FAKTUM | 2016/12/09 Nyheter, Profilintervju, Reportage

Rynkan mellan ögonen djupnar och han tystnar när han nås av de senaste nyheterna från Syrien.”Detta krigets helvete”, säger han efter en stund. ”Detta ofattbara lidande. Människor som flyr för sina liv och alla som blivit kvar i det belägrade Aleppo. Det är omänskligt. Vidrigt.”

Jan Eliasson skjuter upp glasögonen i pannan och det syns att han är illa berörd. FN-medlaren i Syrien-konflikten, Staffan di Mistura, hade efter långa förhandlingar med Ryssland och USA fått klartecken för en humanitär konvoj med livsmedel, medicin och andra förnödenheter till den belägrade staden Aleppo.

Jan Eliasson överlade dessförinnan med Staffan di Mistura i Geneve. Det såg hoppfullt ut.

Men så kom stridsflygplanen och bombade lastbilarna och dödade hjälparbetarna som just börjat färden i det som skulle vara en säker korridor. Ryssland anklagas för anfallet men förnekar. En utredning har tillsatts. Men för de instängda människorna betyder det mindre vem som bär skulden. Därinne i staden fortsätter människor att svälta och dö.

Det går inte att missta sig på Jan Eliassons upprördhet. Han har sett så mycket nöd, umbäranden och ondska, inte minst vid sin egen medling i Darfur och på uppdrag i Somalia. Men det går inte att vänja sig vid lidandet och han vägrar att låta sig avtrubbas.

– Belägringen är vidrig, upprepar han. Att förvägra civila mat och medicin. Och att bomba hjälpkonvojen. Avskyvärt.

Rynkan djupnar ytterligare men så tittar han upp och rösten blir lika stark som tidigare.

– Vi får inte ge upp. Aldrig tappa modet. Det existerar ingen annan lösning än den politiska, i Syrien.

– Det finns ingen militär lösning. Och vi måste få in hjälpsändningarna.

Jan Eliasson talar om FN:s alla anonyma hjälparbetare som är beredda att offra livet – och som också gör det – för fred och medmänsklighet.

Han berörs djupt av de tragiska nyheterna när FN-medarbetare dödas och skadas, han blir lika nedstämd varje gång.

Men Jan Eliasson återkommer till att han aldrig tänker ge upp. Att han alltid anar en ljusning där borta vid horisonten. De som känner honom vet att det är detta som är hans drivkraft.

Kerstin Eliasson formulerade den på Jans 50-årsdag då hon talade till honom på altanen till familjens hus i Stockholm.

– Go for it! avslutade hon och alla som samlats där på altanen hängde på.

Det var också Kerstin som sade de förlösande orden när Ban Ki-moon bett Jan Eliasson att bli hans vice generalsekreterare för fem år sedan. Själv tvekade han efter att ha flyttat hem från USA efter åren som svensk ambassadör i Washington och ordförande—skapet i FN:s generalförsamling som han kombinerat med posten som utrikesminister.

– Om du inte säger ja kommer du att ångra dig, sade Kerstin.

Stödet från familjen har alltid varit betydelsefullt för hans karriär. Ändå har arbetet tidvis fört honom långt från dem som stöttat honom. Hustrun Kerstin har visserligen följt honom på ambassad-posteringar i Bonn, Washington och New York men hon har också haft sin egen yrkesmässiga bas som kröntes med statssekreterarposten på utbildningsdepartementet och ordförandeskapet i Kungliga Musikhögskolan.

Har han någonsin tvivlat på sin kapacitet? Nej, egentligen inte. Mest har det handlat om ödmjukhet inför svåra uppdrag och beundran för skickliga politiker och diplomater som korsat hans väg och som han sett upp till. Som FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld och statsminister Olof Palme. Drivkraften spårar han från de tidiga barn- och ungdomsåren i Göteborg där föräldrarna Karin och

John skapade förväntningar på honom och brodern Roger. Men föräldrarna pressade dem aldrig att prestera. Det var från ettan på Solrosgatan 5 i Kålltorp som klassresan inleddes, även om han inte själv använder begreppet. Han ser sin pappa som den fackligt aktive SKF-aren och sin mamma som den strävsamma hemsömmerskan.

Det är ett arbetarperspektiv. För hans bror Roger Holtback är pappan den starke facklige ordföranden i Taxi Göteborg, som blev chef för Lundbergs Bilstations AB, och mamman stjärnförsäljaren av korsetter från Spirella och som drev kiosk på Asperö i Göteborgs skärgård på somrarna. Detta är entreprenörsynen.

Det är inte bara brödernas olika yrkesval – med Roger Holtback som tidigare toppnamn i Volvo och SEB och nu som styrelseproffs och framgångsrik entreprenör – som präglar beskrivningen av föräldrarna. Fyra och ett halvt års åldersskillnad spelar också in. Jan är krigsbarnet och Roger är pojken som föddes rakt in i efterkrigstiden och folkhemmet.

– Det som nog ändå präglat mig mest är mitt år som utbytesstudent i USA, funderar han. 1957 fick jag ett stipendium från American Field Service, AFS, och var med i en grupp som fick komma till Vita huset, säger Jan Eliasson.

Han tog studenten efter hemkomsten, talar varmt om Hvitfeldtska och kallar sig göteborgare trots att han inte bott i Göteborg sedan han flyttade efter examen på Handelshögskolan. Hjärtat klappar fortfarande för Gais och han är stolt över utmärkelserna som Årets Göteborgare och Göteborgsambassadör.

– Det är det där med vingar och rötter, du vet. Man behöver båda delarna.

Och det var under utbildningen till reservofficer i flottan – dagen efter sin 21-årsdag – som han nåddes av budet att FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld var död 1961.

– Då bestämde jag mig för att arbeta just i FN. Jag ville vara med och påverka i Hammarskjölds anda. Redan under studietiden i USA var jag inriktad på internationella frågor.

Jan Eliasson sökte till aspirantutbildningen på UD och under midsommarhelgen 1965 kom beskedet att han hade antagits.

– Det är femtioett år sedan som jag för första gången gick i de här trapporna, säger Jan Eliasson när han vant tar sig fram kors och tvärs i korridorerna och upp och ner för trappor vid ett kort besök på sin gamla arbetsplats Utrikesdepartementet.

Ett möte med utrikesminister Margot Wallström väntar, ett dygn senare träffar han statsminister Stefan Löfven.

När Jan Eliasson utnämndes till utrikesminister – efter fem år som ambassadör i Washington och just tillträdd ordförande i FN:s generalförsamling – var det en stor sak. Han, karriärdiplomaten, hade utsetts till ministerposten som brukar vara vigd för politiker. Sedan många år har han deklarerat socialdemokratiska värderingar. Men ändå.

– Mina föräldrar levde inte då men min pappa sade alltid att jag inte fick glömma att positioner, eleganta ambassader och allt som hör till är lånta fjädrar. Jag påminner ständigt mig om hans ord. Det är ett sätt att komma ihåg att det är arbetet i sig som är det viktiga, inte utanverket.

Men entusiasmen över Jan Eliassons besök på UD går inte att ta miste på. Gamla kollegor strömmar till. Skratt och allvar. Unga diplomater sträcker fram händerna och vill växla några ord. Han har tid för alla, lyssnar och rättar till anletsdragen för en selfie.

Jan Eliasson blir återigen allvarlig när han talar om Syrien och om Sydsudan där han tidigare var FN-medlare i konflikten om Darfur.

– Jag såg hur människor fördrevs från sina byar, hörde om kvinnor som våldtogs när de gick långa sträckor för att hämta vatten, hur barn svalt till döds. Jag kunde med egna ögon se ökenspridningen mil efter mil från luften.

Jan Eliasson fortsätter:

– Döda hundar används som vapen. Hundarna slängs i vattentäkter och brunnar och förgiftar vattnet så att människor måste fly från sina hemtrakter. Tänk dig detta! Det är grymt, vidrigt, omänskligt.

I globaliseringens tid riskerar berättelsen om flyktingar och migranter att bli irrationell och felaktig.

– Vi måste få till en mer konstruktiv debatt både på ett nationellt, europeiskt och internationellt plan.

Var får han sin entusiasm och sitt brinnande engagemang ifrån? Han tittar lite förvånat och säger att det väl är mänskligt att vilja förbättra och att, jovisst, han har blivit besviken ibland men aldrig nedslagen och cynisk. Ett misslyckande blir grunden för en ny anfallsvinkel på samma problem och ofta med samma och dessutom flera aktörer.

Hans välfyllda adressbok är resultatet av över femtio år i diplomatins tjänst. Ban Ki-moon mötte han för länge sedan när han själv var kabinettssekreterare på UD och Ban hade samma position som vice utrikesminister på UD i Sydkorea. Vägar skiljs men banden knyts sedan ihop som för honom själv och FN:s generalsekreterare. Nu har de arbetat tätt tillsammans i fem år och lämnar båda vid årsskiftet. Det har varit ett friktionsfritt samarbete, säger han.

Jan Eliasson pratar mycket, men inte gärna om sig själv. Han upprepar en del för att få igenom sin poäng, är inte säker på att det gått fram en första gång. Som när han håller upp ett glas med rent dricksvatten och poängterar att detta är en dröm och lyx för en stor del av jordens befolkning.

– Vatten är fred, liv, värdighet och mänskliga rättigheter. En tredjedel av jordens befolkning bor i områden som karaktäriseras av vattenstress.

– IS manipulerar vattenresurser och torka tvingar iväg människor. Landsbygden avfolkas när folk flyttar till städerna.

Och han talar om det som han kallar vattendiplomati som innebär samarbete om vattenresurserna, hur floder och vattentäkter skall kunna delas och konflikter undvikas. Vatten kan vara början på förtroendeskapande åtgärder mellan Israel och Palestina.

På politisk nivå bör intresset inriktas på finansministrarna. Det är de som har greppet om länders ekonomier och med rätt inställning hos finansministrarna kan resurser frigöras för utvecklingsfrågor.

– Rätten till sanitet är inte en skitfråga, citerar Jan Eliasson Naina Lal Kidwai från organisationen Sanitation Coalition som satt toaletter till alla i Indien som mål.

Jan Eliasson är omvittnat otålig men har ändå tålamod som få när det gäller att pussla ihop medlingsförslag och komplicerade avtal. Han medlade tillsammans med Olof Palme i kriget mellan Iran och Irak och efter Palmes död tog han över medlingen själv. Han har lett repatrieringen av människor som flytt Myanmar (Burma), är en av arkitekterna bakom FN:s humanitära organisation, har varit undergeneralsekreterare, byggt upp avdelningen för nödhjälp och medlat mellan Armenien och Azerbajdzjan i konflikten om Nagorno-Karabach. Bland mycket annat. På svenska UD har han haft alla de tre högsta posterna – utrikesminister, kabinettssekreterare och chef för den politiska avdelningen. Han har varit ambassadör i Washington och vid den svenska FN-delegationen i New York.

Blir han aldrig trött och missmodig? Jag ställer frågan när han håller på med sitt evighetsprojekt att lägga stenmurar på sitt sommarställe på Gotland.

– Nej faktiskt inte, säger han och lyfter bort en kalksten och fogar in en annan för att sedan lägga den första längre bort.

Det märks inte mycket av hans otålighet där vid stenmuren. Men han erkänner att han avskyr att förlora. Det gäller lika mycket i medlingen som i tennismatcher. Han spelar tennis för att vinna själv men arbetar med diplomati för att segra för utsatta och maktlösa. Och det är bilderna som han bär med sig som får honom att fortsätta. De svältande barnen i Somalia. Flickan som tog hans hand och som han hittade död när han senare återvände. Kvinnorna som våldtas när de letar pinnar för att tända en eld. De unga soldaterna som stupar innan de på allvar hunnit börja leva och som skulle varit nationernas framtid. Den miljon som dödades i kriget mellan Iran och Irak utan att varken styrkeförhållandet eller gränsdragningen förändrades.

Är han aldrig rädd i konfliktområden och när han som medlare börjar sy ihop ett förslag som hotar de stridande som bestämt sig för att avgöra på slagfältet?

– Inte direkt rädd, säger han och lutar sig tillbaka i vilstolen på gräsmattan. Men medger att han kan vara spänd och ofta vaksam.

Han berättar historien om när han under medlingen mellan Iran och Irak skulle träffa Saddam Hussein och blev ombedd att gå ensam in i kartrummet med den irakiske diktatorn. Han hade tidigare hört hur en av Saddams närmaste män vägrat att lämna ifrån sig sin pistol till vakterna och fått reda på hur mannen sedan återsetts sönderslagen. Saddam hade visat vem som bestämmer i frågan vilka som får bära skjutvapen och när.

Det låg nervositet i luften när Jan Eliasson kom in i det mörka kartrummet – som snart tändes upp – men mötet med Saddam Hussein bjöd inte på några överraskningar.

Jan Eliasson, nyss fyllda 76 år, är noga med att hålla sig i psykisk och fysisk form. Han sover ordentligt på nätterna och undviker att gå upp tidigt om han inte måste. Han skriver med vänster hand i sin dagbok med reservoarpenna. Handstilen är svår att tyda och det innebär att han antagligen själv måste gå igenom allt om han författar den bok som förlagen gärna vill ge ut. Men då är otåligheten där igen. Skrivande är en ensam sysselsättning och Jan Eliasson är van vid hetluften och den internationella pulsen.

Kerstin råder honom att göra det som han känner för när han slutar som FN:s vice generalsekreterare vid årsskiftet. Vad det blir? Han är osäker. Men alla tycks övertygade om att det kommer nya uppdrag.

– Vi får väl se, säger Jan Eliasson. Det enda som jag med säkerhet vet är att jag är jultomte hemma i Stockholm på julafton.

Röster om Jan Eliasson

Margot Wallström, 

svensk utrikesminister:

”Jag imponeras av hans uthållighet och diplomatiska skicklighet. Han är värd all beundran.”

Sergej Lavrov,
rysk utrikesminister:

”Han har de yttersta professionella och personliga kvalitéerna. Hans namn länkas till FN:s framgångar när det gäller dagens globala utmaningar.”

John Kerry,
amerikansk utrikesminister:

”He is a warrior for peace, en krigare för fred.”

Roger Holtback, bror:

Vi har en fantastisk relation och jag beundrar min bror. Vi har aldrig varit ovänner och Jan slutade brottas med mig när vi var barn.”

Leif Johansson, storföretagare:

”Han är en världs-medborgare som förstår hur det hänger ihop.”

Om Jan Eliasson

Familj: Hustrun Kerstin, firar femtio år som gifta, guldbröllop, nästa år.

Barnen Anna, Emilie och Johan med respektive och barnbarn. Brodern Roger Holtback – som bytte efternamn från Eliasson till Holtback när Jan bytte förnamn från Kenneth till Jan – och Rogers familj.

Intressen: Sport, musik och böcker.

Tycker mest om: Familjen och att bygga stenmur på sitt sommarställe på Gotland.

Samlar: Förstoringsglas från världens alla hörn.

Beundrar: Nämner ofta Dag Hammarskjöld, Olof Palme och Sverker Åström.

Vänfast: Ringer sina vänner med regelbundenhet. Har lärt sig sms men pratar helst i telefon. Läser mejl oregelbundet.

Kläder: Formell stil men med näsduk som matchar slipsen i bröstfickan på kavajen. Fritidskläder på Gotland, khakibyxor eller shorts.

Bär alltid med sig: FN-stadgan i bakfickan. Har slitit ut rätt många under årens lopp.

 

TEXT: Britt–Marie Mattsson  

BILD: Pontus Höökskriv ut sidan