Carl-Einar Häckner: Asfaltskantens betydelse för mamma

Bläcket har runnit ur mig. Jag har målat bilder och uppträtt på Aftonstjärnan. Där vänder jag mig till sagans värld för att få sammanhang och ge tröst. Det gör jag i mina bilder också. Ofta tänker jag på varieté när jag målar. Nummer, ridåer och orkesteravslut från många decennier tillbaka. De dör aldrig. De finns kvar. Joe Jacksons cykelnummer tänker jag på bland annat.

Har försökt måla av det. Han uppträder för insekter på min bild.

Vad betyder det?

I föreställningen som heter Siluetter kommer min syster till mig på en äng med tips, råd, superkrafter och förlåtelse. Hon gick bort 2005.

Hon är en del av min siluett. Hon påverkar mig. Det som gör mig till jag. Det går inte att springa från sin skugga. Springa från sig själv. Det är väl det livet lär. Det är bara Lucky Luke som kan dra snabbare.

I resten av världen kastar krigen och slakten en stor skugga med det meningslösa dödandet, vansinnet och tystnaden och rädslan för att säga fel. Som att våra politiker väntar på att något ska hända. Vad ska vi göra? Jag vet inte. Jag har fullt upp med mig och min mamma och att ta hand om oss. Trots allt helvete  är det ändå vi och vardagen som går före. Ord räcker inte till. Fast vi borde alla protestera. Vi ser själva hela tiden direktsända krig på YouTube.

Det är sommar. Det är härligt också. Mamma hatar vintern.

Jag har nu fått stor insyn i trottoarernas påverkan på en senior som blivit osäker i gången och därför måste använda en rullator.

Mamma har en sådan. Den heter Gepard. Faktiskt. Jag försökte förklara det för en av dom från hemtjänsten. Det var vissa problem. Jag fick upprepa det flera gånger. Hon förstod inte ändå. Dom vill inte göra fel. Vi hade inte samma humor den dagen. Jag är otydlig när jag pratar och inte är på en scen. Det är som att jag vilar min röst.

Brukar ha mycket energi i början av meningen, men sen liksom orkar jag inte bemöda mig att hålla luftutsläppet kvar och meningen suddas ut. Rösten är på semester. Volymen blir ett moln i ett oavslutat mummel som skingras upplöst i en dimma.

Angående den ojämna asfaltens betydelse för dom äldre. Det är inte lätt att gå med rullator på Friggagatan. Det kan jag säga till kommunen. Halvmeterstora, platta kullerstensblock, ojämna i höjd där dom äldre ska gå, är en fälla. Den platta fina asfalten bredvid, är en autobahn för förbiswishande mopeder, elcyklar, vanliga cyklar, tävlingscyklister och matleverans bud i hjälm i för hög hastighet. Det känns livsfarligt varje gång mamma och jag tar en promenix.

Vi handlar alltid samma saker. Två bananer, tre guldnougat, en tidning, två paket cigg,  och ett par maträtter.
Vi tar alltid en cigg i parken också innan vi går hem. Inte jag.
Jag tycker om att känna lukten från hennes cigg när vi är utomhus.
Får en förnimmelse av upphöjdhet.
Hon är arg på sig själv för att hon är rädd för kanten på trottoaren.
En höftoperation och allt vad det innebär gör att hon är extra försiktig. Vi blir alla äldre hela tiden. Det förenar oss människor.
Och våra siluetter som vi kramar på natten.

Du är vacker skuren snett du är rätt du är min siluett
Vi ses bara ibland när jag sover i hamn hemma själv med upplyst rum ligger vi en stund bakom varann famn i famn.
Damm da damm da damm damm
Min siluett och jag i ett fönster som drar
Det skuggar så vackert mot min vägg när du fladdrar förbi
Kan inte se dig fast du sover breve mig
avklädd du är rätt du är min siluett
Allt jag behöver är en lampa och ett sken mot min vägg sen är det du och jag som sover i en
Damm da damm da damm damm
Hylla ensamheten i lägenheten för dig själv
För oss för vi är många som är ensamma
Åh Vi tycker om det
Vi älskar att vara själva, med våra siluetter,
papperservetter
Damm da damm da damm damm

Ur Siluetter på Aftonstjärnan