Diskad och pank

Diskningen i Melodifestivalen kostade honom många jobb. Thorsten Flinck är pank. Men han har stått på gatan förr och en podd med tvillingbrorsan och en film om Christer Pettersson ska nog få honom att resa sig igen.

 

En gitarr står lutad mot väggen och mot en blommig fåtölj. Jag sitter på en fotpall med samma blommiga mönster och i den där fåtöljen håller Thorsten Flinck hov. Bakom honom på väggen i lägenheten i Gröndal i södra Stockholm hänger en inramad affisch som förkunnar att Thorsten Flinck har satt upp Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Utanför fönstret syns vägen som leder till bron över till Stora Essingen.

I en soffa några meter från oss sitter Thorstens flickvän Daniella och hennes kompis. Det är som en hypnotisk föreställning av en intervjusituation där jag visserligen ställer frågor men det är Thorsten med bylsig täckjacka och en snusrand på läppen, som styr.

Han spelar upp olika scener, använder sig av ett bibliotek av röster och ljudnivåer. När han ska visa att han återger ett samtal från förr, då liksom komprimerar han både sin röst och dialogen. Man hör vad han säger, men det går lite extra fort. Då och då låter han som den Ingmar Bergman som en gång var så elak mot honom, som fullständigt massakrerade honom på Dramaten.

Smärtsamt personlig är han. Ena stunden. Nästa stund är det mer som att han framför en monolog där han då och då slår demonstrativt i det lilla bordet bredvid honom eller båttutar för att illustrera hur han »tände alla sina inre lanternor« när han skulle imponera på kvinnor på Kvarnen.

Det är den 24 mars och coronaviruset har greppet om Stockholm. Samma dag har beslut tagits om att alla restauranger och kaféer enbart får ha bordsservering. Men min jakt på Thorsten Flinck inleddes redan den 4 februari. Redan efter några timmar kom ett »prel-ja«. Någon vecka senare får jag numret till hans sambo Daniella. Till slut, efter fyra dagar, svarar hon att hon ska framföra min fråga om intervju och den 18 februari ringer Thorsten Flinck upp mig. Vi diskuterar var vi ska ses och han säger att han var hemlös i tre år, att han levde på gatorna då, för mer än tio år sedan. »Det har jag inte gjort nu, men däremot har jag flyttat. Det går att vara här i min lägenhet, men kan vi vara hos dig eller någon annanstans?«.

Han undrar om jag har så att jag kan bjuda på en fika. »Jag är så utfattig just nu, med Mello som gick förlorat. Det är fan inte klokt. Jag hade inte alls räknat med den här situationen. Om vi kommer på någon lokal, ställer ni upp och bjuder på något då, en fika eller en bärs?«.

Vi bestämmer att vi ska ses i fotografens studio tisdagen den 23 februari och jag får nu numret till Thorstens egen mobil som snart ska börja fungera igen. Dagarna går och intervjun skjuts fram flera gånger. Måndagen den 2 mars ska det ske och jag smsar på morgonen för att påminna om intervjun klockan 14.00. Daniella svarar att Thorsten har fått en infektion som måste kollas upp pronto och vi spikar nya datum. Men så kommer ett nytt sms där det står att hans infektion har blivit värre och att han behöver helgen för att vila ut. Till smset kommer en hälsning och en bild på en illa infekterad tå som ser för jävlig ut: »Titta på egen risk. Haha«.

Vi gör nya försök den 12 mars, den 17 mars och den 23 mars. Den 23 väntar taxin utanför hans hus i Gröndal klockan 11.45. Till slut ger chauffören upp. 13.33 sms:ar Thorsten Flinck: »Förlåt försovit mig … Sovit dåligt senaste tiden och vaknade inte av klockan. I morgon blir bra. Ta med någon fika och kom 13.00«. Plötsligt är vi välkomna till hans lägenhet.

Tidigare har han också hunnit krydda sina sms med rader som: »Låter detta bra i min herres öron?« och när han ska motivera att vi ska betala taxi för honom:
»… du och din skrift får en glad och sprallig Totte som levererar en kanonintervju som kommer att etsa sig fast i läsarna«.

Tisdag förmiddag får jag ett nytt sms: »Martin tusen G om ursäkt men har en läkartid 14.00 om tån«. Vi kommer överens om 16.30. »Nu när det ej blev dyra taxiomkostnader kan man då tänka sig lite lunchmiddag, i en liten, mycket liten take awaylåda till fattig -kulturarbetare med fruga. P.S. Vi äter allt«. Lite senare ber han om tio bitar lax från sushibutiken i Gröndal. Den är dock stängd så det får bli två mezetallrikar som vi köper med oss från en delibutik i stadsdelens centrum.

Så nu är vi här, i en lägenhet två trappor upp, i Gröndal. Thorsten är på toaletten när vi kommer. I väntan på att han ska komma ut småpratar vi med Danielle och hennes kompis om kluvenheten som många känner till coronaviruset, att man pendlar mellan lugn och panik.

En nyrakad och after shavedoftande Thorsten Flinck kommer ut och häller upp en mix av starköl och påskmust i en mugg, i bakgrunden, bredvid min pall, står tv:n på. Både jag och fotografen väljer att inte skaka hand med honom. Han tycker att vi »pojkar« är lite töntiga och säger med ett stort leende och överdriven basröst: »Jag är jättetuff, jag riskerar corona varje dag«.

När Thorsten Flinck en stund senare poserar mot en vit vägg står han bredvid en färgglad vas som ser ut som en urna. Den är lite trasig och han säger att han gillar trasigt. Det perfekta intresserar honom inte alls och det gäller vaser såväl som människor, duktiga skådespelare och scenerier. Han förklarar att han är mycket intresserad av Gustav III, att han borde doktorera på det ämnet, men att han till skillnad från alldeles för många andra människor, håller sig till att uttala sig om det han kan något om, teater, svensk kungahistoria och »… litteratur till viss del, sen börjar det ta slut«. Han vet, som han uttrycker det, när han ska öppna mun, när han ska vara tyst, vilka kort som ska visas och vilka som bör döljas.
– Sen hade jag en tid som tung missbrukare när jag hade väldigt höga tankar om mig själv. Tyvärr tror folk fortfarande att jag är dum i huvudet, att jag har noll koll. Sanningen är att det är precis tvärtom. Jag har björnkoll. Lite för mycket koll. Jag önskar att jag var lite, lite dummare. Då kunde man få vara lite lyckligare, säger han och beskriver sig själv som en extremt pryd och blyg person, »blyg intill smärtan«.

Apropå Gustav III så spelade Thorsten Flinck honom på Uppsala stadsteater 1997. En kväll var Thorsten som då gick på 200 tabletter morfin om dagen, påtänd, så påtänd att föreställningen blev sex timmar lång, dubbelt så lång som den egentligen var. Teaterchefen försökte stoppa honom men det gick inte: »Jag är så jävla bra. Ser du inte hur jävla bra jag är? Det här är teater på högsta nivå«.
– Man är så självgod när man är missbrukare. Av någon anledning fick jag fortsätta och fick min motspelare att lämna manus och stå och hoppa på scenen och sedan stod jag och sov. Det otäcka var att publiken satt kvar. De fick se live hur en människa gick sönder psykiskt. Jag tänker att salongen var full av fiender och de som inte var det, de är i alla fall inte mina vänner, de som ville se mig gå sönder. Jag hade aldrig suttit kvar i det läget, inte för att bevittna när något sådant händer. Åh ja, det där känns som ett annat liv.

2012 var han med i Melodifestivalen med låten Jag reser mig igen och gick till final via andra chansen i Nyköping där han slog ut Sean Banan. I finalen kom han på åttonde plats, men om bara tittarnas röster räknats skulle Thorsten Flinck hamnat på tredje plats. Så manegen var krattad för en ny succé och därmed många spelningar, när det stod klart att han skulle vara med även i årets melodifestival med låten Miraklernas tid. Istället blev han diskad eftersom han stod åtalad efter ett trafikbråk i Varberg förra året.
– Det handlade ju inte om det, förstår ju alla. Det är bilden av mig som spökar, helt och hållet. Någon med makt ville inte att jag skulle vara med. Kanske såg de mig någon dag före presentationen, då såg de en skäggig man. Jävligt lodig va. Jag kan se så fruktansvärt sunkig ut. Men jag kan se så oerhört fräsch ut också. Sen när vi stod där när alla artister skulle presenteras, då var jag i bättre form än alla de andra. 

Thorsten Flinck konstaterar att SVT bara hade positiva erfarenheter av att jobba med honom under Melodifestivalen 2012.

– Ja, förutom lite klapp på rumpan på Gina Dirawi då. Hon bad mig om att jag skulle göra något roligt, överraska henne. Jag ville vara snäll. Ja, fan…

Det var väl inte rätt val, rätt sak att göra?
– Nej, nej. Givetvis inte. Men jag har också nerver. Jag hade ju styrt hela min orkester och ingett mod i två musiker som grät av scenskräck. Jag var tvungen att bli av med skräcken jag kände. Givetvis hade jag inget roligt att komma med. Men annars gick det väldigt friktionsfritt. Jag gjorde inget av det som så många belackare förväntat sig och hoppats på, att jag skulle göra bort mig. Skita i fläkten helt enkelt.
Han suckar högt och skakar på huvudet och säger att SVT fick kalla fötter.

Hur mycket sabbade det här för dig, att inte få vara med i Mello?
– Det är inte för inte som jag tar mig friheten att be dig om att köpa mat när det inte blev någon taxiresa. Vi har inga pengar. Du vet, jag blev av med så mycket jobb.

I höstas spelade han Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, det blev 13 spelningar men pengarna för de föreställningarna har han inte sett röken av, säger han. För några dagar sedan fick han gå till Frälsningsarmén.
– Jag fick checkar på 500 spänn att köpa mat för. Och kläder. Nu får jag nöja mig med sekunda varor.

Han som tycker om dyra, fina kläder, skrattar högt, väldigt högt, som om han skrattar för att alla längst bak i salongen ska höra. Han bromsar sitt skratt och grimaserar sedan.
– Det är misär.

Hur ska du vända det här?
– Alltså, mitt jobb är inte sånt att jag bara kan hoppa in och jobba nästa vecka. Särskilt inte nu när alla teatrar har stängt.

I slutet av maj ska han framföra Doktor Glas igen, i bland annat Ödsmål, Domsjö, Borgholm och Torshälla. Jag säger att det inte är säkert att det blir av, att risken finns att han blir av med de föreställningarna.
– Jag får ringa Kristina Lugn och be henne att Svenska Akademien ska ge mig nåt. De gjorde det en gång när jag inte hade några pengar. Då kom det in 60 000 ett par dagar senare.

Från soffan hörs plötsligt: »Podden!«. Det är Daniella som påminner om den podcast som Thorsten Flinck och hans tvillingbror Richard ska göra, producerad av Sigge Eklund. Thorsten säger att Richard är extremt begåvad när det kommer till det svenska språket och att den enda anledningen till att han inte blivit författare är för att han hatar all konst. Det hatet kommer i sin tur från att Richard tycker så illa om sin bror stundtals. »Konst kan ni hålla på med, jag håller på med business«, ropar Thorsten och härmar sin bror. Nu ska de i alla fall göra en podd ihop, fast de bor många mil från varandra. De har inte setts på tjugo år och Richard bor i Normandie.
– Jag trodde faktiskt inte att jag skulle få kontakt med honom igen. Det är tack vare Daniella. Det kan hon ta på sig. Hon förde oss samman. Och det är jättelätt att tala med Richard, jag som hade gjort det till något nästan oöverstigligt.

Thorsten Flinck har nu fått upp farten och fått hopp om pengar på ingång. Han citerar Sigge Eklund som sagt: »Jag lovar dig, jag har aldrig fel. Jag uttalar mig inte om jag är osäker. Jag vet att ni kommer att göra stora pengar på det här«. Det första avsnittet skulle redan ha spelats in med Thorsten i studio i Stockholm och brodern i hemmet i Normandie. Men det har corona satt stopp för.
– Ekonomiskt är det en räddningsplanka, men det sista Sigge sa var att det första programmet kommer att kunna gå runt första maj. Det är långt till dess. Det är fruktansvärt jobbigt och jag måste ha tag i 60 kronor om dagen för att jag snusar en dosa snus om dagen.

Lägenheten vi sitter i, värd 4,5 miljoner kronor, har han fått av den så kallade hissmiljonären Kjell Johansson, som stöttat Thorsten Flinck ekonomiskt i många år. Thorsten äger en tredjedel av bostadsrätten.
– Det är en gåva till mig. Det är jag jävligt tacksam för. Vi drar inte alltid jämnt, men jag tycker så mycket om honom. Han går in och betalar hyran också.

Tron på sin egen förmåga, det är nog den som får Thorsten att alltid komma tillbaka, att alltid hämta sig från motgångar. Han säger att han är väldigt bra på att skriva och att han tänkte ringa och erbjuda tidningar kåserier. En Bellmanskiva vill han spela in och den senaste tiden har han också fått nytt hopp om ett gammalt filmprojekt, en film om Christer Pettersson där Thorsten ska spela huvudrollen. Nu ska amerikaner gå in och satsa pengar och tanken är att inspelningarna ska inledas nästa sommar. »Har du sett bilderna på mig när jag är Christer Pettersson?«. 

Nej, det har jag ju inte gjort och jo, de är väldigt lika varandra. »Grejen är att det enda jag har på mig är en lösperuk och en lösmustasch, jag är en kopia av Christer Pettersson. Otäckt lik«. Thorsten är positiv, han menar att det verkligen inte rör sig om en lågbudgetfilm.
– Jag kommer ju att begära 30 000–40 000 kronor i dagsarvode, i alla fall inte under 25 000 per dag. Vi ska ha 37 inspelningsdagar och jag är med på 36 av dem. Så jag blir rik! Det ska bli kul, om det blir av. Det är inte helt klart än.

Thorsten Flincks framtidsdrömmande bryts för en stund när han får frågan om vad ordet svek är för honom. Han pratar om människor som inte står för någonting men kommer snabbt fram till sina egna svek.

– Framförallt mot de kvinnor som jag har haft. Jag har aldrig varit trogen. Det är hemskt, det är fruktansvärt jobbigt, jag har gjort många människor ledsna. Någon sa: »Han är ingen bra pojkvän, Thorsten Flinck, men som kamrat är han vännernas vän«.

Är du det, vännernas vän?
– Ja jag är perfekt som pojkvän också. Om jag inte hade haft det här sjuka draget att så fort jag är inne i ett fast förhållande, då måste jag titta efter någon ny. Får jag inte det, då kvävs jag. Men i och med att jag har kommit till den här insikten nu, väldigt mycket genom att ha varit med Daniella, så tror jag faktiskt att det finns hopp om mig också.

Daniella flikar in att han har ett stort bekräftelsebehov. 
– Ja jag har ett otroligt bekräftelsebehov, till vilket pris som helst. Nu slutar vi för i dag. Jag är helt tömd nu, vet du det? Men jävlarimig, det var väl värt att vänta på va, säger Thorsten Flinck och när vi säger hejdå i hallen tar han mina händer i sina och skakar dem länge. Som i ren coronaprotest.

Thorsten Flinck diskvalificerades från Melodifestivalen 2020, då SVT:s regler säger att de tävlande inte får befinna sig i någon rättsprocess. Thorsten Flinck är åtalad för olaga hot och skadegörelse efter ett bråk i centrala Varberg den 10 maj 2019. Han har bland annat slagit på målsägandens bil, på motorhuven och uppträtt hotfullt. Han har erkänt och är villig att betala de 5 000 kronor som målsäganden har bett om.

THORSTEN FLINCK

Född: Den 17 april 1961, uppvuxen i Huvudsta, Solna.
Bor: I Gröndal, Stockholm.
Familj: Sambon Daniella och två döttrar sedan tidigare, Félice och Happy.
Är: Skådespelare. Som 19-åring kom han in på Scenskolan som den yngsta genom tiderna. Har varit anställd på Stockholms stadsteater och Dramaten och varit regissör, skådespelare och konstnärlig ledare på Teater Plaza.
Är också: Musiker. Har spelat in flera skivor och har varit med i Melodifestivalen 2012.
Kuriosa: Sprang som bäst, när han var 22–23 år, milen i terräng på 37 minuter. Styrketränade också som ung och bänkade 137,5 kilo när han bara vägde 72 kilo. »Det är fruktansvärt bra. Jag kom trea i Stockholmsmästerskapen«.

2016 fick Thorsten Flinck Cornelispriset. Samma år kom också självbiografin »Kom och skratta åt Lilleputt«, nedtecknad av Håkan Lahger.

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram