FAKTUM | 2014/04/10 Profilintervju

Under min telefon låg en lapp med ett telefonnummer som jag hade fått av en nykter kompis. Jag ringde numret och kom till Fria Sällskapet Länkarna. De sa till mig att komma med en gång och sen dess har jag inte druckit en droppe. Jag käkar inte ens punschpraliner längre.

Hundar och kommunister
Några veckor efter vår lunch på Sjömanskyrkan tar Weiron emot mig i sin etta i Kullavik, en villaförort utanför Kungsbacka.

Han bjuder på kokkaffe och vitlöksbaguette i det kombinerade köket och sovrummet. Bredvid köksbordet står en välbäddad säng med vita lakan och direkt på väggen sitter ett tiotal bilder uppnålade med häftstift.

Ett gulnat foto visar Weiron med tjocka polisonger, i stolen till vänster om honom sitter Frank Baude, på den tiden ­partiledare för KPML(r). Bilden är tagen på Weirons 50-­årsfest. Resten är vykort, foton på hundar som Weiron har ägt och bilder på hans barnbarn. Det är de enda bilderna han har kvar från sitt snart 80-åriga liv.
Weiron Holmberg (i mitten) är sedan många år stammis på Sjömanskyrkan i Majorna. Här hänger han med personalen.

– När jag gick i pension så slängde jag alltihop, foton och hela rubbet. Morsan hade ju sparat en jävla massa tidnings­utklipp från min skådiskarriär, flera lådor var det. Men det är historia nu och inte intressant längre, säger han.

Journalisthat
Även om Weiron under våra samtal hela tiden försöker tona ner sin egen betydelse har han haft en imponerande ­karriär som skådespelare. Efter filmdebuten i Lyftet med­verkade han först i Repmånad och året därpå i Sällskapsresan.

Bägge filmerna fick ett ljumt mottagande av filmkritiker men älskades av biopubliken – 2,8 miljoner svenskar har sett Sällskapsresan, en svindlande siffra som filmmakare i dag bara kan drömma om.

Weirons karaktär i Sällskapsresan ­heter Robban och är i filmen, tillsammans med Berra (Sven Melander) på jakt efter spritaffären Pepes Bodega där de hört att det saluförs åttioprocentig rom tappad på vinflaskor. Rollen blev Weirons stora genombrott.

Tillsammans med Sven Melander i Sällskapsresan. De spelade radarparet Bertil (Berra) Olsson och Robban (Partille) Söderberg på jakt efter baren Pepes Bodega och deras åttioprocentiga rom.

Samtidigt jobbade han kvar på slakteriet och spelade teater på Folkteatern i Göteborg.
Efter två år fick dock chefen och facket nog, han beviljades inte mer tjänstledighet från slakteriet. Weiron sa upp sig och strax därpå fick han rollen som Biffen i Varning för Jönssonligan.

– De ringde och frågade om jag ville spela Biffen, det var inga konstigheter. Jag tyckte det var skôj och jag kände väl delvis igen mig. Det var en rolig roll, han är ju en sorts allt-i-allo: Hembiträde, chaufför och mördare. Och jargongen gick det inte att ta miste på, säger Weiron och skrockar.

Ett drygt 20-tal filmroller, varav fem som ärkeskurken ­Wall-Enbergs livvakt i Jönssonligan-filmerna, avklarades ­under åren fram till millennieskiftet. Samtidigt var han flitig på Folkteaterns scen vid Järntorget.

Men framgångarna och offentligheten hade en baksida. Han berättar om konsekvent dåliga recensioner, reportrar som åkt ut med näsan före och att han varit nära att bussa hundarna på en del journalister.

– Vi var ett gäng nere på Folkteatern som spelade för fulla hus hela tiden. Men ändå var det som att inget vi gjorde fick vara bra. Det var ju för att vi inte hade någon utbildning. Vi hade gått i livets hårda skola i stället. Det hade de där murvlarna velat ha gjort allihop, men det vågade de inte.

Fem minuter efter att ha spänt ögonen i mig och berättat om hur mycket han hatar journalister, insisterar Weiron ändå på att skjutsa in mig till Göteborg. Dock med reservation för att han vill svänga förbi Sisjöns industriområde och köpa billigt snus. Weiron kör långsamt, långt tillbakalutad i sin svarta Volvo V70, ur bil­radion sjunger Christer Sjögren julvisor.

Jag slappnar av och tänker att det faktiskt inte var mig han pratade om innan. Men när han plötsligt, mitt i den svängande påfarten till motorleden, girar in på vägrenen tror jag för en hundradels sekund att min sista stund är kommen. Weiron vevar bara ner rutan och vinkar förbi bilen bakom.

– Folk har så jävla bråttom, jag hatar när de ligger och trycker så nära där bak.
Jag pustar ut och frågar hur framtiden ser ut, kommer han att stå på scen igen?

– Jag var med i en grej för fyra år sen, men det var jävligt idiotiskt, fråga mig inte ens vad den hette. Det var en kompis som länge velat ha med mig på något. Men jag orkar inte levandegöra texten längre. Och att bara rabbla text kan du fan lära en schimpans, säger han.

Sova med fiskarna
Väl framme vid snusbutiken hittar vi en parkeringsplats precis vid ingången. Weiron backar in men stannar inte i tid och bilen åker rakt in i byggarbetsstängslet bakom p-platsen.

Vi hoppar till och Weiron svär högt, sen fnissar han och konstaterar att det finns fördelar med att ha en gammal bil.

Efter att stocken med snus inhandlats och slängts i bak­sätet åker vi vidare. Precis innan jag ska hoppa ur bilen berättar Weiron att när det är dags ska han förenas med sitt rätta element.

– Jag har sagt det till min dotter att när jag dör, då ska de bränna mig och strö askan över havet. Det behöver inte vara på något speciellt ställe. Men i havet, dit ska jag. Så är det bara.

OVETANDE FÖREBILD FÖR KILLINGGÄNGET

Robert Gustafsson och Weiron Holmberg lärde känna varandra när de spelade in filmen Underjordens hemlighet. I pauserna mellan tagningarna pratade de mycket med varandra och kom bra överens.

Sen gick det några år och i januari 1995 hade Killinggängets teveserie NileCity 105,6 premiär. I en återkommande sketch spelar Gustafsson urgöteborgaren Weiron. Beväpnad med kaffetermos, snus och en hög med porrtidningar inleder han varje dag sändningarna på den påhittade radiostationen.

Slumpmässigt ringer han och väcker folk i ottan för att agitera för kommunism och uttrycka sitt förakt för stockholmare. Som inspiration till rollfiguren stod en ovetande Weiron Holmberg. Plötsligt började folk kalla honom för Weiron i ottan. Han själv förstod ingenting. Till slut var det Weirons revisor som berättade för honom om sketchen med Killinggänget.

– Jag låg på golvet och tjöt av skratt när jag såg det första gången. De tog ju mig precis på kornet, det var skitbra!
Eftersom Weiron hade missat de första programmen ringde han SVT för att fråga om det fanns någon möjlighet att se dem. Han möttes av ett blankt nej, hade han inga ekonomiska anspråk ville de inte hjälpa honom. Än i dag har han fortfarande inte sett alla avsnitt.

– Jag har dem på en bränd skiva men min dvd-spelare har varit trasig. Nu är den lagad men jag har faktiskt inte kollat på dem ännu, säger han.

TEXT: Henrik Björck Wigartz

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan