I spåren efter Sissela

Hon säger att hon har dåligt minne. Ändå har hon lustigt nog vadat i återblickar det senaste året. På scener, i bokform och i verkligheten är Sissela Kyle i en reflekterande fas. Det betyder inte att hon stannat upp.

Att jobba är fortfarande lustfyllt. Det mesta Sissela Kyle tar sig för blir dessutom roligt, för att hon är rolig. Det går liksom inte att undgå och hon konstaterar det gärna själv, vilket känns lite uppfriskande och kul i sig.

Sissela Kyle fick det i blodet och har odlat den medfödda talangen för humor väl. I sin självbiografiska bok med titeln CV. Livets gång fyller den listade karriären fram till dags dato de sju sista sidorna. Långt över hundra roller som skådespelare och regissör. Tv-underhållning, föreläsningar, konferencieruppdrag, företagsgig, radioteater, inläsning av böcker, sommarprat (fyra + en vinter) samt nyårstal i kyrkor ej medräknade.

Ändå finns lugna dagar. Hon säger allt oftare, och lättare, nej tack. Veckan efter intensiva repetitionsveckor och bokmässa är reserverad för återhämtning på lantstället med livskamraten, psykologen och författaren Per Naroskin. En lördag i oktober mellan två föreställningar i Uddevalla och Skövde är vikt för kompisen Pernilla Oljelund, manusförfattare till Fröken Frimans krig, som Sissela ska återse Partille och Majorna med. Promenera längs ”memory lane”. Efter en mejlväxling som startar i april har hon också hittat en lucka i tiden för Faktum, i mitten av oktober. Men när jag föreslår att vi ska ses redan till frukost den spikade dagen, svarar hon på sisselaskt tydligt vis: ”Nej nej jag vill absolut inte ses förrän tio.”  Hon måste få sova ut, eftersom hon spelat dubbla föreställningar kvällen innan och ska stå på scen igen samma afton. Skriver att hon måste orka. Att hon är gammal. Tillägger: ”Ibland.” Det är inte alls svårt att förstå, men nästan svårt att ta in, eftersom det vilar något outtröttligt piggt över Sissela Kyles uppenbarelse.

På bokmässan där jag följt henne från den ena scenen till den andra, med klipp i steget, har hon pratat om mikrosömnen. Förmågan att ta en kort paus från allt och alla när behov uppstår. Fem minuter med stängda ögon. Det finns fler karaktärsdrag som gör Sissela Kyle produktiv.
– Jag är bra på att fokusera. Jag kan koncentrera mig på en sak i taget, säger hon med betoning och bibehållen klang från Västkusten.

Bra egenskaper att plocka fram ett år då hon är trippelt aktuell. 2025 har fyllts av Min föreställning om mamma som hon spelar för fulla hus landet runt. Parallellt med den har hon skrivit boken som släpptes i september, samtidigt som hon regisserade minimusikalen Nån måste göra det på Lisebergsteatern.

Efter en cappuccino på kafé Hebbe Lelle i Haga går vi en kort promenad längs Haga Nygata fram till Sprängkullsgatan 11. Vi reser bakåt i tiden ett slag, landar i slutet av 1970-talet när Sissela jobbar som sjukvårdsbiträde på Sahlgrenska och flyttar ihop med vännen Kerstin.
– Vi flyttade in här i vår lilla lägenhet på bottenvåningen, hade en kran med kallvatten, gasspis, och dass på gården, säger hon och kikar oblygt in genom fönstren som en gång var hennes utsikt mot Hagakyrkan.
– Mamma rös när hon såg ut genom våra fönster, som barn hade hon gymnastik på kyrkoplan och det var ett plågsamt minne.

Men inne hos Sissela och Kerstin var det mysigt. Ombonat. Sissela är estet, inte pedant, gillar inte att städa men vill gärna ha det snyggt omkring sig och hon och Kerstin hade det fint. Målade väggarna ide färger de tyckte om, köpte möbler på Myrorna och ärvde någon byrå från en mormor som gått bort. Några vackra saker, affischer och tyger gjorde sitt till, samt att ”Kerstin är väldigt praktisk, bra på att snickra”.
– Det var som att vi lekte att vi hade flyttat hemifrån medan vi flyttade hemifrån. Och så frös vi, säger Sissela och ser glad ut vid minnet.

Kanske också glad för att hon minns. I boken skriver hon om när hon och Kerstin rengör dasset och beskriver tiden då bostadsbolaget Göta Lejon lät Haga förfalla, ”i akt och mening”, för att riva, bygga nytt, kostnadseffektivt och modernt. Nu gör vi några tappra försök att komma in på gården genom att ringa på samtliga dörrklockor, men ingen är hemma mitt på dagen nuförtiden. På 1970-talet var ofta någon hemma och just här, nära klassiska Albert&Herbert-adressen slår det mig att Sissela Kyles biografi är som en julkalender. Korta kapitel, som luckor att öppna till olika samhällsepoker, teaterepoker, nedslag i tiden som beskrivs parallellt med anekdoter ur hennes eget liv.

Sissela Kyle är noga med orden. Svär sällan, men med eftertryck vid behov. Den akademiska miljö hon växte upp i, där politik, kultur och samhälle diskuterades med barnen runt köksbordet i radhuset i Partille, känns ganska långt från Kålle-å-Ada-vitsarna i Haga. Men båda har präglat henne. Sissela Kyle älskar slagfärdighet, och föräldrarna var också roliga, bedyrar hon. Pappa Pieter ofta ofrivilligt. För honom var orden ännu viktigare, det en gång sagda för evigt oåterkalleligt. Det man sagt får man stå för, resten av livet. En hård inställning som både hämmade och stärkte honom och hans närstående. Sissela kan se det hos sig själv, utanför scenen.
– Jag har alltid haft jättesvårt att slänga ur mig något som ”men din jävla idiot”, och har också svårt att ta emot om någon säger något lite slarvigt till mig. Jag tar verkligen orden på väldigt stort allvar, ibland kanske lite för stort allvar. Men jag är samtidigt väldigt road av orden, tycker det är skoj att lattja med dem. Det är som en allvarsam lek.

Hon växlar mellan att säga Pieter och pappa, för så var det då, för 1970-talets medvetna medborgare. Men till den strikta bilden av Pieter Kyle, ”född 1919 och en vänsterradikal intellektuell”, hör också att han var poesiläsande, kunnig och en ”underbar historieberättare, mycket bättre än mamma” som la märke till särdrag hos andra människor. Lite mindre lade han märke till sina barn. En typisk replik, Sissela Kyle drar den under flera intervjuer på bokmässan, är när pappa Pieter för första gången reflekterar över att Sissela är allergisk, mot ganska mycket dessutom, och plötsligt säger: ”Sissela. Du är ju ALLERGIKER. Är du organiserad?” Hon är då i 14-årsåldern och det är onekligen ofrivilligt kul sagt av en pappa med uppenbart dålig koll. Att han sa ”Sissela, jag älskar dig” endast en gång, och först när han var ordentligt dement, är ett minne som berör henne djupt. Sissela Kyle, med drag av pappa Pieter, har blivit en mjukare variant.
– Jag kan ändra mig och säga förlåt.

För den mindre inkännande Pieter Kyle kom det som en chock den dag då hans intelligenta hustru Gunhild, så småningom Nordens första professor i kvinnohistoria, reste sig och sa ”nu går jag”. Han hade inte alls förstått. Mamma Gunhilds frigörelse men också eviga straff för att hon skilde sig är en del av Sisselas föreställning om mamma, som publiken inte tycks få nog av. 89 slutsålda kvällar runt om i landet, sedan premiären i oktober 2024.
– Jag trodde att den skulle bli en liten parentes, spelad på bibliotek, och små scener, säger Sissela som är lite ledsen över att Gunhild Kyle inte fick uppleva föreställningen. Med värme och en glimt lägger hon till:
– Jag tror att mamma hade tyckt om den. Hon var ju lite grandios.

Föräldrarna separerade, Pieter blev bitter to the bitter end och Gunhilds kärlekslycka med den nye mannen som kom in i hennes liv blev kortvarig. Men hon hade den nära relationen till barn och barnbarn att glädjas åt och Sissela fanns där för mamma när hon blev gammal. Tills döden skilde dem åt. Gunhild hade då sedan länge funnits för Sissela. Inte minst när hennes liv rasade ihop, 1998, då hon skilde sig från sin första stora kärlek, Mårten Eriksson, barnens far.
– Det tog tid innan jag förstod. När vi var unga festade vi ju tillsammans och Mårten var så stark och stor och tålde så mycket. I dag kan jag se att han nog började dricka väldigt ung, att han självmedicinerade mot en odiagnostiserad adhd, och antagligen drack mycket i smyg. När vi fick barn och det klarnade att han faktiskt inte klarade av att hålla sig nykter försökte jag handskas med det, på olika sätt.

Du mörkade också?
– Ja, tills det var ett faktum. Att det inte gick längre.

Under två år i deras sjuttonåriga förhållande var Mårten nykter, det var då parets son Hjalmar blev till. Sedan tidigare hade de då dottern Martina.
– När han började dricka igen tänkte han nog att han skulle klara av att dricka på ett annat sätt, minns Sissela. Vid ett tillfälle sa hon att nu måste han sluta eller söka hjälp, annars skulle hon inte kunna fortsätta att leva med honom.
– Då försökte han verkligen. Han fick medicin för sitt psykiskt dåliga mående och var inskriven en gång för avvänjning. Men kom bara utanför dörren så var det kört igen. Mårten älskade att dricka, faktiskt, det var bara så. Han var aldrig våldsam eller dum, han bara drack, tills han somnade.

Efter skilsmässan fortsatte förstås oron, och osäkerheten, att aldrig veta om han skulle dyka upp och hämta barnen som planerat.
– Men jag kunde inte vara en sådan som ställde krav och ultimatum som ”du får inte träffa barnen om du inte slutar dricka”.

Under alla år som följde var Sissela och Mårten fortsatt vänner. Det var smärtsamt att stå bredvid när han blev förtidspensionerad och socialt isolerad, men hon fanns där.
–Även min sambo Per, som också tyckte mycket om Mårten.

Sissela Kyle beskriver ex-maken som en ”originell, fantastisk och intelligent” människa som kunde göra allt med händerna men hade svårt att handskas med livets vardag. Hon berättar att hon och Per högt brukar fråga efter Mårten när de står handfallna inför något praktiskt och ger en målande bild av ett gästrum på landet där det ovanför dörren står något Mårten brukade säga: ”Har jag gått och lagt mig så har jag gått och lagt mig.”
– Ett definitivt Mårten-uttryck.

Det var inte spriten som tog Mårtens liv, i maj 2024. Det var bukspottkörtelcancer.
– Hans kropp tålde uppenbarligen väldigt mycket och enligt läkarna var han fortfarande fysiskt frisk när han fick cancer. Det tror jag att han tyckte var skönt att höra.

Cancerbeskedet var dock mycket tydligt. Max ett år, och med det satte Sissela Kyle stopp för allt annat. Vid Mårtens sjukbädd sköljde minnena över henne och där tog också stora delar av boken form. Hon grät, skrattade och skrev.

Är du glad i dag när du tänker på Mårten?
– Ja, det är jag. Minnet av Mårten är verkligen varmt. Kantat av oro, för en människa med missbruksproblematik formligen suger oro ur sin omgivning. Det är ju en människa som inte klarar sig själv. Men Mårten har det nog bra nu. Och begravningen vi ordnade för honom var så fin. Per höll i det hela och läste upp barnens texter, de grät för mycket, men han gjorde det så bra. Under avskedstagandet spelade vi upp en bit ur Röde Orm, som var Mårtens favoritberättelse.

Vem skrev du kapitlet om Mårten för?
– Jag skrev en nekrolog i DN, till hans minne, när han gick bort. För barnen, och för mig själv. Den är grunden till det kapitlet. Mårten spelar en stor roll i mitt liv, det var alltid kul att prata med honom. Han hade dessutom, till skillnad från mig, ett extremt bra detaljminne. Han mindes allt.

Per Naroskin, Sisselas sambo, är också en arbetskamrat. De träffades genom radioprogrammet Spanarna och har gjort mycket tillsammans genom åren. Den aktuella pocketmusikalen Nån måste göra det är skriven av Per och handlar om två kvinnor som fått ett oklart uppdrag med att gallra ut böcker på ett bibliotek någonstans i Sverige. Det är en humoristisk dialog om mod och vänskap, med allvarlig botten och samhällsreflektion. Sissela och Per har lyckats förena två av landets främsta sångare på scenen, Helen Sjöholm och Gunilla Backman, och under det publika genrepet blir det stående ovationer. Efter premiären är recensionerna lite ljumma.
– Kanske var det formatet, säger Sissela Kyle.

Kritik är inget hon älskar, vem gör det, men hon läser allt som tycks om hennes arbete. Med lång erfarenhet vet hon att skilja mellan att bli tillfälligt bedömd och att tycka att man inte duger alls. Hon är inte heller bortskämd med en flygande start i den långa karriären. Fick slita i början och se sig omsprungen på scenskolan, då andra knep de större rollerna. Men när den komiska ådran fick utlopp var det hon som uppvaktades. Och det rejält. Efter fyllda 50 hände dock något. Hon har beskrivit det som att hon tröttnade på att bli uppbjuden. Istället började hon bjuda upp sig själv. Mer regisserande, egna föreställningar och skrivande. Inspirerad av andras verk och ett innehållsrikt liv.

Den största förebilden, Anton Tjechov, har fått ett eget kapitel i hennes bok.
– Han skrev så roligt, så gripande, så mänskligt. Alla roller är så fina. Även de små.

En svensk dramatiker hon beundrar är Carin Mannheimer:
– Hon skriver politik och samhälle så bra – och språket! Så kvickt!

En tredje begåvning lägger hon till utan uppmaning:
– Min man skriver väldigt bra också.

De dricker te och pratar, Sissela och Per. Har ett ständigt pågående samtal. De tittar på tv-serier tillsammans och pratar om det de tillsammans tittat på. Task är en av höstens favoriter. Sissela Kyle går också väldigt mycket på teater. Så mycket att hon sällan hinner gå på bio. Hon är inte rastlös i privatlivet, där får det gärna vara sig likt och hon beskriver det som att hon träffar samma människor som hon gör samma saker med. Springer, promenerar, tar en fika. Lagar mat. Äter. Umgänget med barn och barnbarn är prioriterat. Gott så.
– Jag är mer hungrig i mitt yrkesliv, så har det alltid varit.

En roll hon tackade ja till en gång men aldrig kommer att återvända till är dock chefsrollen.
– Att arbetsleda som regissör passar mig utmärkt, jag tror till och med att jag är ganska bra på det. Jag tycker om att bestämma. Men jag vill jobba med teater, inte administration.
– Det intresserar mig inte ett dugg.

Åren som chef för Parkteatern i Stockholm gav ändå en ökad förståelse för hela ledet, från idé till produktion, och även om hon är färdig med den typen av ledarskap är det med stolthet och värme hon ser tillbaka på den tiden.
Något hon gärna hade gjort om är däremot Limbo, av Margareta Garpe. En pjäs om missbrukande kvinnor som sattes upp på Klarascenen i Stockholm 2003.
– Jag spelade gurun, Betty ”Batong”, som var ansvarig för verksamheten på en ö dit de inskrivna kvinnorna kom. Det låg hyfsat nära skilsmässan i tid och Betty tog ett återfall i pjäsen. Jag tänkte så mycket på Mårten, det var verkligen smärtsamt att repetera. Alla som var med och spelade hade någon relation till missbruk och föreställningen blev så bra! Vi var ett fint gäng, Tuva Novotny och Anita Wall, bland andra. 

När recensionerna kom skrev männenatt temat var lite ointressant, lite platt – medan kvinnorna tyckte det var viktigt och gripande, minns Sissela. Publiksuccé blev det oavsett, men när pjäsen sedan flyttades från Klarascenen till Stora scenen hade Sissela Kyles kontrakt gått ut och hon hade gått vidare till annat.
– Men den borde sättas upp igen. Margareta Garpe skriver så initierat och hade på fötterna.

Det är Allhelgonatider när vi börjar närma oss en färdig text, och Sissela Kyle skriver i boken om sin mammas grav på Stampens kyrkogård i Göteborg, med de ofta citerade ingångsorden vid järngrinden: ”Tänk på Döden”. Det har Sissela gjort. Hon vill helst bli spridd i havet, på Västkustsidan, och ”inte vara någonstans”.
– Men när jag sa det till mina barn sa de att de vill att jag ska ha en grav, och i Stockholm bor jag och Per med utsikt över en kyrkogård, så det får väl bli så. Det är ju ändå för de efterlevandes skull.

Till sin begravning har Sissela Kyle önskat att Helen Sjöholm ska sjunga Hemma ur Kristina från Duvemåla. Det är en text som verkligen talar till henne, att hemma kan vara lite varstans genom livet och att man därför ibland måste fråga sig var det ligger.
Att det inte är på hotell vet hon i alla fall med säkerhet. Det är den del av turnerandet hon ogillar, såvida det inte erbjuds ett ”rysligt” fint hotell med bra sänglinne och bekväma kuddar.

Tankarna på sänglinne för mig tillbaka till en av recensionerna av Sissela Kyles biografi, där hennes debut som författare beskrivs som att ”omfamnas av ett duntäcke”. Som läsare känner jag inte riktigt så men jag vill gärna veta vad Sissela, som är noga med orden, tänker om formuleringen.
– Det är ju ett positivt omdöme, fast jag skulle nog hellre önskat att boken uppfattades som en filt. Lite sticksig.