FAKTUM | 2011/08/25 Reportage

Tvåbarnsmamman berättar. Barnen tvingade oss hit. Nu har vi handlat för 6 000 kronor.

Vi åkte dit för att hitta köplust, sex och glädje. Vi hade rubriken klar redan när vi bokade husvagnen. Men vad vi hittade var något helt annat. Och det stal inte bara 58 timmar av våra liv. Det stal vår vilja att leva.

 

TEXT: PER ADOLFSSON

BILD: MARIO PRHAT

 

Det är på den smala landsvägen, halvvägs mellan campingen och varuhuset, med handtagen på den överdimensionerade plastkassen som skär in i händerna, knotthelvetet och svetten som rinner i nacken, det är då frågan börjar ta form: Vad i helvete gör vi här?
Sen upptäcker jag att en av schampoflaskorna sprungit läck i påsen. Jag börjar svära och vänder mig om mot fotografen som stannat femtio meter bakom mig. Han har inget svar, och vi vet båda varför. Krigets första förlorare är sanningen.

Allting började för ett år sen. Chefredaktören hade fått nys om att en sexbutik hade etablerat sig i Ullared. Gekås i Ullared var Sveriges mest besökta semestermål, med en omsättning på över 20 miljoner kronor om dagen och en camping som var öppen året runt. Slutsatsen var enkel:
»Det måste knullas något hiskeligt på den campingen« sa chefredaktören och försjönk i förnöjd tystnad medan inre bilder seglade förbi hos redaktionsmedlemmarna: kundvagnar fyllda med billiga dildos och familjepack glidmedel. Guppande husvagnar och en frustande orgie i allt det du inte fick se på kanal 5.
Sen kom det:
»Knullared!«
Det var årets bästa rubrik.Det fanns ingen återvändo. Och nu var vi här.

Svårfångad lust
Det är den 21 juni, det är sommarsolståndet, högsäsongen har just börjat och himlen ligger som en tung grå matta över campingen. Där är raderna av identiska husvagnar med välspända förtält, de sterila stugorna och den gemensamma serviceinrättningen.
Det är lika bra att säga det direkt: det lustfyllda i situationen är svårt att fånga. Hade det inte varit för minigolfbanan så kunde det lika gärna varit ett nyligen upprättat flyktingläger, eller en amerikansk militärbas – en sån plats där man bor för att man måste. I Ullared gör man det för att man har semester.
Men principen är densamma: Man försöker lära sig vad som gäller, gör sig hemmastadd och bekantar sig med lokalbefolkningen.

La vida loca

Prislappen sitter kvar
Där finns Susette och Linda från Sjöbo, som åker hit varje sommar. Varje gång köper de sig varsin matchande huvudbonad som de låter prislappen sitta kvar på. Det är en ritual.
Där bor Terje som tagit med sig hela släkten från Nordnorge för att umgås litegrand och handla desto mer. På kvällarna smyger han ut från stugan och tigger huttar av grannarna i utbyte mot cigaretter.
Där finns också Ola, som följt med som femte hjulet tillsammans med sin polare och hans tjej. Envetet arbetar han sig igenom ett flak öl medan han berättar historier om den feta nakna kvinnan i skogen. Hon lär hålla till ovanför campingen och ska vara nån sorts motsvarighet till Näcken. Fast ingen tror honom.
Och tvivlet kommer krypande.
Man sätter sig i sitt förtält och väntar. Ett tillstånd som närmast kan liknas vid depression infinner sig.
Campingtristess.
Husvagnskoma.
Samtalen rör sig på en allt märkligare nivå.
»Vi är utsända till en avlägsen konflikthärd dit chefredaktörer skickar reportrar som de inte kan bli av med på annat sätt« konstaterar jag.
»Min kompis var med på det stora värdetransportrånet på Ullared för några år sedan« säger fotografen.
»Klimatförstöring och jordens undergång som reality-såpa.«
Jag sparkar till påsarna fyllda med schampo från gårdagens räd inne på varuhuset. De är fortfarande kladdiga av den billiga sörjan.
»Fucking jävla Knullared!«

Sanningen är en förlorare

Hon är från Norge
Man försöker aktivera sig. Går till närlivsbutiken och köper folköl, röker cigg fastän man egentligen inte röker och får fyr på en engångsgrill ute på grusplanen. Morsan från den närmsta stugan stannar till och tittar på oss där vi sitter och bränner våra lågpriskorvar. Hon är från Norge, och även hon har hamnat här på grund av tv-serien i Kanal 5. Det var barnen som ville åka hit, berättar hon och skakar på huvudet.
»Själva vill vi ju att de ska få göra något som påminner om när vi var barn. Komma ut i naturen. Såna saker.«
Idag har de handlat för
6 000 kronor.
»Det är helt vansinnigt alltihop« säger hon.
Själva undviker vi ämnet pengar in i det längsta. Vid gårdagens besök i varuhuset insåg vi att vi lagt våra sista slantar på husvagnshyran och knappt hade råd att betala för de billiga hygienprodukter vi fyllt vår kundvagn med.
Det funkar några timmar men till slut blir det ändå för pinsamt uppenbart. Vi är panka i Ullared, vilket kanske är en större ironi än något annat.
»Men vi måste tillbaka till fronten« säger fotografen och skickar ett meddelande till redaktionen där hemma: »Detta är sant: Vi är tokpanka. Äger 0 kronor. Finns det nåt sätt att föra över pengar?«
Svaret uteblir.

En svar tingest
Det börjar regna. Ola kikar in, halsar tre ölburkar och försöker få igång ett samtal om den feta nakna kvinnan. Sen får han syn på Susette och Linda som är på väg till toaletterna, och så är han borta.
Och vi har ju ett uppdrag.
Så vi lämnar campen, genar förbi baksidan av shoppinghangaren, kryssar oss igenom kundvagnskaoset utanför huvudentrén och avancerar långsamt bort mot gallerian där sexbutiken ligger vägg i vägg med en vapenaffär och en klädbutik. Därinne är det tomt, så när som på en ensam herre som står och botaniserar borta vid filmerna. Butikschefen förklarar att det minsann brukar vara kö utanför butiken. Sedan börjar hon beklaga sig över de förra journalisterna som var där och som tydligen citerat henne fel. Vanligt glidmedel är bra för äldre kvinnor med uttorkade slemhinnor, påstås hon ha hävdat.
»Jag blev chockad när jag fick se deras text i tidningen« utbrister hon.
»Silikonbaserat glidmedel ska det vara! Det är en självklarhet! Det är a och o!”
Jag antecknar noggrant.
Fotografen kollar sin telefon med växande irritation och skriver ett nytt sms.
»Faktum borde ha fixat fram deg« hotar han.
Inget svar.
»Önska oss lycka till« vädjar han till slut.
Vi står och undersöker en skräckinjagande svart tingest med fjärrkontroll som heter Rude-Boy och är en multivibrator för män, med världens kraftfullaste vibrerande kula, när det äntligen piper till i hans telefon. Det är chefredaktören.
»Jag tror inte det finns något bra sätt att föra över pengar. Ni får stjäla er fram. Lycka till.«

Meddelandet från chefredaktören

En kvinna svimmar
Krigets första förlorare är sanningen. Och att billig shopping skulle underlätta någon form av samliv, det framstår mer och mer som en lögn.
Vi lämnar sexbutiken just som en ambulans parkerar utanför huvudentrén och baxar in en ung kvinna som svimmat i kassakön. På bänkarna runtomkring sitter ilskna gubbar och väntar på sina fruar. Överallt gula och blå shoppingkassar och det eviga skramlet av kundvagnar mot asfalt utanför varuhusets entré.
En fet väktare springer över asfaltsplanen och hugger tag i en flicka som försökt snatta ett par billiga skor och jag följer efter dem in i varuhuset. Där köper jag ytterligare fyra flaskor schampo och två tuber tandkräm för mina sista pengar. Sen återvänder vi till förläggningen.
Vi måste jobba. Vi måste samla material. Vi måste få sprängstoff.
Vi tar anteckningsblocket och kameran och gör en räd på området. Servicebyggnaden är tom, sånär som på en morfar och hans förstoppade barnbarn. Han står där på andra sidan toalettdörren och hummar uppmuntrande vid varje litet pruttljud. Jag antecknar och återvänder ut på campingen. Fångar upp fragment av samtal.
»Jag har handlat så mycket att mitt kort är tomt.«
»Men vad fan. Jag har ju tömt mitt kort också!«
En man i övre medelåldern, slänger igen bildörren och stirrar på mig.
»They can´t be controlled« säger han.
Frågan hänger i luften:
Vad fan gör vi här?

Knullared: Rapport från en krigszon

Terje hojtar åt oss
Vid stugorna har norrmännens yngste son lagt sig framstupa i gräset och gör armhävningar, i ren desperation ser det ut som.
Terje hojtar åt oss borta på gångvägen. »Vill ni få bra bilder?« ropar han.
»Någon har kört rakt ut på leråkern! De sitter fast. Det är inte klokt!«
Vi masar oss iväg till platsen där en vit Volvo får hjälp att komma upp på vägen.
»Nu kommer pressen!« ropar ägaren förtjust när han ser oss. Vi tar ett par bilder av ren artighet. Sen går vi tillbaka till förtältet.
»Vet du om att det finns en klausul i journalistförbundets stadgar som säger att man har rätt att vägra utföra förnedrande uppdrag« säger jag till fotografen som sitter och hummar på sin stol.
Vi lyssnar på Spotify och stirrar ut på ett gult plaströr femtio meter bort. Ola kommer och går. En securitasbil kör förbi för nionde gången sedan i morse och sen ramlar Susette och Linda in i förtältet med varsitt glas vodka lemon i näven och vill önska en låt.
»Ebba grön« säger Linda, tittar på fotografens kamera och undrar om hon får köpa den.

Mental istid
Vi sitter där och röker i nån timme. Kör deras önskelåt på repeat och konstaterar att det finns mer romantiska platser i världen.
»I morgon ska vi köpa stråhattar« säger Susette.
»Ska bli skönt att komma hem« säger Linda.
Sen tar vi avsked.
Campingen ligger insvept i en fuktig dimma.
»Mental, mental, mentaaal istid« sjunger Thåström inifrån husvagnen.
Det är nästan vackert.
»Det här är det sista jag gör för Faktum« säger jag.
»Det gör du rätt i« svarar fotografen.
»I morgon åker vi« säger jag.
»Det gör vi.«
Och vi har i alla fall köpt schampo.

Byline
Sidan 20-21 Faktum #108

Sidan 20-21 Faktum #108

Sidan 22-23 Faktum #108

Sidan 22-23 Faktum #108

Sidan 24-25 Faktum #108

Sidan 24-25 Faktum #108

TEXT: Per Adolfsson

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan