Faktum granskar: Barnen som inte vill döda

Gängen lockar med pengar och piskar med hot. Att dra sig ur ett uppdrag kan innnebära dödsfara. Faktum har granskat vad som händer med barnen som ångrar sig.

Den 22 augusti 2024 går en 15-årig pojke som vi kan kalla Amir in på en polisstation. I förhör med polisen berättar han att han har tagit ett uppdrag att utföra ett mord, men att han nu har ångrat sig. Efter att ha lämnat ifrån sig mobiltelefonen får han gå därifrån.

Medan Amir tillbringar sina dagar i skolan går polisen igenom mobilen. Den 2 september skriver en polis ett pm där chattarna mellan Amir och ett för polisen välkänt alias kopieras in. Det tillhör en man som är knuten till ett kriminellt nätverk och har varit inblandad i flera rekryteringar av unga till morduppdrag. För att minska risken att den som rekryteras ångrar sig brukar anstiftaren be om en bild på pass eller id-kort. När Amir får frågan i chatten skriver han att han inte har ett pass. Anstiftaren svarar:
Bror namn efternamn Adress familjemedlemmar

Amir skriver sin pappas namn och adress.
Det outtalade hotet är inte tomt. Ett par veckor tidigare sköts en 55-årig man till döds. Orsaken: hans son hade misslyckats med att döda på beställning.

Trots att polisen måste vara medveten om hotbilden gör varken de eller socialtjänsten någonting för att skydda Amir och hans familj. När Amir loggar in på en skoldator blir han åter kontaktad av mannen bakom aliaset. Nu sker allting snabbt. Tre dagar efter att polisen skriver sitt pm hämtas Amir av en ung kvinna som kör honom till en annan stad. Den följande veckan flyttas han runt mellan olika lägenheter och förses med två mobiltelefoner och två pistoler. Han står nu under ständig kontroll av gänget, och eftersom polisen har hans telefon kan han inte ringa någon utan att riskera att avslöja sig.

Till slut får han veta var uppdraget ska genomföras. Tre personer ska dödas. Amir får hjälp att ladda vapnen och tar en taxi till platsen. Han beordras att leta efter måltavlorna men irrar omkring i ett försök att komma undan. I ett textmeddelande till uppdragsgivaren skriver han att han bara är 15 år och rädd. Han säger också att han inte vill.
Till slut väcker hans beteende misstänksamhet och ett par killar närmar sig.

De senaste åren har allt fler unga visat sig villiga att utföra mord och andra våldsbrott på uppdrag av kriminella gäng. Uppdragen läggs ut i chattgrupper som kan ha tiotusentals medlemmar. Belöningen för ett mord kan uppgå till hundratusentals kronor, och barnen blir allt yngre. Flera har varit så unga som elva år.

Det finns också andra vägar till morduppdragen; en gammal klasskompis som hör av sig, en narkotikaskuld som ska regleras, en fråga från en kille på samma hvb-hem. Tillgången på barn som är redo att döda beskrivs som stor och de har jämförts med barnsoldater. Många ser också ut att bete sig som lydiga soldater.

Men alla vill inte. Vissa tackar ja till ett uppdrag utan att veta vad det går ut på, när de ångrar sig blir de hotade. Andra blir hotade redan när första kontakten tas. Vilket skydd kan barnen som inte vill döda få av samhället? Hur ser rättsapparaten på de handlingar som de, under mer eller mindre uttalade hot, har hunnit genomföra?

Lisa dos Santos är åklagare och författare till två böcker om gängvåldet. När Faktum når henne har hon precis kommit tillbaka efter ett års tjänstledighet. Genom samtal med kollegor har hon uppdaterat sig om läget.

– Det har tidigare funnits en god tillgång på ungdomar som tar på sig uppdrag, men det verkar ha skett en förändring. Många har åkt fast och det har blivit konsekvenser så nu behöver de unga i högre utsträckning pressas att ta uppdragen.

Att gängen har uppmärksammat risken att barnet ångrar sig framkommer i en förundersökning om ett morduppdrag i Stockholm juni 2024. Efter att ha bett barnet att skicka en bild på sitt pass skriver uppdragsgivarna:

de ba för får säkerhet vi knr inte dig och vi har haft problem med att folk har rymt ifrån tryckishen

Tryckish är slang för den lägenhet där gänget placerar barnet i väntan på att uppdraget ska utföras.

När Erik, som vi kallar pojken, träffade sina uppdragsgivare visade de även honom en bild från facebook på hans mamma. Erik har ett missbruk och en skuld och tror först att han ska sälja knark. Men uppdraget är att döda någon i Stockholm och han sätts på tåget. Hans mamma blir orolig, tar kontakt via sms och ber honom komma hem. I kartfunktionen på Snapchat kan hon se var han är, och till slut ringer hon polisen som går in på tåget och hämtar honom.

Gänget, som konstaterar att uppdraget inte blev utfört, hör snart av sig igen. Erik får ett nytt uppdrag, om han vägrar kommer det bli konsekvenser. I förhör har Erik sagt att han aldrig hade tänkt utföra uppdragen, men att han i perioder spelade med av rädsla för att något skulle hända hans familj. Dagen efter att polisen hämtat honom blir pressen för stor och han tar en överdos. På sjukhuset berättar han att han tvingats ta ett uppdrag. På mobilen kommer meddelande efter meddelande från gänget, som anklagar honom för att medvetet ha överdoserat och skriver att de ska skicka en bil för att hämta honom. Erik placeras i ett familjehem.
I ett av förhören frågar polisen Erik när han hade tänkt hoppa av.

Erik: ”Ja, typ ... Jag vet inte. Alltså varenda dag som de skrev så ville jag kliva av och sånt. Men jag vågade inte för att … Ja, men de visste vem jag var och min familj och sånt. Jag var rädd att de skulle göra någonting mot mig då.”
Erik åtalas för stämpling till mord. I såväl tingsrätt som hovrätt hävdar han att gärningen är begången i nöd, något som ingen av instanserna tar hänsyn till och han döms till sluten ungdomsvård i ett år och fyra månader.

Luay Mohageb är före detta civil brottsutredare och författare till boken Fallet Rusher, om ett fall där unga personer både rekryterade och tog uppdrag. Numera föreläser han om hur unga kan förhindras att ta uppdrag åt kriminella. I Fallet Rusher hävdar en av de åtalade pojkarna nöd, enligt Luay Mohageb utan att ha fog för det.
– Jag frågade åklagaren om det skulle funka men han sa att det krävs väldigt mycket för att det ska betraktas som nöd.

Den som hävdar nöd måste visa att det har funnits konkreta hot, till exempel i form av meddelanden eller bilder. Något som inte alltid är fallet, särskilt som kommunikationen ofta sker i appar som kan ställas in för att automatiskt radera meddelanden.

Luay Mohageb påminner om att det är en exceptionell situation som barnen hamnar i.
– När man har den här maktdynamiken mellan grovt kriminella med våldskapital och en 14-åring, var går gränsen för olaga tvång och människohandel? Hur mycket agens kan man lägga på en 14-åring?

Amirs morduppdrag avbryts när han övermannas av killarna som hade upptäckt honom. De tar ifrån honom vapnen och mobilerna, tvingar honom att berätta varför han är där och ringer en av dem som skulle dödas. Amir körs först till Max, där han får mat, sedan till en lägenhet där han blir kvar i nästan två veckor innan polisen hittar honom. Polisen tror först att gänget har hållit kvar Amir mot hans vilja, men det visar sig att han stannat för att han kände sig trygg. Så här säger mannen som skulle dödas till polisen.

”Så ja... han vågade inte gå hem. Ville inte hem.”
Polisen: Mm.
“För han hade problem hemma också. Så var han rädd också att han skulle bli, utsättas för något där hemma.”
Polisen: Mm.
”Alltså att någon skulle gå hem till honom eller något. Och han vågade inte gå till socialen eller polisen.”

Mannen som skulle mördas beskrev Amir som ett barn som blivit manipulerat.
”Han skulle utföra någonting sen skulle han torska. Liksom, han har blivit lurad helt enkelt, pojken. Har du förstått? Förstår du?”

Att Amir hade sökt hjälp hos polisen, med enda resultatet att han blev av med sin mobil, hade kraftigt rubbat hans förtroende för myndigheterna. Istället sökte han alltså skydd hos gänget vars medlemmar han hade fått i uppdrag att döda. För polisen berättar han att de var snälla och att de gav honom vatten, energidrycker och kläder att byta om till, och att han litade på dem.

Under rättegången erkänner Amir vapenbrott men nekar till att ha haft uppsåt att fullborda uppdraget. Tingsrätten tar inte hänsyn till det utan dömer honom för förberedelse till mord. Straffet blir nio månaders sluten ungdomsvård.

En eftermiddag i augusti 2024 sitter en pojke som vi kallar Kamal, 15 år, i en taxi. Med sig har han en kasse med ett vapen inlindat i en handduk. Redan ett år tidigare fick socialtjänsten veta att Kamal haft kontakt med ett kriminellt gäng och att det fanns en risk att han skulle bli rekryterad att utföra ett våldsbrott. När han sitter i taxin har han vid flera tillfällen rymt från det hvb-hem där han varit placerad. För ett par veckor sedan togs han av polisen, som beslagtog hans telefon där det fanns en chatt om uppdrag. Nu har han rymt igen, för att döda någon.

I förhör med polisen påstår Kamal att han inte tänkt genomföra mordet.
”Jag ville inte skada en annan människa och jag såg konsekvenser och så, så jag tackade nej.”
Polisen: Ja.
”Så jag slängde handskar och så där.”
Polisen: Och när du menar, när du säger att du ”Ska göra bonusen”, vad är bonusen?
”Alltså skjuta.”
Polisen: Mm skjuta någon?
”Ja.”

Kamal hade dock satt sig på ett tåg, sedan åkt kollektivt till en plats där han fått vapnet, därefter satt sig i en taxi. I en chatt med en kompis hade han skrivit att han kommer att bli klippt eller få skyddad identitet. Han hade också skrivit att han var i stor knipa.

Det är kväll när han kliver ur taxin, går in i en port och laddar vapnet. Samtidigt som han utför de handlingar som kommer att rubriceras som förberedelse till mord tar han kontakt med en anhörig. Han skriver att han är hotad att genomföra ett mord och aktiverar platsuppdateringar i en app. Den anhörige kontaktar polisen som kan gripa Kamal.

I tingsrätten hävdar Kamal att han därmed har avbrutit mordplanen, och inte ska dömas för förberedelse till mord. Den juridiska termen är frivilligt tillbakaträdande. Tingsrätten medger att Kamal har bidragit till att mordet inte fullbordats, men menar att det inte räcker. Han har, skriver tingsrätten, ”inte föranlett att mordet inte fullbordats”. Vad Kamal borde ha gjort framgår inte, men i det rättsfall från 1994 som tingsrätten hänvisar till finns två exempel. Det ena är att förstöra eller återlämna brottsverktyg. Det andra att övertala övriga inblandade att avblåsa mordplanen. Målet handlade om vuxna män som tillsammans planerade en kidnappning.

Sofia Jungstedt var domare vid rättegången och chefsrådman vid Södertörns tingsrätt, i dag har hon samma position vid Attunda tingsrätt.
– Att kontakta en släkting som ringer polisen är inte en tillräckligt aktiv åtgärd som vi har bedömt det, säger Sofia Jungstedt.

Vad som skulle ha varit en tillräckligt aktiv handling kan hon inte uttala sig om, men det måste handla om något som är själva orsaken till att brottet inte blir av. Till exempel att själv ringa 112 och avvakta att polisen kommer till platsen. Det spelar också roll när man drar sig tillbaka.
– Vi har inte prövat vad han borde ha gjort, men i teorin skulle man kunna göra ett tillbakaträdande i ett tidigare skede, att en ung gärningsperson exempelvis ringer en vuxen när man förstår vad man har signat upp för.

Kamals agerande ger dock en viss strafflindring, och han döms till sluten ungdomsvård i tio månader.

I början av samma år sitter en annan 15-årig kille ensam i en lägenhet i en stad långt hemifrån, där han inte känner någon. Vi kan kalla honom Elias. I en väska på golvet ligger en AK-47:a. Vapnet ska användas för att skjuta ihjäl en 26-årig man i en galleria. Det är i alla fall planen.

Några månader tidigare är Elias fortfarande en helt vanlig 15-åring. Enligt anhöriga en hemmakille som gillar att vara hos sin farmor och mecka med sin epa. Kanske lite naiv, och med en ADHD-diagnos, men ljusår från en potentiell mördare. Under senhösten dyker dock signaler upp om att allt inte är som det ska. Konstiga transaktioner på hans konton. Dyra klädesplagg. Allt kulminerar i ett händelseförlopp som utspelar sig mellan dagen före julafton och trettondagen, där han dras in i tre mordplaner på tre olika orter. När rätten några månader senare ska ta ställning till hans fall är den stora frågan om Elias frivilligt tagit på sig morduppdrag för pengar, eller om han har tvingats in i det på grund av hot riktade mot honom och hans familj. Själv berättar han i förhör att han aldrig tänkt tanken att döda någon i hela sitt liv. Han berättar också om hur den person som drar in honom i händelseförloppet, en gammal skolkompis, skickar en bild på när någon står utanför hans pappas hus med ett vapen. Sedan skriver kompisen:
”Det kommer komma en bil och hämtar dig vid din pappa och du ska hoppa in i den. Om vi ser någon polisbil komma i närheten är det du som ansvarar för din pappas död. Om du inte kommer skjuter vi din bror.”

Men vare sig meddelandet eller bilden finns sparade.

Dagen före julafton hoppar Elias in i en bil och förs till en stad i mellersta delen av landet. Tillsammans med några andra killar han aldrig träffat går de sedan omkring i stan med vapen på sig och letar efter det tilltänkta offret. Utan framgång. Framåt natten frågar Elias om han får åka hem och får till svar att det går bra. Men bara ett par timmar senare, när Elias sitter på tåget, vill hans uppdragsgivare att han ska återvända och fullfölja. När Elias vägrar skriver en av de åtalade:

”ey lyssna din fkn pajas, ring din pappa låt han hämta dig. Det enda jag vet är att det kommer vara Sista gången ni är med varandra. De inte så som att du gör det fkn gratis”.

Elias blir bötad. 500 000 kronor för att han inte åker tillbaka.

I mellandagarna fortsätter påtryckningarna för att Elias ska utföra våldsdåd med boten på 500 000 och hoten mot hans familj som påtryckningsmedel. Han involveras i planeringen av ett knivdåd i staden där han bor, när det inte blir av så planeras en ny resa, denna gång till en tredje stad.

Elias sitter och väntar i en lägenhet på klartecken. Flera personer är ute och letar efter mordoffret. Men Elias farmor har på omvägar fått reda på att något är helt på tok med barnbarnet. Hon ringer Elias som först förnekar vad som håller på att hända, men som efter en stund bryter samman och berättar. Hon larmar polis som avbryter skeendet i samma stund som han ska bli upphämtad. I Elias telefon plingar det oavbrutet ”vi kommer fucking döda dig, jävla horunge”. Det sista meddelandet han läser lyder: ”det var ditt val, amigo.”

Elias dras inför rätta i två olika tingsrätter eftersom förloppet skedde i olika städer, med olika tilltänkta offer. Åklagaren i den ena tingsrätten hävdar att Elias blivit bortförd mot sin vilja under tvång och hot, men han åtalas samtidigt för förberedelse till mord och grovt vapenbrott. Elias blir något så ovanligt som offer och förövare i samma mål. De som anses ha fört bort honom åtalas för olaga frihetsberövande, grovt olaga tvång, samt involverande av underårig i brottslighet. Denna del av åtalet ogillas sedan. Elias fälls men ges strafflindring på grund av hotbilden, att han befann sig i en nödsituation och att han medverkat i utredningen. Påföljden blev ungdomsövervakning i tio månader, han får även skyddad identitet. Den andra tingsrätten anser däremot inte att Elias befann sig i en nödsituation och dömer till sluten ungdomsvård, vilket undanröjer den första domen. Att rätterna dömer så olika beror på att de tar ställning till olika delar av det förlopp som pågick under ett par veckor. I den första delen som rör det första morduppdraget finns inga sparade bevis på att Elias agerar under hot. I den andra delen finns de skriftliga hoten sparade.

Peter Källholm var Elias försvarsadvokat, han beskriver sin klient som i det närmaste unik.
– Han pratar, han namnger och är helt transparent. I andra fall slutar det ofta i en tidig återvändsgränd. De är rädda och oroliga och det är omöjligt att gå in på några namn.

Polis och åklagare kan ana att ett visst alias har varit drivande och att det förekommit utpressning eller tvång. Men får de ingen information så finns det inget brott, menar Källholm.
– Vi förklarar för barnet att polisen många gånger inte kan utreda eventuella hot mot om barnet inte lämnat några uppgifter, men många vill inte, vågar inte.

I andra fall har han upplevt att klienten sitter på dubbla stolar. Många hävdar att de varit utsatta för påtryckningar eller regelrätta hot, utan att det finns bevis. Det kan finnas en mängd meddelanden i appar som visar att klienten har visat intresse för att delta i den åtalade gärningen, men just hoten har “råkat” bli borttagna.
– Det kan skapa en irritation från rättens sida. Man tycker att det har gått inflation i det.

Samtidigt anser Peter Källholm att hot och tvång de facto ökar ”halvt lavinartat”, vilket skapar ett dilemma för rättssystemet. De är medvetna om att unga pojkar dagligen dras in via hot, skickade till sig av människor med våldskapital, eller med starka band till personer med våldskapital. Ska de då förväntas vara modiga och stå emot, eller göra som de blir tillsagda av rädsla?
– Gränserna flyttas längre och längre fram, förmodligen saknas motsvarighet i svensk kriminalhistoria. Många tvingas in i brottsligheten och farligheten är så hög att du saknar möjlighet att freda dig. Samtidigt: Om hoten är verkliga och du berättar om dem, så blir livet aldrig detsamma för dig och din familj.

Även om de svenska gängens utnyttjande av barn är extrem i sin våldsamhet förekommer fenomenet i andra länder. I Storbritannien har myndigheterna utvecklat en metod som utgår ifrån att barnet ska behandlas som offer, inte misstänkt. På inrikesministeriets hemsida beskriver de ett fall där ett barn togs av polisen i Wales. På sig hade han flera tunga droger och en mobil. Trots att barnet inte betraktade sig själv som offer beslutade polisen att avskriva de misstänkta brotten och betrakta honom som målsägande. En omfattande utredning drev fram sju domar, bland annat för människohandel.

Många av de barn som hittas av polisen tas om hand av personal från Catch22, ett socialt företag med rötter så långt tillbaka som 1700-talet. Då handlade det om hemlösa barn. Nu om barn som rekryteras av kriminella gäng. Johnny Bolderson är ansvarig för den verksamhet som tar hand om rekryterade barn. Vi redogör  kort för fallet Amir, och Johnny kompletterar med egen research.
– Det faktum att han gav polisen bevis och att de sedan behandlade honom som brottslig är vidrigt, säger Johnny Bolderson.

Vad skulle ha hänt om han gått till polisen i England?
– Polisen skulle ha dirigerat honom till oss och vi skulle ha mött honom på stationen och gjort en riskbedömning. Vi skulle ha flyttat familjen till en säker plats på grund av den extrema risken, möjligen till ett hotell innan vi kunde hitta ett boende. Sedan skulle vi ha tagit fram en plan tillsammans med familjen.

De bilar som Catch22 använder är utrustade med rena kläder, livsmedel och hygienprodukter, då ett barn kan har varit hemifrån en längre tid. Samma person som deltar i räddningsaktionen ska sedan vara med i det fortsatta arbetet. Till exempel under de ”interventioner” som sker ifall barnet försöker återvända till området där hen exploaterats.
– Vi träffar den unge, bjuder på mat och dryck, pratar om hälsosamma relationer och om grooming generellt. Då kan den unge inse på egen hand att det där är just vad som har hänt honom/hen.

Det handlar om att fokusera på det som är positivt i barnets liv.
– Vi tar dem med på aktiviteter som de kan vara intresserade av, barngrejer, gör klart att det är okej att vara barn. När vi vet vad de är intresserade av frågar vi till exempel en frisör om de kan ge en lektion, eller om det handlar om social media, marketing eller något annat. Vi kallar det för soft milestones, när vi har nått en går vi till nästa.

Det senaste året har Catch22 tagit hand om över 600 barn. De flesta har kommit via polisen men i ett par hundra fall är det den unge eller en familjemedlem som har tagit kontakt med Catch22, i vissa fall för att de har upplevt att polisen inte har lyssnat på dem.

Det finns också svenska barn som redan från början betraktas som målsägande. I augusti 2024 kontaktas en 15-årig kille i Örebro av en före detta klasskamrat, som är 14 år. 15-åringen tackar ja till ett uppdrag där belöningen är 150 000 kronor. När han får reda på att det handlar om ett mord frågar han om han kan backa ur, och får svaret att de då kommer att klippa honom istället. Efter att ha blivit tillagd i en chatt skriver han att han är redo att köra. Men till slut berättar han för sina föräldrar vad som har hänt och hans pappa ringer en polis som de känner. Familjen får veta att de omedelbart ska lämna hemmet och de delar på sig och åker till olika släktingar. Tingsrätten skriver i domen att han har frivilligt tillbakaträtt, trots att han varken har förstört eller återlämnat brottsverktyg eller övertalat de andra att avblåsa planerna.

Elin Ekerheim Matsman har tidigare arbetat som ungdomspolis i Örebro och har nu klivit in i en nyskapad roll som ungdomssamordnare. Som sådan arbetar hon med tidiga riskbedömningar, bland annat av barn som har tagit uppdrag, och ska samarbeta med såväl skolan som socialtjänsten.

Vad kan ett barn göra för att inte bli hanterad som misstänkt?
– Det många ungdomar gör är att de tömmer sina telefoner, eller nollställer dem. Om man skulle bli tvingad eller hotad ska man spara bevisen. Om man säger ja i första skedet men sedan ångrar sig finns bevisen där.

Att avbryta ett uppdrag kan vara ett tungt beslut, frågan kan ha kommit från en kompis som då kan tvingas träda in.
– Gängen skiter i vem som svarat ja på uppdraget och vill bara att någon gör det. Om han säger nej kanske en kompis måste göra det. Men rent juridiskt måste man aktivt agera.

Killen i Örebro fick skydd och blev målsägande, medan Amir blev åtalad och dömd.
– Jag kan inte kommentera det enskilda fallet. Sedan är det olyckligt att den andra killen inte fick skydd. Vi behöver se över hur vi jobbar för barnets bästa i dessa situationer inom polisen.

De flesta barn som fälls för förberedelse till mord, och andra brott som ingår i en mordplan, döms till sluten ungdomsvård och placeras på ett av landets hårt kritiserade Sis-hem. Det gör även Amir. Till en början går allt bra, men efter ett tag blir han identifierad av andra intagna och anklagad för att vara golare. I ett samtal till Ivo:s barn- och ungdomslinje berättar han att han har fått hot från andra intagna och är rädd att bli misshandlad om han lämnar sitt rum.

Två dagar före Amirs frigivning ansöker Individ- och familjenämnden i Amirs hemkommun om att han ska omhändertas enligt LVU, och därmed bli kvar på ett Sis-hem. Den efterlängtade frigivningen blir inte av. Både han och hans pappa bestrider nämndens ansökan. I förvaltningsrätten framhåller nämnden att Amir har varit svår att nå i samtal och inte varit delaktig i insatserna. Han har inte heller öppnat sig tillräckligt om det brott han är dömd för.
Amir själv säger till rätten att han inte känner sig trygg och att han vill till ett familjehem på en annan ort. Han vill ha polisens hjälp med skydd och är beredd att göra vad som krävs.

Amirs advokat bifogar en rapport från Barnombudsmannen, som är en av de myndigheter som har riktat skarp kritik mot Sis-hemmen. Advokaten skriver: ”En fortsatt placering skulle utsätta Sekretess B för stora risker med anledning av hotbilden, den kriminella miljön och bristen på säkerhet som råder inom Sis-hemmen.”
Även socialtjänsten menar att vård på Sis inte är optimalt, och skriver: ”särskilt med hänsyn till att miljön inte alltid främjar en normaliserad utveckling.” Men de anser ändå att Sis är det bästa alternativet. 
Förvaltningsrätten går på nämndens linje.

Amirs advokat har inte längre ett formellt uppdrag att företräda Amir, men fortsätter att hjälpa honom vid behov. Han säger att han inte vet vad samhället borde ha gjort när Amir tog kontakt första gången, efter att ha tagit ett uppdrag och ångrat sig.
– Det enda jag kan säga med säkerhet är att man inte ska göra på det här sättet. För mig är det uppenbart att antingen har samhället inte någon möjlighet eller så har de här tjänstemännen som varit inkopplade inte följt gällande rutiner. Men jag skulle sätta mina pengar på att det är det första, man är så fokuserad på att hitta och straffa ungdomar så man ser inte det förebyggande. Man borde istället säga: ”Skitsamma att du har kontakt med kriminella, vad kan vi göra för att hjälpa dig?”

Sis: ”Vi kan inte bara gömma dem”

Inom den slutna ungdomsvården på Sis försöker de hitta en balans mellan skydd och behandling för barn som lever under hot. Hanna Backlund är kvalitetschef på Klarälvsgårdens som tar emot ungdomar mellan 15 och 21 med kriminell bakgrund. Hon ser att antalet som lever under hot på grund av att de inte fullföljt eller misslyckats med ett uppdrag ökar.
Den kriminella världen är liten, det är alltid någon som känner någon, och det är svårt att i förväg veta vilka kopplingar som kan finnas. Om en ungdom känner en oro för en annan intagen så försöker de först prata med ungdomen vad oron består av, ofta kan de hitta lösningar tillsammans, annars kan de dela på dem.
– Samtidigt vill vi inte placera alla med koppling till ”foxtrot” på ett ställe och de med koppling till ”jordgubben” på ett annat. Vi vill ju bryta upp lojaliteterna. Men det får inte leda till våld, istället ser vi till att ha hög bemanning och i extremfall flyttar vi på någon av dem.

Hanna Backlund har förståelse för att det i vissa fall kan vara svårt att leva upp till socialtjänstens krav på ett prosocialt umgänge när alla har liknande bakgrund och problematik. Hon menar dock att det brukar gå att hitta lösningar.
– Det kanske finns någon på en annan avdelning som ungdomen kan spela badminton med, eller gå och gymma med. Om hen har rätt att vistas utanför hemmet, så kan man försöka hitta fritidsaktiviteter utanför. Om det inte går att lösa så måste vi förmedla det till socialtjänsten.

Bob ska stoppa unga från att dras in i gängen

I november 2023 gav regeringen flera myndigheter i uppdrag att samverka för att arbeta med barn som begår eller riskerar att begå grova brott. Projektet fick förkortningen Bob – Barn och unga i organiserad brottslighet.

Samarbetet ska ske på tre nivåer, nationellt, regionalt och lokalt.

Hur långt samarbetet har kommit skiljer sig från olika delar av landet. Cajsa Arcari är brottsförebyggande sam-ordnare på Länsstyrelsen Västra Götaland och samordnare för Bob i Region Väst där även länsstyrelsen Halland ingår.
– Flertalet av våra pilotkommuner har varit igång en tid med sina lokala Bob-råd och har ett etablerat arbete kring målgruppen. Nu ser vi att allt fler inrättar lokala Bob-råd eller är i uppstarten för det.

Landets länsstyrelser ska arbeta med strategiska frågor och föra information vidare till det nationella rådet, som leds av Polismyndigheten. Det mer praktiska arbetet sker på lokal nivå.
– På den lokala nivån ska arbetet fokusera på det operativa riktat mot målgruppen. Under det gångna året har vi sett att man inom arbetet i de lokala Bob-råden har kunnat få till en bättre samverkan och genom bättre kommunikationskanaler kunnat sätta in insatser snabbare kring individen.

Johanna Sandin, lokalpolis i Borås, berättar att i tidigare samarbeten mellan socialtjänst och polis har de suttit på varsin kammare med olika bild av vilken oro som finns kring den unga.
– Nu ska vi göra en samlad bedömning som gör att individerna kan identifieras tidigare, säger Johanna Sandin.

Flera av de vi har pratat med vittnar om att platsbrist kan vara ett problem när en ungdom behöver placeras utanför hemmet. Det gäller såväl Sis som hvb och familjehem. 
– Det är en utmaning att vi som samhälle inte har kommit längre. Vi, polisen och socialtjänsten kan fatta beslut men sedan går det inte att verkställa för att det inte finns plats, säger Johanna Sandin. 

Våren 2025 förnyade regeringen uppdraget. En redovisning ska lämnas till regeringen i april 2026.