FAKTUM | 2014/04/10 Profilintervju

Från de sju haven seglade han rakt in i den svenska folksjälen. I filmer som Sällskapsresan och Jönssonligan personifierade Weiron Holmberg göteborgsk arbetarklass. Senare stod han som ovetande förlaga för Killinggängets sketch, Weiron i ottan. Men vart tog han vägen sen? Vi träffar den gamle sjöbusen, som blev motvillig skådis, och gör bokslut över ett strapatsrikt liv.

Han vaknar av att någon bankar hårt på ytterdörren. Weiron Holmberg gnuggar sig i ögonen och tittar på klockan. Det är söndag och det är tidigt, strax efter sex på morgonen. Föregående dag har, precis som de flesta dagar de senaste 20 åren, gått ut på att supa sig så full som möjligt.

Bankandet fortsätter. Han hasar sig upp ur sängen, fram till ­dörren och öppnar, men det är tomt – ingen står i trappen utanför. En hand dyker upp bakom dörrkarmen och i handen dinglar en flaska brännvin. Sekunden därpå tittar två bekanta ansikten fram, Roland Janssons och Lasse Strömstedts.

Den sistnämnde är på jakt efter skådisar till filmatiseringen av sin fängelseroman Lyftet och har några dagar tidigare frågat om Weiron vill spela en roll i filmen. I berusat tillstånd tackade Weiron först ja till erbjudandet. Men när spriten gått ur kroppen fick han kalla fötter och avböjde. Han som bara är en enkel arbetargrabb kan väl inte skådespela, hur skulle det se ut?

Bästa kompisen Roland Jansson, som just i dag kommer direkt från nattpasset som bussmekaniker, har dock bestämt sig – han ska vara med i filmen. Men Weiron har stått fast vid sitt beslut, skådespelarbanan är inget för honom.

Spritflaskan och dess sällskap släpps ändå in i den lilla lägenheten i den vita ­villan i västra Göteborg.

Innehållet i 75:an med brännvin krymper snabbt, de två besökarna dricker dock sparsamt, det är Weiron som serveras de stadigaste groggarna.

Två timmar senare, klockan åtta denna söndagsmorgon är flaskan tom och Weiron har skrivit på filmkontraktet. Ett fyllebeslut som ska komma att förändra hans liv.

– Att filmen hette just Lyftet är passande. För mig blev det verkligen det stora lyftet, säger Weiron Holmberg när jag ­träffar honom drygt 35 år senare.

Senast vi sågs var i slutet på 80-talet, jag gick på lågstadiet och Weiron bodde på gården bredvid min. Jag är först lite osäker på om han ska komma ihåg mig. Men när han tar upp en händelse som innefattar bråkande småglin, en fallande dörr och blodvite kan jag konstatera att den gamle mannen har minnet i behåll.

Sörjande staty
Vi befinner oss i Sjömanskyrkan vid Stigbergstorget
i Majorna. Genom fönstren på den grå byggnaden kan vi skönja hamnen, även om den göteborgska dimman, i symbios med av­gaserna från vägen nedan, gör sitt bästa för att dölja utsikten.

Ett stenkast därifrån, 62 meter över havet, spanar Sjömanhustrun tröstlöst ut över havet. Monumentalskulpturen restes 1934, ett år innan Weiron föddes, som ett ­minnesmärke över förlorade sjömän.

Det är torsdag och i matsalen lassas ärtsoppa och pann­kakor upp på röda plastbrickor. Weiron skojar med kvinnorna bakom serveringsdisken: ”Vatten? Nä, nä, jag ska ha snaps till maten”. Här brukar han och ett gäng gamla kompisar träffas och snacka politik, de kallar sig själva för ”De röda veteranerna.” Några, men inte alla, är gamla sjömän. Själv gick Weiron till sjöss som 15-åring.

– Vi hade inga pengar så det var vår chans att se världen. Man slungades in i en hård, maskulin vuxenvärld, men det var inga problem. Jag blev vuxen tidigt, långt innan jag kom ut på sjön.

Sjön suger
Weiron Holmberg växte upp i arbetarstadsdelen Gamlestan, då Göteborgs sista utpost österut. Pappa Oscar var frisör och kände de flesta i kvarteret. Han öppnade sin salong redan klockan sju på morgonen för att cheferna på SKF, kullagerfabriken som på den tiden var världsledande, skulle rakas innan de gick till jobbet. Mamma Maja tog hand om hus­hållet och barnen.

Weiron och hans fem år äldre syster Gunvor växte upp under en tid när hotet om krig var ständigt närvarande. Ransoneringskort, flyglarm och mörkläggning av lägenheten ingick i vardagen. Familjen bodde i en etta med utedass på gården och ekonomin var sparsam.

Havet och friheten till sjöss lockade tidigt Weiron och hans kompisar. De strövade längs med hamnen och drömde sig bort. De hade järnkoll på vilka båtar som seglade vart, vad de bar med sig i frakten och om de hade några bekanta ombord.

När Weiron 1950 gav sig ut på sjön stormtrivdes han med en gång. Första resan gick till Cardiff i Wales, ett år senare hade han besökt de flesta europeiska hamnar. Men han ville ännu längre hemifrån och mönstrade på Atlanttrafiken.

Därmed öppnade sig hela världen som potentiell arbetsplats. Under ett decennium seglade han kors och tvärs över världshaven.

Weiron jobbade i mässen, byssan och i maskin. Gemenskapen och det ­spartanska levernet ombord påminde honom om uppväxten och gjorde att han kände sig hemma till sjöss.

Söp sig till sömns
När hans dotter föddes 1960 innebar det stora förändringar. Äktenskapet med barnets mamma tog slut snabbt, redan efter tre veckor. Hon fick vårdnaden om dottern och han ­flyttade ensam in i lägenheten i den vita villan i Högsbo.

Han ­saknade sjön, men bestämde sig för att stanna på land. Weiron Holmberg tog jobb som styckare på ett slakteri i stadsdelen där han vuxit upp, Gamlestan. Åren flöt på och med tiden eskalerade Weirons drickande. Dagarna följde alla samma mönster.

– Efter jobbet åkte jag direkt till närmsta Systembolag. Där köpte jag en vinare som jag drack i porten på andra sidan gatan. Sen tog jag spårvagnen hem där jag fortsatte dricka brännvin tills jag somnade. Jag drack medicinskt, kroppen fungerade inte utan en viss promille.

Det är i det här stadiet han befinner sig när det knackar på dörren den där söndagsmorgonen. Kontraktet förseglas alltså med hjälp av en flaska brännvin och filmen Lyftet har premiär 1978. Samma år, i samma lägenhet, tar Weiron ännu ett livs­avgörande beslut.

– Jag vaknade en morgon och hörde en röst i huvudet som sa: ”Slutar du inte dricka nu så dör du.” Det skiter väl jag i, tänkte jag och fortsatte mot kylskåpet för att ta mig en jävel. Då hör jag rösten igen och stannar upp.