FAKTUM | 2013/02/14 Reportage

fasader_1

Artikeln är tidigare publicerad som ett tvådelat reportage i Faktum #60, april 2007 och Faktum #61, maj 2007.

Bovärdar som förolämpar och hotar hyresgäster. En vd som oroas över muslimska terrorister i området. En anställd som fick sparken efter att ha sagt ifrån. Faktum granskar kommunala bostadsbolaget Hjällbobostaden, ett företag där fördomar och främlingsfientlighet frodas.
Text: Anna Wallenlind Nuvunga  Bild: Mario Prhat

Du vandrar omkring i din iskalla lägenhet. Hela familjen har ytterkläder på sig. Barnen fryser. När du kontaktar fastighetsskötaren för att ännu en gång kolla om problemet snart kan lösas får du till svar. ›Din idiot, åk hem dit du kommer ifrån. Där är det säkert varmare.‹
Du har upptäckt en läcka från ett rör i ditt badrum. Du skyndar dig ut för att få tag på fastighetsskötaren. På knackig svenska försöker du beskriva problemet. Fastighetsskötaren tittar nedlåtande på dig, skrattar hånfullt och säger: ›Kom tillbaks när du lärt dig bättre svenska eller skaffa dig en tolk.‹
Du är ute och går med din lille son. Veckan innan har du kontaktat vd:n för Hjällbobostaden för att klaga på en av fastighetsskötarna. Plötsligt kommer just den här fastighetsskötaren körande på sin lastmoped rakt mot er. Han tvärnitar bara några centimeter framför er lutar sig fram och väser: ›Nästa gång så kommer du direkt till mig din jävla invandrare!‹
Din son blir så vettskrämd att han kissar på sig.
Det handlar om samma fastighetsskötare – eller bovärd som det heter på Hjällbobostadsspråk, men om tre olika hyresgäster. Bovärden lyckades nästan få hyresgästen som hade klagat på honom vräkt.
»Han ville lära alla hyresgäster en läxa. Hans budskap var: Om ni inte lyssnar på mig, går det med er som för honom« berättar hyresgästen.
Bovärden är en av några få anställda på Hjällbobostaden som har rasistisk attityd, anser några av det tjugotal personer som intervjuats i vår granskning. Andra menar att nedlåtande beteende och brist på respekt för hyresgästerna är ett mer generellt problem, men att det inte alltid tar sig så tydliga uttryck.
»De behandlar oss som barn. De försökte till exempel lära oss hur man använder en spis. De trodde att vi aldrig förr hade använt en spis! Först kommer A sedan B sedan C…« berättar en hyresgäst.
Det finns dessutom hyresgäster som trivs alldeles utmärkt i Hjällbo och som aldrig haft något problem med Hjällbobostaden. Det finns anställda som tycker att Hjällbobostaden är en trevlig och bra arbetsplats. Men den här historien handlar inte om dem. Den här historien handlar om hyresgäster och anställda som blivit kränkta och diskriminerade och om en ledning som stillatigande tittat på, eller i värsta fall varit drivande i kränkningen.

BettinaOsterTunberg1

Bettina Öster Tunberg
Bild: Hjällbobostaden

I början av november 2005 sitter Hjällbobostadens nya vd Bettina Öster Tunberg på en konferens i vackra Tylösand. Hon är där tillsammans med ledningsgrupperna för de kommunala bostadsbolagen i Göteborg.
Den som just för tillfället står i centrum för allas uppmärksamhet är Hans Paulinder från Säpo Väst som kommit dit för att berätta om islam i Sverige. Han avslutar sitt föredrag med att inbjuda de kommunala bostadsbolagen till ett närmare samarbete. Om vad vet vi inte riktigt. Vill Säpo att bostadsbolagen ska dela med sig information de har om sina muslimska hyresgäster, hålla ett extra öga på dem? Detta går inte att utläsa av protokollet vi fått tillgång till och Bettina Öster Tunberg förnekar att hon haft någon fortsatt kontakt med Säpo efter konferensen.
Vad som rör sig i Bettina Öster Tunbergs huvud när hon kommer hem från Tylösand är svårt att veta. Men en vecka senare har hon ett möte med den för henne nya personalgruppen på Hjällbobostaden. Efter att ha berättat om konferensen och Säpos deltagande uttrycker hon sin oro för det stora antalet muslimer i Hjällbo. ›Det kan ju finnas terrorister här.‹ Det blir helt tyst, alla tittar på Sadik Cindrak, som är gruppens enda muslim. Någon harklar sig, säger lite överslätande att ›ja, så tänkte väl jag också när jag började här, men så känns det inte alls när man jobbat ett tag och lärt känna Hjällbo.‹
»Obetänksamt, men hon insåg inte att det var så hemskt det hon sa« säger en anställd.

Ett drygt år senare sitter Sadik Cindrak i sin soffa hemma i vardagsrummet. Det är mitt på dagen. Han borde vara på jobbet. Men han har inget jobb längre. I handen har han ett julkort, på framsidan finns en bild på två domherrar. På baksidan några rader från Bettina Öster Tunberg. »Jag fick inte möjlighet att önska dig en fin helg… Jag vill sända en förhoppning om att du snart mår bättre och att blodtrycket rättar till sig!«
Sadik visar ingen glädje över kortet. Han räcker det till mig med en upprört darrig hand och säger:
»Kan du förstå denna kvinna? Ena stunden smickrar hon, andra stunden slår hon på käften. Hon är en obegriplig person.«
Det har gått en dryg vecka sedan han förlorade sitt jobb på Hjällbobostaden. Officiell orsak enligt Bettina Öster Tunberg – hans projektanställning tog slut. Inofficiell orsak, enligt en källa vid Hjällbobostaden – Sadik Cindrak är muslim och har uttryckt sin tro i kontakten med de boende i stadsdelen. Någon har hört att han sagt ›så beter sig inte en god muslim‹ till en hyresgäst. Detta ska Bettina Öster Tunberg ha berättat för några kollegor till Sadik, men hon framför inte kritiken till honom själv. Han får höra det på omvägar.
»Jag har satsat min själ i det här jobbet, nu blir jag bortkörd på det lägsta sätt man kan behandla en människa« säger Sadik Cindrak.

Sadik

Sadik Cindrak

Sju år i sträck har Sadik Cindrak haft olika typer av projektanställningar på Hjällbobostaden. Under perioder har anställningarna varat upp till ett år, men ibland har de inte förlängts med mer än två månader i taget.
Det senaste året har han sökt ett antal olika fasta tjänster på Hjällbobostaden, utan resultat. ›Tyvärr, det finns inget att erbjuda‹ säger de, men det har funnits många passande tjänster, berättar en anställd.
Sadik borde dessutom ha LAS-företräde. Reglerna säger att han inte ens behöver ha de bästa meriterna. Bara tillräckliga meriter. Till saken hör att alla som fått tjänsterna han sökt är svenskar.
Magnus Alexandersson, fastighetsförvaltningschef på Hjällbobostaden, var den som intervjuade Sadik Cindrak för den sista tjänsten han sökte som bovärd. Varför fick Sadik Cindrak inte tjänsten?
»Vi har anställt någon som uppfyllde kraven« säger han.
Enligt Sadik Cindrak har du sagt att han hade de bästa kvalifikationerna och att det bara var en formalitet.
»Jag har sagt att jag uppfattar honom som en bra person. Han måste ha missuppfattat mig.«
Det är inte svårt att hitta kollegor och hyresgäster som talar väl om Sadik Cindrak. Sällan har någon lovordats så mycket av så många.
»Sadik var den bästa resursen på hela Hjällbobostaden, han är kanonduktig och mycket seriös med stor kännedom om hyresgästerna. Han snarare jobbade för mycket. Den resursen kan aldrig hämtas hem igen. All personal vill ha kvar honom. Han har ett gott rykte och ett stort förtroende bland hyresgästerna« säger en anställd.

Vi har däremot inte hittat någon som bekräftar Bettina Öster Tunberg kritik mot Sadik. Det som skiljer Sadik från de andra är att han som en av få invandrare på Hjällbobostaden lyckats ta sig upp i hierarkin. Under flera år var han arbetsledare för Trygghetsgruppen och sedan har han arbetat med sociala boendefrågor tillsammans med en anställd socionom. Annars har de flesta med utländsk bakgrund ›skitjobben‹ inom Hjällbobostaden, medan ledningen är helsvensk.
Sadik och flera andra anställda med utländsk bakgrund anser att de lönediskrimineras. Svenska kollegor med samma eller liknande arbetsuppgifter har mellan 1 000 och 2 000 kronor mer i månaden. Sadik har sagt sin åsikt både om lönerna och om attitydproblem, vilket enligt flera av de anställda inte är populärt. ›Ju rakare desto mer drabbas man‹ som en anställd utrycker det.
»Det är som i mitt hemland. Man säger inte emot chefen om man vill behålla sitt jobb. Hjällbobostaden har förändrats sedan Bettina Öster Tunberg tog över. Förut brydde man sig om människorna som bodde här. Nu tänker man bara på fastigheterna« säger en anställd.

fasader_4Åsikterna om Bettina Öster Tunberg går isär. En del tycker att det har blivit bättre sedan hon började, mer ordning och reda, mindre tolerans för tveksamma attityder. Några av de anställda som pekas ut som de värsta rötäggen slutade också i samband med att hon började, vilket underlättade för en del anställda. Men en del tvivlar på ärligheten i vd:ns agerande.
»Hon har kontroll över personalen, det är bra. Hon är noga med attityder, många köper det. Men det finns något under ytan. Hon är falsk och listig på samma gång. I början hade hon en attityd som kändes nedvärderande, lilla du, speciellt mot dem som inte pratar svenska bra. Men nu har hon nog märkt att här är det viktigare att kunna många språk« säger en anställd.
Klart är att Sadik Cindraks situation bara är toppen på ett isberg av åratal av problem inom Hjällbobostaden. Problem som började långt innan Bettina Öster Tunberg blev vd.
Anna-Karin Wikman var anställd på Hjällbobostaden från 2001 till 2005 som projektledare för Storstadssatsningen i Hjällbo, ett statligt initiativ vars huvudsyfte var att bryta segregationen. Hon berättar att flera svenskar i viktiga positioner på Hjällbobostaden hade stora attitydproblem. Det var personer som arbetade med uthyrningen av lägenheterna och med servicen.
»Vissa anställda pratade om de boende i olika sammanhang på ett nedlåtande sätt. Det fanns en jargong, ett sätt att prata sinsemellan som ledningen borde ha bearbetat. De tog inte sitt fulla ansvar« säger Anna-Karin Wikman.
Det fanns också konflikter mellan de anställda, framförallt mellan dem med utländsk bakgrund och svenskarna. Anna-Karins närmaste arbetskamrater hade utländsk bakgrund. I vissa fall tog hon deras parti och tog ställning till exempel när det gällde att inte prata som vissa anställda gjorde om de boende.
»Då klassades jag som en av dem. Jag kände av det i svenskarnas attityd mot mig« säger hon.
Många i personalen mådde dåligt. De anställda med utländsk bakgrund hamnade i en dubbel beroendeställning eftersom de både arbetade på Hjällbobostaden och bodde i Hjällbobostadens bostäder.
»Om man dessutom varit arbetslös en längre tid innan man fick jobb på Hjällbobostaden så finns det inte så mycket att välja på. Man vågar inte vara besvärlig eller kritisk. Man är rädd att förlora sitt jobb och inte ha en chans att få ett annat« säger Anna-Karin Wikman.

Anna_Karin_Wikman

Anna-Karin Wikman

Mycket talar för att attitydproblemen fortsatte även efter det att Anna-Karin Wikman slutade. En anställd beskriver det så här:
»De flesta är svaga, de säger det inte rakt i ansiktet på mig. Men jag vet att det pratas om jag går därifrån. Det finns jättebra svenskar, men de flesta betraktar oss som skräp, andra klassens medborgare. Många vågar inte klaga. Vi blir illa behandlade. Men vi tänker att man får ta lite skit, jag har ett jobb och en familj att försörja. Jag accepterar det för det här är inte mitt land. Men det betyder inte att det inte gör ont, att det inte svider.«
Flera av de svenska anställda pratar också skit om hyresgästerna, vilket upplevs som respektlöst av de anställda som själva bor i området.
»De tänker inte att den de skrattar åt och pratar om kanske är en släkting till mig, eller en vän« säger en av de anställda.
De hyresgäster som blivit kränkta av bovärden vi berättade om i början, fick till slut nog.
En mängd klagomål lämnades in, vilket ledde till att bovärden fick en annan tjänst där han inte har lika mycket kontakt med hyresgästerna. Den nya bovärden, en svensk kille, är de jättenöjda med, men det sticker i ögonen att den förre och hans chef fortfarande finns kvar.
»Bovärden fick bara ett bättre jobb, han ska vara där det behövs, men han gör ingenting« säger en hyresgäst.
En annan menar att de håller ihop och försvarar varandra.
»De ska inte kunna trakassera folk. Jag kan tala för mig, men det finns många äldre som inte vågar gå till boendechefen. Många är rädda för honom. Om man klagar får man problem. De vill inte hjälpa oss sedan. Man får ögonen på sig.«
Frågan är också hur det kunde gå så många år innan något gjordes. Den gamla ledningen visste om hur bovärden betedde sig. De gjorde ingenting. Den nya ledningen visste också, berättar en anställd som tycker att det är konstigt är att bovärden inte ens har fått en varning.
»Man ger varningar, men inte till de personer som våra hyresgäster klagar på. Om hälften av hyresgästerna var missnöjda, då borde han fått en varning och nästa gång det hände borde han fått sluta.«
Samma person berättar att en annan bovärd som också hade svåra attitydproblem fick vara kvar tills han nyligen pensionerades. Boendechef Roine Bengtsson förnekar att en av hans bovärdar fått andra arbetsuppgifter efter klagomål från hyresgästerna.
»Det är sant att den bovärden har andra arbetsuppgifter i dag, men jag kan dementera att vi har flyttat på honom av den anledningen.«
»Ibland gör man personalförändringar av olika anledningar för att verksamheten ska fungera så bra som möjligt« säger fastighetsförvaltningschef Magnus Alexandersson.
Så du menar att ni inte lyssnar på klagomål från hyresgästerna?
»Jo, vi lyssnar på klagomål. Men vi gör förändringar för att vara så effektiva som möjligt. Vi organiserar vår verksamhet efter det. Vi driver företaget framåt till gagn för kunder, medarbetare och ägare.«

Bettina Öster Tunberg vill varken kommentera Sadik Cindraks fall, klagomålen från hyresgästerna eller den påstådda lönediskrimineringen. När vi begär att få se skriftliga klagomål som kommit in till bolaget under 2006 hänvisar hon till sekretess. Uppgifterna kan skada bolagets affärsförhållanden, skriver hon i motiveringen. Samma motivering får vi när vi ber att få se lönelistor. Bettina Öster Tunberg förnekar också att det finns attitydproblem inom företaget.
»Vi är ett team. Vi accepterar inte den typen av beteenden.«
Sadik Cindraks bild är en annan. För en månad sedan lämnade han in en anmälan av Hjällbobostaden till Diskrimineringsombudsmannen, DO, där han bland annat skriver:
»Jag önskar att DO gör en noggrann genomlysning av det allmänna klimatet vid Hjällbobostaden, där fördomar och främlingsfientlighet frodas, och att löneskillnader mellan svenskar och icke födda i Sverige i företaget granskas. Framförallt vill jag att särbehandlingen, trakasserierna och den etniska diskriminering av mig granskas av DO.«
Hans fackförbund SIF har nu vaknat till liv. Efter att ha blivit kontaktade av DO har de ringt Sadik 10-15 gånger på bara några dagar, efter att i princip ha ignorerat hans fall. För Sadik är fackets plötsliga intresse för honom och hans fall åtminstone en liten upprättelse.
»Huvudsaken är att jag inte blir stämplad som en idiot, en analfabet och allt annat som hör ihop med ordet svartskalle« säger han.

Bettina Öster Tunberg läste den färdiga artikeln och kommenterar den så här:
»Jag kan inte bemöta texten om Sadik Cindrak på det sättet som artikeln är utformad eftersom det skulle innebära att jag lämnade ut uppgifter om en enskild före detta medarbetare, men jag välkomnar en eventuell granskning av diskrimineringsombudsmannen.«

 

hjallbo_1
Bettina Öster Tunberg, VD för Hjällbobostaden, ser beklagande ut. Hon berättar att hon i höstas blev både ledsen och besviken när den lilla svenska kärnfamiljen från den lilla svenska staden i inlandet, som bestämt sig för att flytta till Hjällbo, ångrade sig. Massiv mediarapportering om kravaller och sönderslagna rutor i Hjällbo gav dem kalla fötter. Att det sedan visade sig att kravallerna bara existerat på tidningarnas förstasidor och inte i Hjällbo, spelade ingen roll.
Man kan förstå om ledningen för Hjällbobostaden ställer sig upp, sträcker händerna mot himlen och ropar HURRA! varje gång det flyttar in en svensk till området. Hjällbo är Göteborgs mest svenskglesa område. Men hur gärna Bettina Öster Tunberg än vill locka svenskar till Hjällbo så får hon inte ge dem företräde framför människor med utländsk bakgrund, hur god tanken än är. Diskrimineringsombudsmannen, DO, rekommenderar kötid som kriterium när hyresgäster väljs ut. Många bostadsbolag styr ändå vilken typ av hyresgäster de tar in genom att kräva fast jobb, bra inkomst och…inte så många barn. Något som indirekt diskriminerar många människor med utländsk bakgrund och samtidigt gynnar svenskar. Vår fortsatta granskning av Hjällbobostaden visar att svenskar även gynnas på ett mer direkt sätt.
»Här kan jag få bostad tack vare mitt namn och mina blåa ögon« säger Maria som bott i Hjällbo i några år. En dag satt Maria inne på boservice på Hjällbobostaden och hörde uthyrarna säga att det inte fanns några lägenheter. Den bostadssökande – som hade utländsk bakgrund – insisterade och sa »men jag har jobb och en bra inkomst« men fick till svar »det spelar ingen roll, vi diskriminerar ingen utifrån etnicitet eller inkomst.«
»Jag satt där och visste att det inte var sant. Jag känner svenskar som fått lägenhet efter en vecka. Det var vidrigt. Det är svårt att vara rättvis som bostadssökande. När är det ens egen tur egentligen?« frågar hon sig uppgivet.

Hjallbo_Hanna_Claesson

Hanna Claesson

Hanna Claesson är en annan svensk hyresgäst som har det bra i Hjällbo. Hon fick sin första lägenhet i Hjällbo för tre år sedan. En kompis pojkvän tog med henne till Hjällbobostaden och presenterade henne för en av de svenska uthyrarna. »Roligt att få in folk som känner varandra« sa uthyraren och vips, efter några dagar hade hon och kompisen en stor fin trea på bottenplan med egen uteplats. Lägenheten var inte så fräsch, men Hjällbobostaden lovade att fixa i ordning den. För att de skulle slippa vänta på att Hjällbostaden skulle göra jobbet, valde Hanna och hennes kompis att själva måla om, men de fick pengar för färg och allt de behövde för att göra i ordning lägenheten.
»Efter ett tag fick vi ny kyl och frys, ny spis. Vi var duktiga på att tjata« berättar Hanna, som samtidigt känner dåligt samvete för alla som inte haft det lika väl förspänt som dem. Precis som Maria berättar hon om hur hon varit på boservice och hört hur människor med invandrarbakgrund försökt få lägenhet på samma sätt som hon gjorde, men fått svaret: »Vänd dig till boplats Göteborg, men du ska veta att det är jättelånga köer, det är många som vill ha lägenhet och det är svårt att få.«
Men är det inte bra att de gynnar svenskar så att Hjällbo blir mindre segregerat?
»Det vore ju jättebra om de samtidigt gjorde det lättare för de med utländsk bakgrund att få lägenhet i Askim. Men så är det ju inte« säger hennes pojkvän Samuel.
»Jag är cynisk« fyller Hanna i »jag tror inte att det handlar så mycket om att öka integrationen. Jag tror att de försöker få ut invandrarna och få in svenskarna för att höja områdets status. Hjällbo ligger 12 minuter från Centralen, lägenheterna är relativt fräscha. Ju fler svenskar som flyttar in desto högre priser kan de ta ut.«

Under sina tre år i Hjällbo har hon hjälpt åtskilliga vänner att få lägenhet i området, direkt via kontoret, det har alltid gått väldigt snabbt. En av dem är pojkvännen Samuel Palmqvist. För ett år sedan ville han flytta till Göteborg och dela lägenhet med några kompisar. På bara några dagar hade Hjällbobostaden fixat en fyra åt ett gäng unga svenska killar i en stadsdel som är den mest barntäta och trångbodda i hela Göteborg.
»Det finns stora barnfamiljer som bor i tvåor här. Det hjälper inte att de bor här och står i en intern kö. Kommer det en svensk utifrån så får de förtur ändå« säger Hanna. »Ni behövde ju faktiskt inte den här lägenheten jämfört med de familjerna« säger Hanna och tittar på sin pojkvän som nickar medhållande. Samuel var dessutom arbetslös, hade varken a-kassa eller alfa-kassa. Han behövde inte visa några papper, de gjorde ingen kreditupplysning, berättar han.
»Jag sa att jag hade arbetat på fritids innan, men att jag var arbetslös. Då fick jag till svar: ›Har man en fritidsledarutbildning är det lätt att få jobb.‹ Jag lät henne ljuga för mig, trots att jag inte har någon sådan utbildning. Hon skrev ned att jag hade jobb.«

Hjallbo_3»För en svensk räcker det att skicka ett fax« säger Sadik Cindrak, före detta anställd på Hjällbobostaden. »På Boplats lägger du in din profil, sedan kan de handplocka dig där bland hundratals andra sökanden.« En annan svensk hyresgäst vi intervjuat som nyligen flyttat från Hjällbo berättar att han fick lägenhet i Hjällbo bara genom att promenera in på boservice och presentera sig för den svenska kvinnan som arbetade där. Men den senaste tiden har många svenska kompisar till honom sökt lägenhet i Hjällbo utan framgång. Hjällbobostaden verkar ha blivit försiktigare med att gynna svenskar.
För familjen Miradoro har livet i Hjällbo snarare varit en vandring i tung blötsnö än ett glidande i en gräddfil. När de flyttade in för 13 år sedan fanns tapeterna från 70-talet fortfarande kvar i lägenheten. Nu ser lägenheten fin och välvårdad ut, men allt som är gjort har de gjort själva, utan en enda krona från Hjällbobostaden. Varje fel som uppstått i lägenheten har de fått kämpa för att få lagat. ”Dra åt helvete”, kunde de få som svar från bovärden när de ringde och behövde hjälp med något. När deras toalett gick sönder för några år sedan blev de ombedda att gå på toa hos någon kompis eller granne.
»Hade de verkligen gjort så mot en svensk familj?« frågar de sig.

En annan hyresgäst bodde i Hjällbo i 14 år innan han flyttade till hus med sin familj. Precis som för familjen Miradoro gjordes ingenting i lägenheten på hela tiden de bodde där. Ändå skickade Hjällbobostaden en räkning när han flyttade ut för att han skulle ersätta ett litet hål i en av väggarna. Hyresgästen överklagade räkningen och fick rätt. Hjällbobostaden hade inte rätt att kräva några pengar när inga renoveringar hade gjorts på 14 år.
»De behandlar oss som svin faktiskt, deras uppgift är att fixa saker, men de skiter i allt.«
Maria berättar att det finns ett missnöje från många att de inte renoverar förrän någon ny flyttar in. »Man kan bo snällt i en lägenhet i 20 år och inget görs.« Vem som får hjälp är godtyckligt, menar hon. Om man ringer och klagar kan man få ett nytt kylskåp, annars får man dras med sitt gamla dåliga.
»Det är lättare som svensk. De är oroliga att vi ska klaga. Vi har lättare att hävda våra rättigheter.«
Nu vill familjen Miradoro flytta från Hjällbo. De väntar bara på att barnen ska sluta skolan. Många av deras grannar vill också flytta berättar de.
»Det hade kunnat vara ett trivsamt område, här bor fina människor. Men vi är trötta på allt. Nu vill vi hitta någon annanstans att bo.«

hjallbo_Nabil_2

Nabil Shakfah, Hjällbo boendekommitté

Hjällbo boendekommitté har i flera år arbetat för att stärka hyresgästernas ställning både i relation till förvaltningen och till Hjällbobostaden. Det är bara på ytan man gör fint, menar Nabil Shakfah, en av företrädarna för Hjällbo boendekommitté. Inne i lägenheterna är det i många fall 16 år sedan de gjorde något. Han är kritisk till många av bovärdarna som skrattar bort och avvisar anmälningar. De sköter inte sina jobb, menar han.
»Den nya ledningen har lovat att förbättra situationen. Vi får se. Jag köper inte löften. Inga förbättringar har skett hittills. Allt hon gjort var att lyfta bort sopcontainrarna från gatan« säger Nabil.
Det är inte bara svenskar som gynnas i Hjällbo, menar Nabil, det är också politiker och anställda på Hjällbobostaden. Han berättar att det bor en bovärd i lägenheten under och att den är i mycket bättre skick än hans. Och när en svensk ska flytta in renoveras till 100 procent, medan utländska hyresgäster inte får någonting.
En anställd på Hjällbobostaden bekräftar att de är måna om att blanda och att hålla kvar svenskar. Svenskarna får lite mer underhåll, men även de som anses vara lite finare och kan språket får vissa förmåner. Vår källa menar dock att ledningen inte accepterar detta, utan att det är enskilda anställda som gynnar svenskarna. Hjällbobostaden som företag ska inte ha skit för det, tycker vår källa.
»Svenskar uppmanas att komma hit« säger Nabil. »Det är lätt för svenskar att hyra. Det är svårt att säga om det är rätt eller fel. Det är bra för de boende i Hjällbo som saknar kontakter med svenskar. Om vi kommer närmare varandra så kan utanförskapet brytas. Men människor bli också upprörda när de behandlas olika. Man utnyttjar bristande kunskaper hos invandrare om deras rättigheter. De vet inte vad som gäller. De vill ha svenskar i området för att bryta segregationen. Men det är Hjällbobostaden som har skapat segregationen här. De har delat upp området efter etnisk härkomst. Det har blivit en dubbel segregation« säger Nabil.

Lilla Europa, eller svennesidan som den östra delen av Hjällbo också kallas, är den finaste delen av Hjällbo, där svenskar och arbetskraftsinvandrare från Europa bor. Människor som har jobb. Sämst är det att bo i Lilla Afrika där somalierna och romerna bor. Familjer med många barn. Nabil menar att Hjällbobostaden har försökt sortera de boende, skapa en passande omgivning, tyckt att det är bra att olika grupper bor för sig. På senaste tiden har de insett att de gjorde fel och nu försöker man luckra upp den skarpa uppdelningen berättar flera intervjuade.
»När jag flyttade från det bästa området till det sämsta undrade städerskorna vad jag höll på med ›ska du flytta dit?, dit kan du väl inte flytta?‹ berättar Maria. Jag vet inte hur den segregationen har uppstått, men jag skulle bli förvånad om inte Hjällbobostaden har påverkat. Det är de som anvisar lägenheter till intresserade.«
hjallbo_2»Jag blir lika förbannad varje gång jag går över järnvägen« säger Hanna. »Så mycket pengar de lägger på blomrabatter och balkonger där. Där har det rustats, medan det stått sopcontainrar på gårdarna här. De spolar inte ens av balkongerna när de är fulla av alger. De försöker inte ens. Det är så tydligt att de satsar allt på ett område.«

Maria berättar att fler och fler svenskar flyttar hit på grund av bostadsbristen. Förr var det fler alternativa och arbetslösa. Nu är det mer studenter. Hon tror att det finns planer på att göra om Hjällbo till en studentförort. I centrum ska överklassen bo. Packet, som de ser det, får flytta ut till Gårdsten eller ännu längre ut.
Samuel och Hanna bor numera tillsammans i en fin tvåa på Sandspåret. Som de blev erbjudna två dagar efter att de aviserat att de var intresserade av att flytta ihop. En vän till dem med utländsk bakgrund stod i kö på Hjällbobostaden i två och ett halvt år utan att få ett enda erbjudande. När hennes svenske pojkvän visade intresse fick de lägenhet direkt. Samuel och Hanna tycker egentligen att det vore moraliskt riktigt att tacka nej till lägenheterna de blivit erbjudna.
»Samtidigt behöver ju vi också någonstans att bo. Det är svårt att göra rätt. Om jag ska vara ärlig förstår jag att inte fler svenskar vill bo här« säger Hanna. »Det händer saker här som aldrig skulle accepteras i Örgryte eller i Askim. Inne på Ica går två väktare omkring som skriker och gapar åt folk.«
Samuel berättar att det stod stora sopcontainrar stod ute på gårdarna i ett halvår. Och att det är ständiga problem med ohyra i lägenheterna eftersom hela husen aldrig saneras utan bara en lägenhet i taget. Några dagar efter att de ställt ut containrarna på gårdarna gick anställda från Hjällbobostaden runt och frågade om det var okej. Samuel sa att det är väl inte så lyckat, små barn kan till exempel krypa ned i dem. Veckan efter hade två barn fastnat i en container, ändå blev de kvar i över ett halvår.
»Det är sånt här som ger förorten dåligt rykte. Jag har dessutom aldrig sett så mycket barn någonstans. Det är sjukt mycket ungar här.«
»Hjällbobostaden vet att människor inte har någonstans att ta vägen, de boende här kan inte ställa krav. Säger de att vi ska flytta om det inte blir bättre, så får de till svar ›fine, gör det då!‹« säger Hanna.

hjallbo_NabilKicki Persson, Hyresgästföreningens representant i Hjällbo, tycker att det har blivit bättre i Hjällbo på sista tiden. Förut var det mest klagomål på sopcontainrarna och på problem som hade med renoveringar att göra. Men hon medger samtidigt att det är väldigt svårt att få folk att prata i Hjällbo. Hon påpekar också att hyresgästerna inte alltid har rätt i sin kritik och att det då och då blir frustration. Om en hyresgäst till exempel vill ha ett nytt badkar, så finns det regler för hur länge ett badkar ska hålla. I Hjällbo bor allt från nomader till högutbildade, säger hon.
»Det är inte alltid man förstår det här med att bo.«
Hanna tror istället att problemen och konflikterna främst beror på att Hjällbobostaden inte ens bemödar sig med att ge information på olika språk till exempel när det gäller sopsortering eller ohyra i lägenheterna.
»All information är på svenska« säger hon. »Sedan skyller de på kulturen. Men ge dem en chans att förstå! Om de tydligt visar att de bryr sig om sina hyresgäster, så känner de på ett annat sätt sig hemma, vilket gör att de tar hand om sitt hem och sin omgivning.«
Kicki Persson tycker att det största problemet i Hjällbo är att området är så hårt belastat, vilket inte är Hjällbobostadens fel. Hon berättar om en flyktingfamilj med 12 barn som skulle tilldelas en social lägenhet. Familjen placerades på Sandspåret, förmodligen det mest barntäta området i hela Göteborg.
»Jag tror det görs medvetet. Jag är cynisk. Men Sandspåret orkar inte bära en stor barnfamilj till. Området behöver få en chans att stabiliseras. Andra stadsdelar måste öppna upp. Placera dem i Majorna! Vi borde kunna kräva detta, åtminstone av allmännyttan. Den här diskussionen måste upp på bordet. Det här är inte okej« säger Kicki Persson upprört.

Maria tycker att hon själv har förändrats positivt genom att bo i Hjällbo. När hon flyttade hit varnade folk henne, berättar hon. Men hon känner sig tryggare i Hjällbo än inne i stan.
»Om jag går på en spårvagn där det bara är vita kan jag känna att det är konstigt. Kliniskt segregerat. Min norm, vad som är normalt för mig har förändrats, det är att ha människor med olika typer av utseenden runt mig. Det är skönt, det är så jag vill att det ska vara. Förut kunde jag tänka oj, vad många invandrare när jag gick på spårvagnen.«
När hon säger att hon bor i Hjällbo får hon reaktionen: hur är det att bo där då?
»Det är inte som att säga att jag bor i Majorna precis. Det är komplicerat. Jag vill försvara utan att glorifiera. Det är inte fint och bra här. Människor är inte integrerade. Men det är svårt att klaga utan att späda på bilden om den hemska förorten. Det handlar mer om klass än om etnicitet. Det är en svår balansgång. Jag vill kämpa för våra rättigheter. Inte bara säga att det är dåligt att bo här.«

facket

Detta har hänt
Fredagen den 20 oktober 2006 har VD Bettina Öster Tunberg och ordförande för Sif-klubben på HjällboBostaden Marita Norelius ett informellt samtal. Bettina Öster Tunberg berättar att Sadik Cindrak, som varit projektanställd på bolaget i sju år, inte kommer att få den fasta tjänst han sökt eftersom hon hört på omvägar att han skulle ha sagt till hyresgäster »är man en riktigt troende muslim, så ska man inte som hyresgäst uppträda så i sitt grannskap« Enligt Marita Norelius minnesanteckningar från samtalet, säger hon då emot VD:n »…det är inte möjligt, jag har i flera år arbetat nära Sadik. Sadik är mycket försiktig med att på något sätt försöka påtrycka eller på något annat sätt använda sin religion för att kränka någon« Norelius avslutar minnesanteckningarna med att skriva: »Jag har arbetat med Sadik i flera år och han har gjort ett strålande arbete. Jag kan inte på något sätt acceptera detta uttalande från vår VD om en medarbetare.«

 

Marita Norelius är ordförande för Sif-klubben på HjällboBostaden och framgångsrik kommunpolitiker i Varberg. När Faktum avslöjade att rasism och diskriminering förekom i bostadsbolaget ställde hon helhjärtat upp bakom ledningen. Nu anklagar hennes arbetskamrater henne för att ljuga.

Den 30 mars var det krismöte på HjällboBostaden. Orsak: Faktums reportage om rasism och etnisk diskriminering på HjällboBostaden och den mediabevakning som följde. På mötet förklarar Marita Norelius att Sadik Cindrak stulit hennes privata minnesanteckningar från ett samtal med bolagets VD Bettina Öster Tunberg. Minnesanteckningar som handlade om hans fortsatta anställning och om hans religion. Flera personer vi talat med säger att Marita Norelius ljuger. En av dem är Saliba Marawgeh, boendesekreterare på socialförvaltningen i Lärjedalen, som arbetat tillsammans med Sadik Cindrak och Marita Norelius i flera år. Han har själv diskuterat minnesanteckningarna med Marita och säger att hon frivilligt skrivit under och gett dem till Sadik Cindrak. Saliba Marawgeh är nu fruktansvärt arg, ledsen och besviken.
»Hon förnekar och ljuger, kallar en kollega som hon arbetat med i många år för tjuv. Mig hade de kunnat hänga huvudet upp och fötterna ned på torget i Hjällbo. Jag hade fortfarande inte svikit en kollega så. Fy fan« säger han upprört.

Marita Norelius har enligt Sadik Cindrak tidigare varit väl medveten om problemen med etnisk diskriminering inom företaget, något de diskuterat många gånger. Av minnesanteckningarna framgår också hur upprörd hon är över hur Sadik Cindrak behandlats. Nu byter hon sida. Enligt ett pressmeddelande från HjällboBostaden, som även de fackliga företrädarna står bakom, förekommer ingen etnisk diskriminering inom bolaget. Marita Norelius bekräftar att hon står bakom ledningen när vi ringer upp henne. Hon vill dock inte ge några ytterligare kommentarer.
När vi frågar Bettina Öster Tunberg om den interna genomgång som låg till grund för slutsatsen att det inte fanns någon diskriminering inom Hjällbobostaden får vi veta hon syftar på ett möte mellan ledningsgruppen, Marita Norelius och Benny Mood som hölls redan den 28 februari. Genomgången rörde Sadik Cindraks fall och inte de generella problemen med diskriminering inom bolaget. Av protokollet framgår också att man inte anser det möjligt att göra en intern utredning eftersom hans anställning redan upphört.

Benny Mood var tidigare klubbordförande för Fastighetsanställdas förbund på HjällboBostaden, men hade lämnat över till Ismail Hersi när pressmeddelandet skickades ut. I ett mejl svarar dock Bettina Öster Tunberg att både Ismail Hersi och den nya styrelsen ställer sig bakom pressmeddelandet. Detta har vi dock inte lyckats få bekräftat från Hersi själv. Hersi har i en tidigare intervju berättat om lönediskriminering av anställda med utländsk bakgrund och om rasistiska bovärdar.
Benny Mood är enligt Sadik Cindrak en av dem på HjällboBostaden som har uttrycken ›jävla neger‹ och ›jävla invandrare‹ i sin vardagliga vokabulär. Han var dessutom själv sökande till en av de tjänster som Sadik Cindrak sökte under 2006. Benny Mood fick tjänsten. Ändå har Benny Mood ansetts lämplig att göra en genomgång av om Sadik Cindrak blivit etniskt diskriminerad vid tillsättandet av tjänsterna.
Är inte det jäv?
»Han hade mandat från Fastighets styrelse att representera sitt fack, vad gäller Marita har vi ingen anledning att tro något annat än att hon hade mandat att fortsatt företräda Sif« svarar HjällboBostadens informationsansvariga, Linda Thorsson, via mail.

Att Marita Norelius minnesanteckningar funnits med i diskussionerna med facket styrks av ett mail skickat från Jan Hed på Sif till Sadik Cindrak den 5 mars, och som Sadik Cindrak har sparat i sin inbox. I brevet står bland annat: »Jag har talat med Marita Norelius och hon vill absolut inte att hennes minnesanteckningar finns med som underlag, som jag ser det måste vi respektera det, men Marita medverkar gärna för att hitta en lösning.«
Har ni under era diskussioner pratat om hur Sadik Cindrak har fått tillgång till minnesanteckningarna?
»Nej, jag vet att det finns delade meningar om det mellan Sadik och Marita. Att hon inte givit dem till honom i det syfte som han vill använda dem. Och om hon har den bestämda uppfattningen att de inte ska användas i förhandlingen så får man ta hänsyn till det« säger Jan Hed.
Det betyder alltså att hon sagt till er att hon har gett dem till Sadik, inte att han stulit dem som hon påstår nu?
»Jag vet inte hur Sadik har fått anteckningarna. Jag vet att det råder delade meningar och jag har inga kommentarer till det.«

Sadik Cindrak kräver nu att hans fall ska upp i arbetsdomstolen. Men Sif vill fortsätta utreda. Diskrimineringsombudsmannen, DO, väntar på facket och kan inget göra förrän de är klara med sin utredning. Sadik tycker inte att mötena med facket ger något, han är besviken. Massmedias uppmärksamhet kring HjällboBostaden kunde ha känts som en upprättelse, men när han samtidigt blir sviken och förtalad av en kollega han arbetat med i många år överskuggar det alla andra känslor.
»Det är brottsligt att säga att jag har stulit något som hon gett mig« säger Sadik Cindrak bedrövat. »Hur kan hon säga så? Det är en obegriplig reaktion. Men hon är väl rädd, försöker rädda sitt eget skinn. Nu när det väl har kommit ut så vill hon vara på Bettinas sida för att slippa få skit för det hon skrivit.«

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR