Psykos - var god dröj

De ringer och ringer, tjatar och tigger. Personal på boenden för hemlösa i Göteborg jobbar hårt för att personer i akuta psykiska tillstånd ska få hjälp från vården. I väntan på läkare kan allt hända.

Psykoser kan ta sig olika uttryck. En person ser enhörningar och regnbågar, en annan tror sig vara övervakad av utomjordingar. En tredje vandrar rakt ut i skogen eller ut i trafiken. Människor i psykostillstånd kan vara farliga för sig själva och andra, speciellt om de samtidigt använder droger. Oavsett hur psykosen tar sig uttryck är det viktigt att snabbt få vård. Ju längre psykosen pågår, desto större är risken för återfall och permanenta skador på hjärnan.

Trots att tidsaspekten är avgörande vittnar personal på boende för hemlösa i Göteborg om att det kan ta hela dagar innan läkare är på plats. Vi har pratat med företrädare för sex olika boenden och läst avvikelserapporter från de tre senaste åren där krocken mellan vården och boendena är ett faktum.
För att en person i en psykos eller annat akutpsykiatriskt tillstånd ska kunna få vård krävs ofta något som kallas för vårdintyg då patienten inte har någon självinsikt om sin sjukdom och därför inte söker vård frivilligt utan måste få tvångsvård. Beslutet fattas av läkare.

Om en av de boende bedöms behöva tvångsvård ska personalen ringa 1177, som i sin tur tar kontakt med den vårdcentral som ligger närmast. I regel tillkallas även polis eftersom transporten kan kräva tvång, eller för att det finns risk för våld.

Göteborgs stads boenden för hemlösa ligger på olika platser i staden, ofta i eller i närheten av industriområden. Ett av dem är placerat vid Rävebergsvägen, med vägen på ena sidan och ett skogsområde som klättrar upp mot Gårdstensbergen på den andra. Boendet öppnade för 13 år sedan. Då fanns ingen busshållplats i närheten och i en revision beskrev personalen att det var otäckt att ta sig hem när det var mörkt, och att de försökte skjutsa varandra till Angereds centrum. Då som nu hade de boende ofta en samsjuklighet, med beroende och psykisk ohälsa. Något år efter invigningen bildade kommunen en arbetsgrupp med representanter för vården för att se om det gick att skapa ett boende med vård på plats. Många av klienterna, här och på andra boenden, hade stort behov av sjukvård, framför allt psykiatrisk vård. Kostnaderna för skadegörelse och andra incidenter beskrevs som stora. Två lägenheter hann förberedas för att inhysa sjukvårdspersonal innan planerna blåstes av, helt enkelt för att det ansågs för dyrt.

Esther Björk, nyligen befordrad till metodhandläggare på Rävebergsvägen, tar emot på kontoret, längst ner i korridoren. För tre år sedan skrev hon en avvikelserapport om en händelse som skulle leda till att en av de boende dömdes till rättspsykiatrisk vård.

Allt började med att mannen trodde att han var övervakad, fick för sig att det satt en kamera i sprinklern och förstörde den. Lägenheten blev vattenskadad och därmed obeboelig, något som mannen hade svårt att acceptera. Personalen förstod att han kunde befinna sig i en psykos och ringde efter läkare. Medan de väntade försökte de få mannen att stanna kvar.
– Vi använde fika i det här fallet. Han tyckte om godsaker så vi plockade fram allt vi hade, säger Esther Björk.

När läkaren till slut kom hade mannen försvunnit upp i skogen. De hörde honom skrika, men läkaren ville inte gå efter och åkte därifrån. Efter en stund kom mannen tillbaka. Nytt samtal till vården, ny väntan på läkare. Esther Björk och hennes kollegor försöker få den uppjagade mannen att förstå att han inte kan få tillgång till sin lägenhet. Efter ett par timmar dyker läkaren upp, men mannen tröttnar snart på samtalet och går. Enligt läkaren är mötet för kort för att han ska kunna fatta beslut om vårdintyg.

Var mannen befann sig under natten är oklart, men dagen efter är han tillbaka. Esther Björk försöker förklara att han inte längre har någon lägenhet utan får vända sig till socialjouren. Han höjer nävarna och hotar att slå henne och Esther flyr in på närmaste kontor. I dagrummet står mannen kvar och för ett upphetsat samtal med någon som inte finns på riktigt.
För hoten och en tidigare misshandel döms han ett år senare till rättspsykiatrisk vård. Tingsrätten konstaterar att han har begått gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

I avvikelserapporten skriver Esther Björk att skadegörelsen och hoten kunnat undvikas om läkaren lyssnat på personalen istället för att utgå från det korta mötet med den boende.
– Jag förstår att de inte kan skriva vårdintyg på vad vi säger men de borde lyssna mer på observationer från personal.

Att få tag på en läkare kan ske på olika sätt, beroende på vilka kontakter som finns. Om personen inte är inskriven är det närmaste vårdcentral som gäller. För Rävebergsvägen handlar det om två vårdcentraler, eftersom det går en osynlig gräns genom boendet. Hälften av lägenheterna, A till L, hör till vårdcentralen i Gårdsten, den andra hälften till vårdcentralen i Angered. Sker psykosen utanför arbetstid är det jourläkaren som ska kontaktas.
– Många gånger är det lättare att vänta till efter klockan 16, säger Esther Björk.

Om läkaren kommer uppstår nästa problem, att få hen att förstå i vilket tillstånd den boende befinner sig. En person som är mitt i en psykos kan skärpa sig för att kunna fortsätta att ta sina droger.
– Läkaren känner oftast inte klienten och vill inte gärna ta till tvångsåtgärder, och då räcker det inte med vad vi säger. Så fort läkaren har åkt börjar det igen, säger Esther Björk.

Ibland kan personalen övertyga läkaren genom att ställa ledande frågor. Esther Björk ger ett exempel.

Personal: När åt du senast?
Den boende: Jag äter inte.
Personal: Varför inte?
Den boende: Jag går på solenergi.

Men det stora problemet är att över huvud taget få tag i en läkare. Några direktnummer har de inte tillgång till. 
– Ibland kan man ha fått tag i numret till någon kurator som man kan be sätta en lapp på läkarens dörr, säger Esther Björk.

I en annan del av staden, i ett annat industriområde, ligger Victor, ett boende med en tumultartad historia. I ett tidigare liv hette boendet Tillfället och låg på mark som togs i anspråk av Västlänken. Byggnaden revs, boendet bytte namn till Nya Tillfället och flyttade till Högsbo. Efter ett mord och hård kritik från Ivo tvingades Nya Tillfället stänga, men återuppstod snart som Victor med färre platser och högre personaltäthet.

Cecilia Nilsson arbetade på Nya Tillfället. Här var hon med om ett av de allvarligaste tillbuden hon upplevt i väntan på läkare. En psykotisk man sprang ut från boendet och bort till en bro där han försökte hänga sig. Polisen kom fram i sista stund och skar loss honom.
– Det som kanske är ett sjukvårdsärende från början hinner ofta bli ett polisärende på grund av den långa väntan. Det känns fruktansvärt att behöva tigga sig till den hjälp som en människa ska ha rätt till.

Liksom Tillfället är Victor det boende som tar emot många av de svårast sjuka, de som står längst ifrån samhället. Något som syns i avvikelserapporterna. Personalen här skriver i särklass flest rapporter. Där beskriver de svårigheten att få tag i läkare och berättar om läkare som inte vill komma eller inte ens vet vilken typ av boende Victor är. Flera efterlyser bättre tillgång till sjukvårdspersonal i akut läge, företrädesvis med specialistkompetens.

Sanna Andersson är enhetschef för boendet Victor.
– Vårdcentralerna har en komplex situation där de behöver planera om med kort varsel. Samtidigt har de begränsad personkännedom om den de ska bedöma. Jag förstår därför att deras bedömning av en situation kan skilja sig från vår.

Under väntan försöker de precis som på Rävebergsvägen trygga situationen genom att avleda både den som är sjuk och andra boende för att det inte ska eskalera.
– Men det är ju en påfrestning för både boende och personal.

Zandra Holmström, behandlingsassistent på Victor, beskriver väntan som ett limbo.
– Vi vill ju hjälpa när någon till exempel är förtvivlad och slår sönder sitt rum för att han eller hon tror att vi övervakar dem.

Men ibland är verktygen otillräckliga. Ofta får de kämpa för att hålla personen kvar tills läkaren kommer, vilket ibland tar en hel dag. Det händer att de instruerar ordningsvakterna att försöka distrahera, ”dansa, gör vad som helst”, för att personen inte ska avvika. De har trots allt bättre möjligheter att hantera personen inne på boendet än vad andra har ute i offentligheten, menar Zandra Holmström. Om personen avviker och kommer tillbaka senare, börjar hela processen med samtal till läkare och väntan om från början igen. Hon önskar att vården kunde förstå att de har en extremt hög tolerans och väntar med att ringa tills det är absolut nödvändigt. Känner man personen vet man var gränsen går.
– Vi är vana vid gränspsykotiska tillstånd och vet att det kan ge med sig om personen i fråga får sova. Vi kastar oss inte över telefonen.

När de väl ringer väljer de med omsorg vem i personalen som ska ta samtalet. Zandra har lärt sig vad hon ska betona för att bli lyssnad på, till exempel att personen i fråga inte är mer påverkad än vanligt, eller att det finns en organisk psykos. 
– Jag brukar lägga läkarlingo på minnet. Om jag låter som om jag jobbar inom vården är risken mindre att de tolkar mig som en dramatisk boendepersonal som överdriver, när vi i själva verket kanske borde ha ringt redan ett dygn tidigare.

När läkarna väl kommer är det också väldigt olika hur vana de är vid målgruppen. Allmänläkare har ofta fokus på substanserna, om psykosen är drogutlöst och menar att den sjuke bara måste äta och sova. De håller hårdare i bedömningsmallen, enligt Zandra Holmström. De som jobbar med målgruppen är ofta tryggare i sin uppgift och kan töja lite på ramarna.

Susanne Olsson, verksamhetschef på kvinnoboendet Alma, menar att allmänläkarna ibland är osäkra och ställer torftiga frågor.
– En del av våra boende klarar ju av att hålla ihop en stund medan de blir utfrågade, man måste våga skrapa lite djupare. Det är en stor skillnad på att träffa gamla Agda som behöver ett nytt recept och att träffa våra boende.

Adam Bergal, som arbetar med Räddningsmissionens boende Ability, tycker att det är ett trögt system och har haft en del dåliga erfarenheter när läkare kommit för att bedöma om tvångsvård behövs.
– Jag har mött otrevliga läkare som tycker det är jobbigt att bli väckta när de har jour. Varför har du då tagit på dig jour kan man undra?

Han betonar vikten av att bedömningarna sker på ett respektfullt, humant och proffsigt sätt. Allmänläkarna har inte alltid rätt kunskap.   
– Det är ju det sista verktyget och ett stort ingrepp mot klienten. Då är det extremt viktigt att de som kommer ser individen, ser människan och hjälper utan att moralisera eller fördöma. 

Samtliga intervjuade lyfter fram att samarbetet med polisen för det mesta fungerar smidigt och bra. Proffsiga, trevliga med stor förståelse, tycker Adam Bergal.
– Vården är ansvarig för 95 procent av de problem som uppstår i samband med tvångsomhändertagande.

När personal på boendet Victor behöver komma i kontakt med en läkare ringer de till vårdcentralen närhälsan Sisjön. Jennifer Rudolph, verksamhetschef på vårdcentralen, menar att det är svårt att planera för akuta utryckningar eftersom läkarna är schemalagda. De åker inte heller till Victor utan polis, vilket kan innebära en fördröjning:
– Vi vill inte utsätta vår personal för den risken. Man får ju lov att bruka droger på boendet och vi vet inte vilket tillstånd andra boende befinner sig i. Vid drogutlösta psykoser kan det finnas en fara för aggressivitet. 

Upplever ni att de ringer i onödan?
– Ja, ibland kan det handla om att de boende är påtända och att det klingar av efter en viss tid utan att det utvecklas till en psykos.

Vårdcentralen har därför tagit fram en checklista som boendet kan gå igenom innan de ringer, berättar Jennifer Rudolph.
En fast vårdkontakt fungerar oftast bättre än att kontakta vårdcentralerna, menar de vi intervjuat. Framför allt för att läkaren känner patienten. En del boende har fasta kontakter på Beroendemottagningen, men ändå uppstår problem med att nå dem per telefon. Faktum provar att ringa vid sex tillfällen strax efter nio när deras telefontid inleds och får samma svar varje gång: ”Vår telefonkö är nu fylld för dagen, vänligen återkom nästkommande vardag.”
Boendet Victor har dock, efter att ha skrivit flera avvikelser om problemen att nå Beroendemottagningen, fått direktnummer.

Linn Thelander, enhetschef på Beroendemottagningen Hisingen, säger att hon är medveten om att det är svårt att komma fram under deras telefontid.
– Vi får se över om vi kan utöka den, men det är inget jag kan lova i dagsläget.

Att vissa boenden har ett direktnummer är inte ett medvetet beslut, menar hon. Det är snarare så att ett nummer som var tänkt att användas av andra vårdaktörer har "läckt" till vissa boenden. Thelander säger att de åker ut på en del bedömningar om vårdintyg, men att de vill jobba mer förebyggande och undvika tvångsvård.

De startar i maj en drop-in varje dag där man kan komma oannonserad.
– Vi vill såklart vara tillgängliga, vi vill hjälpa och stötta.

I dag är Cecilia Nilsson, som tidigare jobbade på Tillfället, metodhandledare inom Frälsningsarmén. Hon berättar att personalen på deras boende, Lilla Bommen, har tröttnat på att tjata till sig läkarbedömningar. De ringer istället 112. Då larmas ambulans eller polis ut direkt. Men polisen i Storgöteborg är inte så pigga på att åka ut på larm som gäller psykisk ohälsa utan läkare. De har nyligen lämnat in en anmälan till Ivo. Avsändarna är kritiska till att de ofta larmas ut för att hämta in människor i akuta psykiatriska tillstånd till vården istället för att läkare åker ut och gör sitt jobb på plats. När personen väl kommer in till vården slutar en betydande andel av fallen inte i tvångsvård, menar polisen. De ser därför en risk att tvång används i onödan och att polisens tvångsåtgärder normaliseras inom psykiatrisk vård. Polisen ställer sig frågan om det är förenligt med hälso- och sjukvårdslagens krav på god och patientanpassad vård. 

Det verkar alltså inte finnas någon lösning på problemet: att få tag i en läkare vid akuta situationer. Men flera av dem vi intervjuar lyfter fram så kallade mobila team, alltså sjukvårdspersonal som kan åka ut till boendena och arbeta förebyggande. Ett lugnande läkemedel kan till exempel hjälpa den boende att sova, vilket kan bryta psykosen. Sjukvårdspersonalen kan också hjälpa till att återupprätta kontakten med vården, en kontakt som lätt kan brytas när klienten inte har en fast adress, har svårt att hålla tider och inte har något bank-id.

Mobil vård är också något som lyfts fram i samsjuklighetsutredningen, en utredning som kom till för att personer med psykisk ohälsa och beroende har svårt att få rätt vård. Men hur de mobila teamen ska organiseras och finansieras är ännu inte klart.

I Göteborg finns flera mobila team som kan hjälpa till på boendena, de har inte några läkare med sig som kan skriva vårdintyg men en sjuksköterska kan förenkla kontakten med sjukvården. Ett av dem är ACT-teamet, som kan hjälpa till med förebyggande vård.
– Sedan det samarbetet började har det blivit färre akuta situationer, säger Esther Björk, metodhandledare på Rävebergsvägen.

Ett annat, rörligt team, har en sjuksköterska på plats på Rävebergsvägen varje fredag. Sommaren 2025 var en av de boende på väg in i en psykos och Esther Björk ringde 1177. Men istället för att vänta kvar i telefonkön tog hon kontakt med sjuksköterskan, som lyckades få tag i en läkare. När läkaren kom hade mannen lämnat boendet, men personalen visste var han brukade gå och tillsammans med läkaren kunde de hämta upp honom. Mannen hade ett infekterat sår efter en spruta som var på väg att orsaka sepsis.
– Han hade ett dygn kvar innan sepsisen hade dödat honom, säger Esther Björk.

Mias största rädsla – att fastna i psykosen

I Mias bekantskapskrets gick larmet tidigt om att hon var på väg in i ett maniskt skov. Vännen Anne försökte förgäves få kontakt med någon inom psykiatrin som kunde hjälpa. Det slutade med psykos och tvångsvård – som de båda tror hade kunnat undvikas.

För anhöriga och vänner till människor med psykisk ohälsa kan det vara väl så svårt att få kontakt med psykiatrin som för personal på boenden.
– Vart ska man vända sig när någon man känner och bryr sig om börjar må dåligt och behöver hjälp? Till slut blir läget livsfarligt, säger Anne Ryen.

Det var i början på hösten som Anne såg de första tecknen. Mia bokade upp sig på allt fler aktiviteter per dag, humöret förändrades. Hon kunde växla blixtsnabbt mellan gråt, skratt och ilska och Anne fick rapporter från bekantskapskretsen om att Mia hade setts på stan dygnets alla timmar. 
– I det läget går det inte att säga hur mår du? När man försöker hjälpa får man kalla handen, hon säger bara ”skit i mig!” Men jag vet ju att hon far illa.

Mia har tidigare levt ett otryggt, farligt liv på gatan. Ibland har hon sovit på olika akutboenden, men har blivit avstängd för att hon var utåtagerande. I dag har hon ett mer ordnat liv med en egen lägenhet. Något hon är rädd att förlora.

Anne ringde avdelning 367 och 368 på Östra sjukhuset i Göteborg där patienter med både beroenden och psykisk ohälsa läggs in. Mia har varit inlagd där förut och Anne hoppades på  hjälp. Personalen var trevlig, men sa att vare sig de eller hon kunde göra så mycket och menade att ”till slut kommer hon in med handräckning av polis ändå”. Anne ringde bipolärmottagningen, där hon vet att Mia har en fast kontakt, men kom inte fram. Hon ringde Göteborgs stad kontaktcenter, men fick ingen hjälp där heller.

Det hela kulminerade på Järntorget i oktober där nätverket de båda tillhör, #utanskyddsnät, varje lördag bjuder på kaffe och bullar och ger bort varma kläder till kvinnor som behöver stöd. Mia kom dit och väckte uppmärksamhet på långt håll. Hon var högljudd och märkligt klädd, ”helt av banan”, som Anne beskriver det. Mia gick in på Burger King och en kinakrog, härjade runt och blev utslängd. Efter flera samtal med operatör på 112 kommer en sjuktransport i form av en taxi och hämtar Mia för att köra henne till psykakuten. Väl framme utanför ingången till Östras psykiatri stiger Mia ur bilen, men eftersom ingen följer henne in, tar hon istället en spårvagn hem till Majorna.

Några dagar senare blir det till slut en akut inläggning med handräckning av polis. Vem som larmat den här gången är oklart. I domen från förvaltningsrätten som fastställer tvångsvården, står det att Mia vid tillfället hade svårartade maniska symptom och att hon var inne i en psykos med behov av skyddande vård och stabilisering.
Mia själv minns ingenting av händelsen vid Järntorget eller polishandräckningen när hon blev inlagd. Hon minns bara att förloppet började med ett drogsug på grund av biverkningarna av hennes mediciner, som gör henne avstängd och utan energi.
– Jag ville ha de små blå pillren och tog även amfetamin och drack alkohol. Sedan härjade jag omkring har jag hört, men jag vet inte vad jag gjorde. Vad som helst kan hända när jag är i det skicket, jag kan mucka med fel människor, hota andra och stjäla.

När hon tar droger tycker hon inte att hon behöver sin medicin längre, vilket leder till maniska skov som slutar i psykos och tvångsvård.
– Det är inte roligt, vem vill vara inlåst?

Hon berättar om bältningarna, känslan av att ha blivit bortglömd och tiden som kryper fram. Hur själva grejen med att vara fastspänd gör att hon blir ännu argare, samtidigt som hon vet att hon inte släpps loss om hon inte är snäll, lugn, och tyst. Hon tycker inte att syftet med att bälta ska vara att personalen ska få en bättre arbetsmiljö, vilket hon upplevt ibland. Hon tycker inte heller att neddragningarna inom psykiatrin ska drabba de intagna.
– Det handlar om människor som man behandlar hursomhelst, man kan få men för livet.

Mias tvångsvård blev i början av december omvandlad till öppen psykatrisk tvångsvård, så kallad ÖPT, fram tills i maj. Hemtjänsten kommer varje dag med hennes mediciner. Mia tycker det är jobbigt, det känns som ett straff. Hon är trött på att inte kunna resa bort utan att behöva krångla med hemtjänsten och  medicineringen.

Anne är tacksam för att Mia nu tar sina mediciner. Men hon vill inte vara den som frågar: Äter du dina mediciner? Hon vill inte avgöra när det ska ringas.
– Många anhöriga känner samma sak, oron och rädslan gör att de till slut inte orkar mer.

Vid den senaste inläggningen upplever Mia att det var elchocksbehandlingar som tog henne tillbaka till sig själv.
– Plötsligt en dag har skovet passerat, jag vaknar till liv och undrar vad som har hänt. Det är då eftertanken kommer, berättar Mia.
– Jag tänker, det här är inget liv, jag orkar inte ha det så här längre, att riskera min lägenhet, riskera min hälsa, riskera relationen med mina nära och kära.

Hennes största rädsla är att fastna i det psykotiska tillståndet. Hon tror att de upprepade skoven och tvångsvården hade kunnat undvikas om hon hade fått bättre förebyggande hjälp. I dag går hon på AA och NA-möten, är på steg fyra i 12-stegsprogrammet. Hon är färdig med drogerna och just nu känns det enkelt. Mia trivs med sig själv och gör saker och ting som gör livet värt att leva. Förändringen kommer från henne själv, inte tack vare någon hjälp hon fått från psykiatrin.

Kan du känna tacksamhet ändå över att du fick vård till slut?
– Jo, hade jag inte kommit under vård hade jag kanske inte levt i dag, eller så hade jag förlorat min lägenhet. Nu fick jag behålla lägenheten, det blev inte värre.