FAKTUM | 2016/07/12 Reportage

"Gatutidningar är en livlina" sa Yanis Varoufakis vid den internationella konferensen för gatutidningar i världen.

Genom sin kritiska analys av EU:s budgetpolitik har den kontroversielle Yanis Varoufakis blivit vänsterns hjälte. Under det tjugonde globala toppmötet för gatutidningar fick INSP en exklusiv intervju med den tidigare grekiske finansministern. Samtalet sträckte sig över många ämnen och han varnade för att Brexit kommer att skynda på splittringen av EU. Vi kan vänta oss än ännu värre ekonomisk kris. I dagens klimat tycker han att gatutidningarna är en ”livlina”. Han berättade öppenhjärtigt om det amerikanska presidentvalet, behovet av ”olydiga regeringar”, sitt förhållande till Alexis Tsipras… och om sin kärlek till Rolling Stones.

Den grekiska skuldkrisens konsekvenser för vanliga människor var tydliga när delegater från INSP:s gatutidningar från hela världen landade i Athen för att delta i det tjugonde globala toppmötet för gatutidningar. Konkurser och arbetslöshet har gjort att många hamnat på gatan.

Den grekiska gatutidningen Shadia bildades för tre år sedan som en reaktion på krisen. Gatutidningen ger människor som har förlorat allt möjlighet att tjäna lite pengar och få tillbaka sin värdighet. Tidningens enorma framgångar är ett uppmuntrande bevis på solidaritet – och en nedslående bild av hur många det är som behöver hjälp.

Lågkonjunkturen har också förändrat det grekiska politiska landskapet. Syriza kom till makten 2015 på löften om att stoppa åtstramningspolitiken. Detta ställde dem i direkt konflikt med Greklands så kallade trojka av långivare (Europeiska kommissionen, Internationella valutafonden och Europeiska centralbanken).

Deras ekonomiska politik utformades av den nya finansministern Yanis Varoufakis. Med sin övertygande kritiska analys av EU:s budgetpolitik och den förlamande åtstramningspolitik som landet har tvingats till genom nödlånen – och också med sina utmejslade drag – blev den vältalige och kontroversielle Varoufakis vänsterns hjälte. Ändå lämnade han sin post efter bara några månader, när hans forne allierade, den grekiska premiärministern Alexis Tsipras, skrev under det senaste nödlåneavtalet.

Men även om Varoufakis lämnade regeringen i juli förra året, har han inte gett upp politiken. Han har fortsatt att driva kampanj runt om i Europa för olika frågor som han känner starkt för – för stanna-rörelsen i Storbritannien inför EU-folkomröstningen, för basinkomst för alla i Schweiz – och han har lanserat en egen rörelse, Democracy in Europe Movement 2025.

Vid INSP-toppmötet den 14 juni 2016 – innan kampanjen för att Storbritannien skulle stanna i EU hade misslyckats – höll han ett inspirerande tal inför 120 delegater från 59 olika gatutidningar i 30 länder. Varoufakis sade att hemlöshet är oundvikligt i ett kapitalistiskt system och berömde gatutidningsrörelsen för deras bidrag till samhället och demokratin. Videon från mötet har visats mer än 3 000 gånger och går fortfarande att se på insp.ngo.

Till varma applåder från deltagarna satte sig Varoufakis sedan för att svara på frågor från publiken. Det blev ett samtal som sträckte sig över många ämnen, där Varoufakis varnade för att Brexit kommer att skynda på splittringen av EU och att vi kan vänta oss en ännu värre ekonomisk kris på grund av detta. I dagens klimat är gatutidningarna en “livlina”, menade han.

Vad tyckte du om det globala toppmötet för gatutidningar?

Diskussionerna, utbytet rent generellt, stämningen var fantastisk. Det är något underbart ironiskt med tidskrifter som The Big Issue eller Shedia, eller vilken som helst av de här tidningarna. Om du klarar att lösa problemet du vill lösa kommer du i praktiken att slå undan benen för din egen verksamhet. Precis så kände jag under min korta period som finansminister och statens bank. Jag tyckte att det var mitt jobb att åstadkomma förändringar och göra skillnad – så att jag inte längre skulle behövas.

Gatutidningsrörelsen har en väldigt fin egenskap, något jag skulle vilja beskriva som att båda parter ger varandra något. Transaktionen består av ett utbyte av “halvgåvor”. När du köper ett nummer av The Big Issue eller Shedia är det inte direkt välgörenhet. Du ger inte en gåva – du får något för pengarna. Och när jag nu har läst flera nummer av båda de här tidningarna kan jag säga att de håller mycket högre kvalitet än kommersiella tidskrifter. Så det är inte en gåva – säljare och köpare ger varandra halvgåvor.

Hur tror du att läget för de hemlösa i Grekland kommer att förändras?

En sak är säker: läget kommer att förvärras under det kommande året, eftersom utmätningarna kommer att börja inom de närmaste tre eller fyra månaderna. Det kommer att gå snabbt, det kommer att vara rått och brutalt. Vår regering gav upp i juli förra året och nu kommer problemet med hemlöshet i Grekland att bli mycket, mycket värre.

INSP-toppmötet samlar även oberoende medier, utöver gatutidningsrörelsen för människor som lever med hemlöshet. Kan oberoende medier bli en kraft att räkna med?

De kan gjuta lite nytt liv i demokratin, eftersom de icke-oberoende medierna suger blodet ur demokratin. Det ser vi med full kraft, inte minst här i Grekland. Vi har konkursmässiga banker som i princip äger medierna, eftersom medierna också är nära konkurs och måste finansiera sig genom lån de aldrig kan betala tillbaka från de konkursmässiga bankerna, som i sin tur är beroende av trojkan av långivare för att hålla sig vid liv. Så vi får en direkt orderkedja från långivarna till vad som sägs i medierna. Det är slutet för demokratin.

Kan Shedia hjälpa på något sätt?

Absolut. I ett land som har kollapsat befinner sig även medierna i ett slags moralisk och journalistisk kris. De etablerade medierna i Grekland börjar likna medierna i Sovjetunionen. På 1970- och 1980-talet fanns det en och endast en partilinje i Sovjetunionen och alla medier upprepade den, men ingen trodde på den. Det här är både bra och dåligt. Det dåliga är att det inte finns någon journalistik att tala om och samma sjaskiga, giftiga partilinje basuneras från varenda TV och varenda radiostation – mer eller mindre, med ett fåtal undantag hos de oberoende medierna. Men det som är bra är att ingen tror på den här propagandan längre. Och här är tidningar som Shedia en livlina.

Kan sociala företag som Shedia, Myrtillo Café (som anställer människor från sårbara grupper) och Wise Greece (som säljer grekiska kvalitetsprodukter och använder vinsten till att köpa mat åt hemlösa) vara en lösning på Greklands kris?

Nej, det kan de inte. Det går inte. De är viktiga, men de kan inte lösa krisen. Den är för omfattande. Och även om solidariteten inom familjer och inom grupper, till exempel de sociala företagen du nämnde, kan göra situationen drägligare så kan de inte göra slut på den. De kan inte skapa någon permanent, hållbar lösning på problemet.

Om den sociala ekonomin inte kan lösa krisen – kan den åtminstone bidra till att bromsa kompetensflykten när unga människor lämnar Grekland?

Jag hoppas det. Men jag tror inte att det räcker för att bromsa utflyttningen. Däremot kan den sociala ekonomin – och det den gör – ge oss ett exempel i praktiken på alternativa former för entreprenörskap som skulle kunna ingå i en total omvandling av den sociala ekonomi som vi lever i. Men detta skulle kräva stora investeringar som inte kan komma från grupper eller aktivister. Det skulle behövas statliga ingripanden också. Se det som ett laboratorium där vi testar olika typer av entreprenörskap, men sedan måste man komma ut ur laboratoriet och skapa massproduktion.

När vi har talat med folk här har vi förstått att du är en ganska kontroversiell person i Grekland…

Etablissemanget hatar mig. Icke-etablissemanget hatar mig inte. Företag och organisationer som är beroende av pengar från Bryssel ser mig förstås som ett hot eftersom jag är kritisk mot Bryssel – jag kritiserar deras finansiär. De vet vilken hand som föder dem. Och sedan har vi alla de andra.

Men hos alla de andra har du fått ett visst rykte som hjärtekrossare…

Du förväntar dig väl inte att jag ska kommentera det?

Men “den stilige Yanis Varoufakis” var ett vanligt omdöme, åtminstone i brittiska medier…

Jag blev överraskad av det. Men det var faktiskt också ganska obehagligt, eftersom så fort den här typen av kommentarer kom upp så visste jag att man inte längre diskuterade sakfrågorna. Det var ett försök att trivialisera frågorna och flytta fokus från de specifika förslagen, de praktiska förslagen till problemlösning.

Du har tagit strid mot återbetalningsvillkoren för Grekland i ganska dramatiska ordalag. Du har till exempel anklagat Greklands långivare för “finansiell waterboarding”. Men finns det några ändringar som ändå borde genomföras? Till exempel att effektivisera den grekiska statsförvaltningen, stoppa skatteflykten…

Jag fick kritik till och med för det! Ärligt talat – ingen betalar skatt på Mykonos, till exempel. På en ö där det kommer in så mycket pengar, men varje gång skattmasen åker till Mykonos vet alla när han kommer och vem han är. Vart han än går börjar de skriva ut kvitton och så slutar de igen så fort han har åkt. Det enda sättet att lösa det där är sätta skräck i försäljarna: nästa kund kanske har mikrofon och kamera på sig. Men jag fick enormt mycket kritik för det förslaget. Så det är klart att jag tycker att vi borde göra något. Det ironiska var att jag attackerades samtidigt för att jag emotsatte mig reformer och för att jag föreslog reformer.

Du har kampanjat för stanna-sidan i Storbritanniens EU-folkomröstning. Tycker du fortfarande att det är det rätta valet?

Jag driver kampanj för en radikal stanna-röst. Stanna-sidans värsta fiender är människor som David Cameron och Tony Blair, som kampanjar på vår sida. Med sådana vänner behöver du inte Boris Johnson.

Jag försöker se nyanserat på det här. Jag tycker att det är viktigt att båda sidor slutar med skräckpropagandan. Jag tror inte att Brexit betyder att det kommer att hända något katastrofalt i morgon eller om några veckor. Finansministeriets förutsägelser om att Storbritannien kommer att förlora en tredjedel av sina inkomster, att domedagen är nära, att huspriserna kommer att krascha – inget av det kommer att hända. Mina skäl till att Storbritannien borde stanna kvar i EU är inte samma som Camerons skäl.

Brexit-kampanjen har också ett väldigt bra argument när det gäller det demokratiska självbestämmandet, som vi till stor del har gett upp till en odemokratisk – antidemokratisk borde jag säga – klick av byråkrater och institutioner.

Så då kanske du undrar varför jag är emot Brexit? Av två skäl. För det första går det inte att lämna EU, ens om du röstar för att gå ur. Du är fast på den inre marknaden. Den inre marknaden är inte ett frihandelsområde, den är mycket mer än så. Vi har gemensamma industristandarder, varje tjänst måste övervakas enligt förordningar som utfärdas i Bryssel, det finns miljöskyddsnormer, juridiska marknadsnormer. Allt kommer från Bryssel. Du kommer att ha samma brist på självbestämmande när det gäller reglerna om en mängd ekonomiska och sociala verksamheter. Så varför vill du gå ur, om du inte kan gå ur? Genom att lämna EU lämnar du över bestämmanderätten över alla dessa regler och förordningar till en främmande makt i Bryssel, som du inte ens är med i.

Det andra skälet är att Brexit kommer att skynda på den politiska processen med EU:s sönderfall. Det kommer förstås att förvärra den ekonomiska krisen i EU. Och när den ekonomiska krisen förvärras i EU kommer den i sin tur att dra ned Storbritannien i en ny depression. Det kommer att ske även om du har lämnat EU.

Det finns alltså ingen större vinst med att lämna – men däremot stora kostnader för EU, och de kommer att vara otäcka och brutala, vilket i sin tur kommer att tvinga Storbritannien in i en utveckling som ingen önskar sig. Budskapet från mig och mina kolleger i Storbritannien – Caroline Lucas från de gröna, John McDonnell – är att stanna kvar och göra motstånd. Vi stannar kvar och vi kämpar mot etablissemanget. Det är vår enda chans.

Skulle du säga samma sak till grekerna om de stod inför en liknande folkomröstning?

Ja, det skulle jag – och det har jag. Jag har två ord att säga både Storbritannien och grekerna – olydiga regeringar.

Vad menar du med olydiga regeringar?

Vi lägger in vårt veto mot allt tills vi får en vettig lösning på vad Europeiska unionen ska göra. Vi föreslår inga folkomröstningar eller något Brexit eller Grexit eller Fraxit. Vi arbetar för att bli invalda i våra regeringar och riksdagar, och i Europaparlamentet, och sedan är vi olydiga mot de idiotiska och irrationella delarna av EU-politiken. Den brittiska regeringen hade många möjligheter att lägga in sitt veto mot dumheter och auktoritära åtgärder från EU – men det gjorde den inte. Lösningen är inte Brexit. Lösningen är att använda den makt du har inom Europeiska unionen för att sätta stopp för den här spiralen ned i avgrunden.

Förstår du varför folk är arga på EU?

EU-invånarna vänder sig emot EU på grund av hyckleriet. När det passar den etablerade ordningen att lägga sig i, så lägger de sig i på ett sätt som mer kan liknas vid en invasion. Förra året stängde de vårt banksystem för att tvinga den grekiska regeringen till nedskärningar. År 1967 upplevde vi en statskupp som genomdrevs med stridsvagnar. Förra året fick vi se en statskupp som genomdrevs med bankerna som vapen. Det finns inget kraftfullare sätt att ingripa i ett lands vardagsliv än att stänga landets banker. Men andra gånger, när regeringar fattar uppenbart människofientliga beslut som strider mot EU:s regler – såsom sker i dag i Ungern, Polen, Rumänien – då är det tyvärr inte särskilt viktigt att ingripa. En union som är så likgiltig inför sina egna principer kommer till slut att få sina invånare emot sig. Och detta säger jag trots att jag själv inte vill att Europeiska unionen ska upplösas. Däremot känner jag att det blir allt svårare att övertyga människorna där ute om att vi inte ska låta EU gå under.

Tycker du att den tyska regeringen har gjort sig förtjänt av sitt dåliga rykte efter förhandlingarna med Grekland? Merkel har å ena sidan hånats för sitt agerande i den frågan, men har å andra sidan fått mycket beröm för sin ståndpunkt när det gäller att välkomna flyktingar…

Ingen förtjänar att hånas, men den tyska regeringen bör få kritiseras hårt för att den lever i förnekelse om vad som måste göras. Deras förnekelse kostar människoliv. Så inget hån, men skarp kritik – och jag hoppas att den här kritiken kommer från det tyska folket. Tyskarna förtjänar inte det nonsens som de serveras av sin egen regeringar. Än så länge har de inte känt av den fulla kraften i den kris som deras regering driver fram. Men det kommer de att göra. Och när de väl gör det kommer det att bli väldigt, väldigt illa.

Så du tror att de också kommer att drabbas?

De drabbas redan nu. Redan i dag ser du hur Alternative für Deutschland får fler röster, delstater med negativa räntor gör slut på den beryktade schwabiska hemmafruns besparingar. Du ser redan ett missnöje. Det är inte lika illa som i Grekland, men länder som går med överskott drabbas alltid med en viss fördröjning.

När det gäller flyktingkrisen – när Angela Merkel höll sitt berömda tal om att “Tyskland omfamnar er” – var jag en av de första att gratulera henne. Jag skrev faktiskt en artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung där jag sade att jag kände mig stolt som EU-invånare tack vare Angela Merkel. I oktober/november kom det sedan ett bakslag inom det kristdemokratiska partiet och Merkel uppmanade Österrike att stänga sina gränser. Men det var framför allt under förhandlingarna om det nya avtalet med Turkiet som hon tappade all trovärdighet hos mig, även när det gäller flyktingkrisen.

Schweiz röstade nyligen nej till basinkomst för alla. Var det ett misstag?

Jag deltog i debatten i Schweiz. Jag förklarade varför basinkomst för alla börjar bli ett måste. Det handlar inte bara om att vi vill ha social rättvisa. Basinkomst är nödvändigt för att stabilisera kapitalismen.

Den tekniska utvecklingen är på väg att nå en brytpunkt. För första gången på 300 år kommer ny teknik att avskaffa fler jobb än den skapar. Hittills har tekniken tagit bort arbetstillfällen, men den skapat ännu många fler. Nu är vi på väg att förlora hundratals miljoner jobb utan att skapa ens i närheten av lika många.

Allt större rikedomar kommer att koncentreras till de 0,1 procent som befinner sig i toppen. Det som blir kvar kommer inte att räcka till allt spännande som maskinerna kan producera. Maskiner kan ersätta arbetare, men maskiner kan inte köpa sakerna som de producerar. Så vi kommer att hamna i permanent deflation. Det enda sättet att minska den här effekten – utan att röra oss mot någon mer radikal förändring, mot socialism eller något liknande, som vi har provat och misslyckats med – det enklaste sättet skulle vara att se våra medborgare som aktieägare i kapitalismens samlade kapital. Alla skulle få en utdelning. Så tänk på basinkomst som en utdelning på det samlade kapitalet i vår kapitalistiska ekonomi. Det är vettigt även ur ett makroekonomiskt perspektiv, eftersom de här pengarna kommer att spenderas på något. Det betyder att människor faktiskt kan köpa de saker som produceras.

Hur ser din relation till Alexis Tsipras ut i dag?

Det finns ingen relation. Vi grälade aldrig, det sades aldrig några hårda ord mellan oss, men vi har gått skilda vägar. Ärligt talat tror jag inte att han skulle ha något att säga till mig.

Säkert inte…

Vad skulle han kunna säga? Hur skulle han kunna se mig i ögonen? För att säga vadå? Vi hade kommit överens om att vi skulle göra A, B, C. Och att om vi inte lyckades med det skulle vi gå hem och avgå. Han bestämde sig för att inte göra A, B, C och att stanna kvar. Finns det något mer att säga om det?

Du satt i en maktposition – varför lämnade du den?

Nej, jag hade ingen makt. Jag hade en plats i regeringen. Det är en sak att sitta i regeringen, en helt annan att ha makt. Vi var en regering utan makt. Vi skaffade oss en viss makt genom att hota med att avbryta ett antal åtgärder som var viktiga för Europeiska centralbanken. Det var därför jag gick med på att få en ministerpost. Vi hade kommit överens om att använda den makten för att nå ett avtal som skulle kunna fungera, även om det skulle bli svårt. När de förbjöd mig att använda de åtgärderna gav vi upp och sedan hade vi ingen makt längre. Nu har vi en fullkomligt maktlös regering. Borgmästaren i en by i Nordirland har mer makt än den grekiska regeringen. De styr via e-post. E-posten kommer in och sedan gör de som det står i meddelandet.

Det är en ganska deprimerande syn på hur ditt land fungerar…

Det är så det är. Enda anledningen till att jag gav mig in i det här spelet var att vi hade kommit överens om att vi skulle göra tre saker: Vi skulle skapa en struktur som gav oss en hållbar statsskuld, så att vi skulle kunna avbryta åtstramningspolitiken och ge den grekiska ekonomin möjlighet att andas igen, och vi skulle genomföra reformer.

Vi hade flera verktyg för att kunna uppnå det här – förhandlingsstyrka. Och vi tänkte använda de verktygen för att uppnå våra tre mål. Vi var också överens om att vi skulle avgå om i vi inte kunde uppnå dem. Vi skulle vara de första politikerna som menade vad de sade, sade vad de menade och som inte skulle ljuga om de inte kunde uppfylla sina löften, utan avgå i så fall.

Vi gav grekerna hopp, vi stred med trojkan och trojkan stängde bankerna. Vi visste redan innan vi kom till makten att trojkan skulle svara på det sättet och vi hade en plan för att kunna slå tillbaka och skapa ett hederligt avtal. Vi hade aldrig kunnat få allt vi ville ha, men det avgörande var frågan: är detta ett hållbart, genomförbart avtal som skulle kunna fungera? Även om det innehåller punkter som vi inte gillar.

Den 5 juli bad vi det grekiska folket om stöd [i en folkomröstning för att avgöra om Grekland skulle acceptera de villkor för nödlån som Europeiska kommissionen, IMF och Europeiska centralbanken föreslaget och som Syriza var emot]. Jag trodde aldrig att de skulle göra det. Personligen trodde jag inte att vi skulle vinna. Inte ens på valdagen trodde jag att det var möjligt, med alla medier emot oss och bankerna stängda. Vårt folk utsattes för utpressning från medierna och trojkan. Vi fick 62 procent av rösterna. Samma natt – tyvärr, tragiskt nog – sade premiärministern till mig, “Yanis, det är dags att ge upp”. Jag svarade nej, det är det inte. Vi har 62 procent av rösterna, det är inte dags att ge upp. Han var premiärminister. Om jag hade stannat kvar hade jag varit tvungen att vika mig för honom. Jag hade varit tvungen att bryta överenskommelsen mellan oss och med det grekiska folket. Det tänkte jag inte göra. Det fick jag inte tillräckligt bra betalt för.

Som du säger var ni de första politikerna som menade vad de sade och som lovade att avgå om de inte kunde genomföra sitt program… det är ovanligt. Går det att ha sådana politiker i dag? Du lyckades inte stanna kvar och jag kan inte komma på något annat exempel…

Jag har inte lämnat politiken. Det jag gör är politiskt. Så det går.

Men inte i en regeringsroll?

En ministerpost är ett verktyg. Precis som alla andra verktyg finns det en tid och en plats för det. Jag tänker inte använda ett verktyg för att slå ned mitt eget folk. Jag kan tänka mig att vara med i en regering igen, om jag kan åstadkomma något positivt. Jag skulle inte stanna kvar bara för att vara minister, om det innebar att jag tvingades använda min ministerpost mot folket.

Vad tycker du om TTIP?

TTIP är ett stort hot mot demokratin och mänskligheten. För att få läsa förhandlingsdokumenten var jag som minister tvungen att underteckna ett sekretessavtal och lova att inte berätta för mina väljare vad jag hade fått läsa. Det räcker med att konstatera det för att förstå hur fel det hela är.

Men till mina vänner i Storbritannien, som säger att vi bör rösta emot EU och för Brexit för att göra motstånd mot TTIP, säger jag att de drömmer. Vilket universum bor ni i? Om Brexit vinner kommer vi att få Boris Johnson på Downing Street nr 10. Resten av pamparna från Tory kommer att ta över och de ingår i en klick politiker som är övertygade anhängare av TTIP. För mig är det omöjligt att förstå hur några av mina kamrater i den brittiska vänstern kan se en röst för Brexit som ett ställningstagande mot TTIP.

Känner du dig som EU-invånare innerst inne, trots din kritik mot vissa strukturer i Bryssel?

Jag skulle inte driva kampanj mot Brexit och mot Grexit om jag inte gjorde det. Jag är Europavän. Vad skulle en god och engagerad Europavän ha gjort på 1920- och 1930-talet? Jag tror att han eller hon skulle ha gjort motstånd mot det europeiska etablissemanget. För att de är Europavänner, för att de är humanister. För att de inte vill att Europa ska slitas sönder. På samma sätt måste du i dag – om du verkligen är Europavän – ta kampen mot Bryssel, mot Frankfurt, mot etablissemanget. Men inte på ett sätt som skyndar på upplösningen av den union som vi har.

Vad innebär det för vanliga människor, som våra läsare och försäljare, som inte har något politiskt inflytande? Vad kan de göra för att öka jämställdheten och förbättra de politiska och ekonomiska systemen?

Till de som producerar tidningar vill jag säga, håll hög kvalitet. För det andra måste du se till att de hemlösa är delaktiga i processen. De måste delta så mycket som möjligt. För det tredje behöver ni hitta sätt att integrera det här arbetet i det bredare politiska motståndsarbetet.

Och till dem som inte producerar tidningar? Ska de gå med i motståndsrörelser? Ska de ut och demonstrera? Spelar sådana saker fortfarande någon roll!

Självklart gör de det! Det kommer de alltid att göra. Det är därför jag ägnar all min tid åt att arbeta med Diem25 – Democracy in Europe Movement 2025 – med målet att skapa en politisk infrastruktur där alla de här rörelserna kan samlas i Europa. Som jag alltid brukar säga: Det spelar ingen roll om vi lyckas. Arbetet i sig leder till många goda bieffekter.

Menar du det? Ofta när man demonstrerar känns det som om man blir ignorerad…

Det är klart att du blir ignorerad. Men det är den typen av misslyckade hjälteinsatser som skapar det ekologiska system som utvecklingen sker inom.

Tycker du att händelserna under fotbolls-EM 2016 har påverkat politiken?

Det giftiga politiska klimatet i Europa underblåser våldet även på fotbollsarenorna. Idrotten är alltid en spegel av samhällsutvecklingen. När Grekland vann fotbolls-EM 2004 lovade jag mig själv att aldrig mer titta på någon match – inget skulle kunna toppa den upplevelsen.

Finns det någon koppling mellan det demokratiska underskottet i EU och framväxten av populistiska och främlingsfientliga partier på högerkanten?

Det finns ett direkt orsakssamband mellan skuld- och deflationskrisen och nazismens uppgång. Så snart du har en skuld- och deflationskris, där skulderna – både offentliga och privata – växer samtidigt som inkomsterna minskar och priserna faller, kommer drakägget att kläckas. Det enda sättet för etablissemanget att fortsätta att förneka verkligheten under sådana perioder och blunda för behovet av radikala förändringar är att bli allt mer auktoritärt. Kombinationen av förlorade förhoppningar, växande skulder och starkare auktoritära strömningar hos staten skapar en splittring hos befolkningen. Några lockas av de enkla beskrivningarna där utlänningen görs till syndabock. Andra blir radikaliserade och ansluter sig till sådana som Sanders och Corbyn. Det pågår en episk kamp mellan ljusets och mörkrets krafter. På 1930-talet vann mörkrets krafter. Frågan är – vem vinner den här gången?

Du nämnde Bernie Sanders. Vad säger du om den strid om Vita huset som vi verkar kunna se fram emot, mellan Hillary Clinton och Donald Trump?

Fenomenet Sanders gör mig mycket hoppfull. Han lyckades mobilisera en halv miljon människor – aktivister, frivilliga. Han vann så många stater. I början trodde jag att han skulle vinna i Vermont, inget mer. Bara det skulle ha varit en stor framgång. Men, som sagt, mitt under en skuld- och deflationskris, med stagnation och brist på hopp och sjunkande inkomster för arbetarna – slutet på vår dröm om ett gemensamt välstånd, är detta vad vi får. Det som händer är att båda sidor förstärks, både dem som vill ha radikala förändringar i positiv riktning och dem som vill ha radikala förändring åt andra hållet.

Framför allt i USA tycker jag att det verkar som om Trump ger uttryck för de vita, framför allt manliga, arbetare som hamnat på efterkälken sedan 1970-talet – de som har fått se sina löner stå stilla. Sanders ger mer uttryck för unga människors farhågor, de som aldrig lyckades komma med på tåget och som känner sig utestängda från samhället, med enorma studieskulder.

Hillary Clinton gör mig riktigt rädd. Hon är en sådan hök. Hon företräder etablissemangets fula ansikte, även om hon är civiliserad jämfört med Trump. Hon skrämmer mig framför allt för att hon skulle göra världen osäkrare som president. Det är ingen tvekan om att hon kommer att starta ett nytt krig. Samtidigt är hon den enda som kan hindra det där vulgära kräket [Trump] från att ta sig till Vita huset. Så vi progressiva har ett stort moraliskt dilemma här. I slutändan måste vi stödja Hillary för vi kan helt enkelt inte ha en huligan som Trump. Men du behöver bara se filmen där Hillary tittar på när Khadaffi lemlästas och mördas för att förstå att det där inte en person som du vill ska styra världen.

Det är ganska hårda ord om Hillary…

Titta på filmen och säg sedan om det är hårda ord. Jag klarar inte att se på när en människa lemlästas, oavsett vad jag tycker om den personen, och sedan applådera. En person som tittar på när en ledare blir lemlästad – även om ledaren är en skurk – under så lång tid och klappar i händerna och tycker om det hon ser borde inte få komma i närheten av kärnvapenknappen, borde inte vara överbefälhavare, borde stanna hemma.

Jag har läst att du har fungerat som rådgivare åt Labour-partiet i Storbritannien… kan de vinna? Och om de kan vinna, kan de åstadkomma någon förändring?

För det första är jag inte rådgivare åt dem. En politiker ger inte andra politiker råd – vi samarbetar. Det är skillnad. Politiker har rådgivare också, men jag är inte någon rådgivare. Vi gör saker tillsammans. Oftast har vi öppna debatter inför publik – inget som sker bakom stängda dörrar.

Om jag tror att de kan vinna? Absolut. Lokalvalen, som i pressen skandalöst nog beskrev som ett misslyckande för Labour-partiet, visar att Labour vann i varenda stad där man höll borgmästarval. Ja, det finns interna strider inom partiet, vilket är som det ska, eftersom Labour har gått vilse sedan slutet av 1980-talet, särskilt efter Tony Blair. Ed Miliband gjorde ingenting för att gjuta nytt politiskt liv i partiet. Det var fortfarande ett zombieparti.

Jeremy Corbyns uppgång berodde på det här inflödet av nya medlemmar som gick emot partitoppen och Labours parlamentsledamöter. Naturligtvis kommer det att bli konflikter. Men profetian om att Jeremy skulle ha tvingats bort vid det här laget och att det skulle ha genomförts en statskupp inom partiet och att han skulle vara slut har visat sig totalt felaktig. Betyder det att han kommer att vinna? Nej, men han kan. Han behöver bli lite bättre organiserad när det gäller den byråkratiska biten i att driva ett politiskt parti – han är medveten om det och han jobbar på det. John McDonnell gör ett fantastiskt jobb med att skapa en process för att se över Labours ekonomiska politik och budgetpolitik.

Jag tror att det avgörande för Labour är att de måste ta klivet in i framtiden. De måste kunna slå ihop Labours traditionella värderingar – solidaritet och stöd till de svagare i samhället, arbetarklassen och så vidare – med en vision om teknikutvecklingen – högteknologiska investeringar, för att fånga upp de unga som inte bryr sig ett skvatt om politik, som bara vill utveckla nästa app som de kan sälja till Google för en miljard – för att få dem att förstå att deras liv kommer att bli riktigt dåliga, otäcka och korta om de inte tar del i en större samhällsrörelse.

Du talar om att Labour-partiet har gått vilse – men det var då de fick sina största valframgångar. Måste alla vänsterrörelser låta sin politik bli urvattnad om de ska kunna komma till makten?

Erfarenheterna från 1990-talet är inte de enda erfarenheter som betyder något, historiskt sett. Under 1990-talet var folk så trötta på Tory-partiet – det otäcka partiet – att de skockades kring Labour, framför allt eftersom Labour – och Tony Blair – visade upp ett väldigt ungdomligt ansikte. Partiet visade upp en icke-dogmatisk bild och lyckades skapa en allians mellan vänstermänniskor, som ännu inte hade förstått vem Tony Blair var, och mittenväljare som bara vill ge Tory-partiet en läxa. Därför blev det här en höjdpunkt för stödet till Labour, men det var också problematiskt för partiet. Labour kom till makten och gick till sängs med finansvärlden i City och satte igång kriget i Irak. Och detta skadade Labour för mycket lång tid framöver. Om Labour ska kunna ta makten igen måste de gå tillbaka till grunderna. Ed Miliband visade att det inte räcker med att byta personal. Margaret Thatcher uttryckte det väldigt bra angående Tony Blair, när hon fick frågan om varför hon inte stödde honom när han nu hade genomfört en så stor del av hennes politik… “Han är bra, men om du ska rösta på de konservativa, varför inte rösta på de riktiga?”

Vi har pratat om många allvarliga saker i dag, men vad gör Yanis Varoufakis för att koppla av?

Jag går till gymmet, simmar… lyssnar på musik…

Vilken är din favoritlåt just nu?

Det är omöjligt att svara på!

OK, men vad skulle du be mig sätta på om jag slog på stereon precis nu?

Jag har återvänt till mina rötter och lyssnar på Stones-album från mitten av 1960-talet – den här veckan.

 

Med tillstånd från INSP News Service, insp.ngo.

Translated from English into Swedish by Åsa Andersson / Translators Without Borders

TEXT: INSP.ngo/Laura Kelly

BILD: INSP.ngo/Dimitri Koutsomytisskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR