunch.
– Jag har inte ens provsmakat, säger hon och tar fram en sked ur lådan.

Det är inte nog salt, tycker hon, och drar några tag med saltkaret. Sedan pressas en citron över kastrullen och skalet rivs ner. Hon hackar en hel gul chilli som hon rör i och får plötsligt en hostattack. Chillin var visst starkare än hon trodde.
– Det får duga det här. Det är inte världens godaste fisksoppa, men den är värmande i alla fall, säger hon och ställer kastrullen på bordet och dukar fram ost, bröd och smör.

För bara några dagar sedan skickade hon in manuset till den sista Millennium-boken. En och en halv månad efter deadline. Förläggaren undrade vad som hade hänt, men det var inget särskilt. Möjligen Spanien. Hon skulle bara vara där någon vecka, men blev kvar i fem. Det märkte även jag. Vi hade planerat att ses under Göteborg Film Festival i januari, men hon kom aldrig dit.
– Jag skulle fira nyår med en vän från Valencia som jag lärde känna via det spanska förlaget. Det var så kul att hänga med henne att jag inte ville åka hem. Det är fördelen med det här livet. Att jag kan bestämma själv.

Under veckorna i södern hamnade hon i staden Torrevieja där hon tillsammans med en producent lånade en lägenhet medan hon arbetade med Millennium-manuset.
– Det är en hemsk plats på jorden. Nästan en nära döden-upplevelse att vara där. Människor i min ålder och uppåt har sin ålderdom där. De dricker kopiösa mängder alkohol, allt är så billigt och det är bara svenska barer och restauranger. Det är så fult, inte ens katedralen är fin, säger hon. Sedan skrattar hon.

Nu vill hon göra film där. För när alla lever samma liv tycker Karin att det blir intressant. Och just filmskapandet har hon längtat efter länge.
När jag frågar hur många nollor det handlar om för Millennium säger hon att det inte är några hundra miljoner som David Lagercrantz sagt att han tjänat på sina tre böcker. Men hon behöver inte jobba mer om hon inte vill.

Paus för närhet.

– Är du nöjd med ljuset, frågar Karin. Hon och Elin leker fram ännu en bild som de pratat om inför dagen. I Karins ögon droppar jag ner röda ögondroppar som sedan rinner ner längs det vitmålade ansiktet.
– Du ser helt kristen ut och så gråter du blod, säger Elin Berge och skrattar.
– Och jag som inte ens är en gråterska, säger Karin som kom med idén. Blod på händerna symboliserar skuld. Men vad tårar av blod betyder vet hon inte.

Jag frågar när hon grät senast och hon blir tyst en stund innan hon berättar att det inte ens kom några tårar när hennes mamma dog. För Karin hade varit med henne i flera veckor och hunnit bearbeta av sorgen.
– Morsan var otroligt tacksam över sitt liv och ville inte dö. Hon kämpade i veckor, men till slut började kroppen att stänga ner. Det var nästan fint när hon dog, säger hon och fortsätter:
– Så jag tror att senast jag grät var för tre år sedan när jag tog bort min hund.

Hon beskriver sig själv som betydligt känsligare när hon var yngre. Men att det förändrades när hon själv blev ensamstående mamma.
– Ibland tänker jag på mina yngsta barn. De förlitade sig hundra procent på att jag var jättestabil eftersom de inte hade sin pappa. Men de gånger jag visat mig mer svag för dem har de blivit väldigt lättade. Jag kanske har varit för dålig på att visa känslor, säger hon.

Samtalet glider över till den egna barndomen. Hon minns bara en enda gång då hennes pappa grät. Med mamma var det tvärtom.
– Det var alltid något med henne. Men som barn vet man inte vad det handlar om. Hon var överambitiös och en klassisk person att bli utbränd. Hon försvann ganska ofta på hälsohem.

Som vuxen blev mammas tårar svårare att förhålla sig till, berättar Karin som funderar över om det också är de som gjort att hon hållit tillbaka sina.
– Jag har ett komplicerat förhållande till att gråta. Fast mamma var 93 år och bara hade några månader kvar att leva blev jag så irriterad på att hon grät, säger Karin och skrattar.

Som liten såg hon upp till sin pappa. Han hade en skarp hjärna, höll på med konst och tog med sin dotter på utställningar. Det var inte förrän senare Karin förstod att det var mamma som pushade honom framåt och var den sociala i familjen. Hon var den perfekta husmodern, men brann samtidigt för sitt jobb som lärare.
– Hon älskade det och varje söndag sa hon: I morgon är det äntligen måndag!

Det är dagen efter midsommardagen och tre och en halv månad sedan jag var hos Karin i Hertsånger. När jag ringer svarar hon och det hörs att hon glömt bort att vi ska ha ett samtal i dag. Hon ber att få ringa upp om en stund. Hon ska just äta frukost med sin kusin Susanne.

Paus för amning.

En halvtimme senare pratar vi ikapp tiden som gått. Ännu har friheten efter Millennium inte riktigt infunnit sig. Det har blivit många korrekturvändor. Men den är nära. I juli och augusti ska hon vara helt ledig. Då väntar Jana igen.

Det talas redan om en andra säsong av tv-serien Jag for ner till bror. Den första säsongen sågs av närmare en och en halv miljon tittare, tre gånger fler än vad man hade räknat med.
– Vänta lite, jag ska bara ta en snus, säger hon.

Det är enkelt att prata med Karin Smirnoff och som nybliven mamma ber jag henne som är trebarnsmamma om råd.
– Jag tycker att unga människor verkar ha så mycket krav på sig själva. Att allt ska vara så himla perfekt omkring barn. Kan man tagga ner lite tror jag att man har mycket att vinna. Det räcker långt att bara vara där. Men sen tänker jag att det viktigaste när det gäller barn är att göra dem till bra människor, säger hon.

I dag är de egna barnen vuxna. Hon umgås mycket med dem och de är i dag mer som vänner, än förälder och barn.
– Det är en ny relation där vi är mer jämlika. Det är väldigt kul, säger hon.

Nu när friheten snart är här vill Karin lägga mer tid på att vara mormor till sitt barnbarn Alexander som är sex år. Sedan hans födsel har hon släppt en bok per år och tiden med honom har varit knapp. Den vill hon ta igen. Och lära sig nya språk, arbeta ideellt och göra film. Hon ska även komma igång med karaten, som funnits i hennes liv i närmare 25 år, men varit svår att hålla igång i och med allt resande. Då har det blivit mest promenader och gym. För några månader sedan fick hon tips om att göra 50 armhävningar varje kväll för att hålla axlar, nacke och rygg i schack. Hon tog sig an utmaningen och har hållit i den.

Även på midsommarafton?
– Ja, klockan 04.00.

Hösten är redan rätt fullspäckad. Flimprojektet i Spanien kickas igång, hon ska skriva en enaktare om en dement mor för Norrbottensteatern och sista boken i Millenniumserien ska lanseras. Titeln blir Kvinnor som hatar män och slutordet är pang.
– Jag har försökt lobba lite för att det ska vara den sista boken. Jag tycker att det räcker med Millennium nu. Det har dalat sedan Stieg Larsson och jag tror inte att världen längtar efter tre nya böcker, säger hon.

Hur känns det att vara klar nu?
– Obeskrivligt skönt. Att få återgå till eget. Det har ändå tagit sex år av mitt liv.

Har du ångrat det?
– Nej. Det har varit ett ganska roligt projekt och bra betalt, vilket gör att jag framgent kan välja vad jag vill göra. Jag kan ta mig för helt andra grejer i livet om jag vill det. Man vet så lite … hur länge man lever. Har man passerat 60 kan det gå rakt utför. Eller så kan man leva tills man blir 94 som morsan.

Karin Smirnoff kliver upp på en stol för att ta ner samlingsvolymen med alla tre Kippo-böcker. Den är koboltblå och tjock som bibeln. Hon skriver en hälsning till mig:
”Lycka till med skrivandet, som mamma.”

Paus för blöjbyte.