Vill du inte äta rysk fisk? Lycka till …
Text Johan Frisk och Anna Wallenlind Nuvunga Illustration Pär Ljung
I snart fem år har Ryssland bombat städer och byar i Ukraina. Lika länge har den ryska fiskeindustrin pumpat in miljarder i landets krigskassa. Så varför äter du fortfarande rysk fisk? För att du matas med den.
För en konsument med ansträngd ekonomi som vill få in fisk på menyn finns i stort sett bara ett alternativ, Alaska pollock. Eftersom denna kusin till torsken är så billig utgör den dessutom nästan alltid råvara i barnfavoriten fiskpinnar.
Problemet är att den inte bara göder europeiska barn utan även den ryska krigsmaskinen. Nästan all Alaska pollock som äts i Europa kommer från två länder, USA och Ryssland; länderna tar upp fisken på varsin sida av Stilla havet. Efter Rysslands invasion av Ukraina 2022 införde USA en bojkott av fisk från Ryssland, och ett år senare täppte landet igen ett kryphål som uppstod då fisken bereddes i ett annat land, exempelvis Kina, som då kunde räknas som producentland. USA:s bojkott gör att merparten av den amerikanska fisken säljs på hemmamarknaden.
Europa har sedan invasionen av Ukraina tvärtom ökat importen av Alaska pollock från Ryssland. Det gäller framför allt Tyskland som tillverkar de flesta av de fiskpinnar som konsumeras i Europa. Tyskland var också ett av de länder som nyligen stoppade EU-kommissionens försök att få in det ryska fisket i ett nytt sanktionspaket.
Därmed är det upp till livsmedelsbranschen, och konsumenterna, att sätta stopp för den ryska fisken.
Redan ett par veckor efter invasionen lovade flera matvarukedjor att plocka bort ryska varor från butikshyllorna, något som dock visade sig vara svårt. Både Helsinki Sanomat och Dagens Nyheter kunde ett år senare berätta att kedjorna fortfarande sålde rysk fisk.
Så hur ser det ut idag? Vi har gett oss ut bland frysdiskarna för att se vad som står på förpackningarna, och ta reda på hur de som säljer pollock hanterar risken att sponsra den ryska krigskassan.
På Ica hittar vi ett block fryst Alaska pollock som säljs under kedjans egna varumärke Basic. Priset är 36 kronor, att jämföra med samma förpackning torsk som säljs för 95 kronor. I innehållsförteckningen läser vi att fisken kommer från Stilla havet, antingen från fångstområde 61 eller fångstområde 67. Område 61 ligger i nordvästra Stilla havet, utanför den asiatiska och framför allt ryska kusten, medan område 67 sträcker sig ut från USA:s kust. För den konsument som vill undvika rysk fisk är informationen därmed ganska värdelös. Där finns dock en annan ledtråd: fisken är packad i Kina, något som talar för att den är fiskad av ryska företag.
För att få veta kontaktar vi kundtjänst. Kvinnan som svarar ber oss läsa upp streckkoden, vilket gör att hon kan se namnet på leverantören. Den informationen kan hon dock inte dela med konsumenter.
– Nej, det är upp till Ica.
För en konsument kan det vara svårt att veta var man nu ska vända sig, men som journalister har vi tillgång till pressavdelningen. Där får vi följande svar:
”ICA har vidtagit åtgärder för att säkerställa ursprunget på Alaska Pollock som används i våra produkter. Vi kravställer att råvaran ska ha amerikanskt ursprung, vilket regleras i våra avtal med leverantörer. Vår fisk ska primärt komma från FAO 67, men leverantören fiskar också en viss volym i FAO 61. Därför är båda områdena med på förpackningen.”

Att amerikanska fartyg kan fiska i område 61 bekräftas av det tyska forskningsinstitutet Thüningen, som bland annat forskar om fiskbestånd. Fisket sker vid Aleuterna, en arkipelag som sträcker sig från Alaskas kust och vars bortre del når in i område 61.
I frysdisken på Lidl hittar vi Alaska pollock dels som styckfrysta filéer, dels som panerade ”chips” och filéer. På samtliga förpackningar framgår att fisken kommer från fångstområde 61. Lidls ägare, det tyska företaget Schwarz group, deklarerade kort efter invasionen att ryska varor skulle bort från hyllorna. I Finland beslutade Lidl att till och med ta bort produkter med rysk stil, till exempel de som använder ryska bokstäver.
Lidl svarar att kedjan har fasat ut alla rysktillverkade varor, inte heller fisk köps in direkt från ryska företag. Fisken som vi hittar är dock packad i Kina, liksom nästan all rysk Alaska pollock. Lidl skriver i sitt svar att anledningen till att de inte har stoppat inköp från område 61 är den globala bristen på alternativ råvara.
”Tillgången på amerikanskt fångad Alaska pollock (FAO 67) räcker inte för att täcka den europeiska efterfrågan, och ett tvärt stopp skulle riskera betydande bristsituationer samt ökat tryck på andra fiskevatten.”
Lidl skriver också att de undersöker möjligheten att byta ut råvaran mot andra fiskarter eller fisk från andra, hållbara ursprung.
Vi frågar om fisk från område 61 alltid är ryskfångad, och hänvisar till att andra livsmedelskedjor säger att de köper amerikansk Alaska pollock fiskad i det området. Lidl svarar:
”Utifrån våra leverantörer och officiell fiskeridata är det huvudsakliga amerikanska fisket helt koncentrerat till FAO 67 (Nordöstra Stilla havet), där USA har sin egen ekonomiska zon kring Alaska och Aleuterna. I gränsområdet mellan FAO 67 och FAO 61 vid Aleuterna kan det i enstaka fall förekomma att amerikanska fartyg rör sig kort över områdesgränsen, men det storskaliga kommersiella fisket i FAO 61 domineras helt av asiatiska och ryska flottor.”
Också på Coop och Hemköp går det faktiskt att se var fisken kommer ifrån, även om märkningen är lite omständlig. Innehållsförteckningen anger att den Alaska pollock som finns i förpackningen antingen kommer från fångstområde 67 (kod B) eller 61 (kod A). Vilken kod som gäller står vid datummärkningen. Samtliga produkter vi hittar är märkta med B (USA).

Magnus Törnblom är presschef på Axfood, som äger flera livsmedelskedjor, bland dem Hemköp och Willys.
– Vi kräver från alla våra leverantörer att de ska redovisa fångstområde, ursprungsland och fångstmetod och att de garanterar att fisken inte är fiskad av ryska fartyg. Det här gjorde vi för några år sedan så vi har bara fisk från amerikanska fartyg.
Enligt Magnus Törnblom ska detta även gälla Findus, en storsäljare av fiskpinnar. Findus ägs av Nomad Foods Europe, Europas största företag inom frysta livsmedel. Företaget är baserat i Storbritannien och säljer fiskpinnar under flera varumärken. I april 2025 avslöjade den brittiska dagstidningen The i Paper att flera livsmedelsföretag sålde rysk fisk, bland dem Nomad Foods som säljer fiskpinnar under varumärket Birds Eye.
Någon generell garanti att fiskpinnarna som säljs i Sverige inte innehåller rysk fisk kan Findus inte lämna. Företaget svarar i ett mejl att tillgången på icke-rysk Alaska pollock är begränsad och att de arbetar aktivt med omställningen.
”Men det kräver uppbyggnad av nya leverantörskedjor, vilket tar tid och resurser.”
Findus planerar att fasa ut all vildfångad fisk från Ryssland under första delen av 2027.
Men även en förälder som lusläser förpackningarna för att se till att barnen inte får i sig rysk fisk, kan omedvetet bidra till den ryska krigskassan. Den mat som kommunerna köper in till sina förskolor och äldreboenden kommer inte från någon av de kedjor som har valt bort rysk fisk, utan från grossister specialiserade på att leverera till storkök. Den största är Martin & Servera, ett företag som ingår i samma koncern som Axfood.
Martin & Servera skriver i ett mejl att när det gäller deras egna märkesvaror kräver de att fisken inte ska ha ryskt ursprung. ”För övrigt sortiment är vår ambition att så långt som möjligt undvika fisk med ryskt ursprung. Samtidigt är leverantörskedjorna för fisk globala och komplexa, vilket innebär att spårbarhet i samtliga led kan vara utmanande.”
På företagets hemsida hittar vi flera Alaska pollock-produkter där det framgår att fisken kommer från område 61. Det gäller även en av företagets egna produkter, en sprödbakad Alaska pollockfilé. När vi frågar om fisken från område 61 är ryskfångad får vi en upprepning av samma svar som ovan, med tillägget:
”I övrigt har vi inget ytterligare att tillägga.”
Olagligt för kommuner att bojkotta Ryssland
I skolmatsalen och på äldreboendet kan det finnas allt från fisk till choklad och mjukost från rysskopplade företag. Något lokalpolitiker ville sätta stopp för. Men förra året tog rättsväsendet dem i örat.
När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 kände många svenskar att de ville markera mot ockupationsmakten. Inte minst lokalpolitiker. I flera svenska kommuner togs politiska beslut att införa inköpsstopp av varor med koppling till Ryssland. I april 2022 beslutade EU om sanktioner mot Ryssland som kommunerna enligt lag var tvungna att följa, men många kommuner beslöt att gå längre. Flera stora internationella företag blev kvar i Ryssland efter invasionen och kunde fortfarande sälja produkter på den ryska marknaden, utan att bryta mot sanktionerna. Företagen ansågs därmed bidra till den ryska ekonomin och landets skatteintäkter. Genom att använda sig av kommunernas inköp skulle politikerna kunna pressa företag att lämna Ryssland.
Vad många kommuner inte visste – eller brydde sig om – var att den här typen av bojkotter riskerade att strida mot kommunallagen. Trots detta valde bland andra Uppsala, Varberg och Karlshamn att bojkotta Mondelez – ett av de företag som fortsatte sin verksamhet i Ryssland och som pekades ut av Ukraina. Mondelez står bakom produkter och varumärken som Marabou, O'boy och Philadelphiaost.
En del kommuner gick ännu längre. I Lund togs beslutet att bojkotta alla företag som finansierar Putins krig i Ukraina, enligt Ukrainas svarta lista. Initiativet kom från Liberalerna i Lund, men kommunstyrelsen var enig. ”Vi vill utmana lagstiftningen”, sa Anders Almgren (S), kommunstyrelsens ordförande, till SVT-Nyheter i augusti 2023. Någon som ansåg att det var olagligt var juristen Henrik Norinder. Han menade bland annat att regeringsrätten redan 1990 slagit fast att opinionsyttringar som rör Sveriges förhållanden till andra länder inte utgör en kommunal angelägenhet. Han överklagade fullmäktiges beslut till förvaltningsrätten i Malmö.
Sommaren 2024 bestämde sig även politikerna i inköpsnämnden i Göteborg att de ville införa en bojkott, men av det bredare slaget. De ville stoppa alla inköp från stater som bedriver illegal ockupation. I diskussionerna inför beslutet nämns Ryssland, Marocko och Israel. Redan tolv dagar efter beslutet inhiberades det av förvaltningsrätten, vilket betyder att kommunen inte fick genomföra det som beslutats under domstolsprövningen. 12 september upphävde förvaltningsrätten nämndens beslut. De ansåg att beslutet var en tydlig opinionsyttring på det utrikespolitiska området, något som vare sig är kommunens uppgift eller ligger inom dess kompetens. De skriver att syftet framstår ha varit att manifestera sitt ogillande av vissa staters agerande, snarare än att få till en ändamålsenlig upphandling.
Bara en vecka senare slog förvaltningsrätten i Malmö fast att även Lunds kommun gjort fel. Beslutet överklagades till Kammarrätten men där fick Lunds kommun återigen kalla handen. De tog ärendet vidare till Högsta förvaltningsdomstolen för att få till ett prejudikat, men nekades prövningstillstånd. Domarna fick till följd att flera kommuner avbröt sina bojkotter av företag verksamma i Ryssland.
Medan bojkotten mot Ryssland hade stöd över blockgränserna i många kommuner, så blev Göteborgs bojkott mer politiskt infekterad eftersom Israel var en av måltavlorna. Den fick även ett efterspel där stadsrevisionen kritiserade nämnden för allvarliga brister i form av lagöverträdelse, otillräcklig beredning samt risk för förtroendeskada. Revisionen menade, precis som juristen Henrik Norinder i Lund, att det redan var fastslaget i domstol att det var olagligt för en kommun att delta i politiska bojkottaktioner mot enskilda länder. Till sitt försvar pekade nämnden i Göteborg på alla kommuner som bojkottat Ryssland utan att möta några hinder förrän fallet Lund prövades i september 2024.
Finns det andra vägar att gå? Kan kommunerna kringgå utrikespolitiken genom att rikta allmänna etiska krav mot alla leverantörer istället, utan att peka ut några stater?
Kommunistiska Partiet i Växjö drev denna fråga genom ett medborgarförslag där kommunen uppmanades att följa riktlinjerna i sin egen inköps- och upphandlingspolicy. I den finns en uppförandekod där baskrav kring miljö-, sociala- och etiska krav ställs på leverantörer.
– Inköp från israeliska företag, eller av varor producerade i Israel, är oförenliga med de baskraven, sa Jan-Åke Karlsson (K) till Proletären i november 2024.
I Malmö har stadskontoret utrett om den vägen är juridiskt framkomlig med utgångspunkt i en motion från Vänsterpartiet. Partiet ville att kommunstyrelsen skulle utarbeta en ny offentlig upphandlingspolicy som exkluderade företag involverade i allvarliga brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt från kommunens upphandlingar. Stadskontoret kom fram till att det inte gick eftersom dessa brott inte anges som möjliga grunder för uteslutning i upphandlingslagstiftningen.
Enligt upphandlingsmyndigheten kan en kommun neka en leverantör utifrån egna uteslutningsgrunder. Men bara om det är en upphandling som understiger en viss summa, det så kallade tröskelvärdet. Enligt upphandlingsmyndigheten saknas i dag vägledande rättspraxis kring hur sådana egna uteslutningsgrunder kan utformas.
Oscar Arnell, jurist på Lunds kommun, tror att det skulle vara svårt att genom en etisk inköpspolicy uppnå samma resultat som en bojkott, eftersom policyns verkliga syfte måste bedömas vid en rättslig bedömning. Hans slutsats efter domarna är att tröskeln är fortsatt låg för när något kan anses utgöra utrikespolitik.