FAKTUM | 2009/05/29 Reportage

Bild: Mario Prhat

Det finns mycket att gräla om. Men om en sak är de flesta eniga. Det råder bostadsbrist i Sverige. Problemet är att ingen vet hur biffen ska stekas i denna gren som mest påminner om att kasta gris.

Gamla teveröster. Året är 1966 och tevekameran vilar på statsminister Tage Erlander. Han suckar tungt. Vrider sig i stolen. Tvekar på orden. Han har precis fått frågan vilket råd han skulle ge till ett ungt par som vill gifta sig, men som inte har någon bostad. Det var den dåvarande regeringens ömmaste tå. Kötiden för en lägenhet i Stockholm uppgick till tio år.
En växande svettdroppe anas i statsministerns panna när han motvilligt konstaterar att det unga paret bara har två alternativ. Att ställa sig i bostadskö och vänta ett decennium eller flytta från Stockholm.
Det var pinsamt för statsministern. Det var förödande. Det var en annan tid.

Drygt 40 år senare råder återigen bostadsbrist. 135 kommuner har för få bostäder. 245 000 unga vuxna saknar egen bostad. 468 000 barn lever i trångbodda familjer. 17 800 personer klassas som hemlösa.
Men på en viktig punkt skiljer sig dagens situation från 60-talets. Trots att grundlagen säger att det skall åligga det allmänna att trygga rätten till bostad är det inte längre någon som vill ta ansvar för bostadsfrågan.
Statsministern är tyst. Bostadsministern skyller på den förra regeringen. Den förra regeringen skyller på bostadsministern. Politikerna i Göteborg skyller om vartannat på regeringen och på besvärliga privatpersoner som överklagar detaljplaner och bygglov. Och ingen har någon klar tanke om hur bostadsbristen ska lösas.

När tevestudions strålkastare slocknat reste sig Tage Erlander ur sin stol. Kanske torkade han svetten ur pannan och bestämde sig för att inte hamna i samma sits igen – kosta vad det kosta ville.
Redan året därpå skulle han åter ställas inför samma utfrågare. Denna gång kunde han stolt slå sig för bröstet och presentera de första resultaten av miljonprogrammet. Den största bostadssatsningen i modern tid.

Allt var naturligtvis inte bättre förr. Men det var annorlunda. Bostadspolitiken var en prestigefråga, bostadsbristen en ful skärva i det goda samhällets spegel. Och även om miljonprogrammet i historiens backspegel inte framstår som den bästa lösningen så var det i alla fall ett försök till en lösning. En vågad satsning av ett samhälle som såg det som politikens ansvar att trygga varje medborgares rätt till en god bostad.
Idag låter det annorlunda. Idag handlar bostadspolitik om förhoppningen att någon annan löser biffen.

Den nuvarande bostadsministern Mats Odell (kd) ser det som sin viktigaste uppgift att låta den sägenomspunna marknaden verka på marknadens villkor.
Av den anledningen har han slopat räntebidraget och investeringsstödet till byggandet av hyreslägenheter – två politiska instrument som med varierande framgång använts för att stimulera byggandet av lägenheter och hålla nere hyresnivåerna.
I stället cirkulerar andra idéer om hur hyrorna ändå ska kunna ligga på en nivå som folk med normaltunna plånböcker har råd med.
»Vi tycker att hyreskontrakten är för stela och har tillsatt en utredning som ska titta på en modell där hyresvärden och hyresgästen kan komma överens om vilken standard lägenheten ska hålla. Om man kan tänka sig en lägre standard kan man få en lägre hyra och tvärtom« säger Daniel Liljeberg som är politiskt sakkunnig på finansdepartementet.
Med andra ord: pissiga lägenheter för pissiga plånböcker. Ett annat förslag som utreds är införandet av ägarlägenheter. Det går ut på att privatpersoner och företag ska kunna köpa lägenheter som de sedan kan hyra ut. Bli småskaliga hyresvärdar.
»Det skulle öppna upp för fler investeringar i bostäder. Med ägarlägenheter kan man placera sina pengar i bostäder. Till exempel köpa sin grannlägenhet och hyra ut den. I grunden måste marknadskrafterna få verka« säger Daniel Liljeberg.

Resultatet hittills? Efter att investeringsstödet och räntebidragets slopats har det skett en kraftig nedgång i byggandet av hyresrätter. Förra året byggdes det för första gången fler bostadsrätter än hyresrätter. Trots att nio av tio kommuner med bostadsbrist pekar på behovet av fler hyreslägenheter. Och någon vändning är inte i sikte. Snarare tvärtom. På finansdepartementet är man förbryllade.
»I grunden är det en stor efterfrågan och det finns grundläggande förutsättningar för att bygga billiga hyresrätter. Men branschen säger att de hellre vill bygga bostadsrätter« säger Daniel Liljeberg.
Hur ska ni hantera det här?
»Vi har ingen utredning som tittar på detta. Men regeringen ser allvarligt på problematiken.« Medan marknaden mest verkar vilja bygga exklusiva hyresrätter för folk med välfyllda bankkonton och bostadsrätter för fyrtiotalister som lämnar sina villor verkar det tills vidare råda stiltje på finansdepartementet. Och en förhoppning om att marknaden så småningom ska börja leva upp till sitt rykte.

I rakt nedstigande led från den svettige Tage Erlander verkar Carina Moberg. Hon är socialdemokraternas ess i bostadsfrågan. Och hemskt kritisk till regeringens bostadspolitik.
»Jag bedömer den som icke-existerande. Jag anser att de inte har någon ambition. Marknaden har inte uppfyllt det som de hoppas att den ska« säger Carina Moberg.
Socialdemokraterna själva då? Hur skulle de ha gjort? Svaret är glasklart.
»Vi vet det inte riktigt ännu.«
Som så mycket annat avhandlas frågan just nu i det som socialdemokraterna kallar för rådslag. Grupper där partiets framtida politik ska klubbas, slipas och förfinas. Arvet från Tage Erlander finns dock kvar i teorin.
»Vi anser att staten har en skyldighet att gripa in när marknaden inte orkar med. För tillfället markerar vi genom att säga att det behövs ett investeringsbidrag för att det ska byggas hyresrätter för folk med normala inkomster« säger hon.
Men vad händer när arvet från Tage Erlander ska omvandlas till praktik? Jo, då verkar plånboken plötsligt rätt tunn.
När socialdemokraterna lade sin skuggbudget för 2008 var man bara beredda att satsa fjuttiga 250 miljoner kronor på det investeringsstöd som Carina Moberg talar så varmt om. En tiondel av det som partiet satsade på bostadspolitiken bara tre år tidigare.
»Jag kan inte svära på att det skulle vara tillräckligt« säger hon och bollar raskt vidare ansvaret:
»Det finns andra instrument än investeringsbidrag. Det handlar om vilka ambitioner man har lokalt. Kommunerna kan utnyttja sina instrument för att öka byggandet.«

Alla talar engagerat om bostadsbristen men ingen verkar villig att låta den kosta. Även i Göteborg tycks försiktigt marknadstänkande ha ersatt politiska satsningar. Att sätta upp regler kring hur många som får bo i en lägenhet har blivit mer självklart än att utlova fler stora lägenheter. Och allmännyttan som en gång användes som ett bostadspolitiskt instrument ska idag verka på affärsmässiga grunder. Som om de vore vilket företag som helst. Som om rätten till bostad har blivit vilken handelsvara som helst.
»Allmännyttan har ett stort ansvar för att det byggs tillräckligt, men inte större än vad andra, privata fastighetsägare har« säger Helene Odenljung (fp), vice ordförande i Framtiden, de kommunala bostadsbolagens moderbolag. Hon skyller de långsamma framstegen på dålig planering och de utdragna plan- och byggprocesserna.
»Det största problemet är att man länge lät bli att planera för fler bostäder. Att bygga nytt tar väldigt lång tid med planer och överklaganden. Alla tycker att det ska byggas, bara inte på ens egen gata.«

Inför valet lovade socialdemokraterna att det skulle byggas 8 000 nya lägenheter i Göteborg under mandatperioden. Hittills har löftet uppfyllts men nu börjar fastighetsnämndens ordförande, Owe Nilsson (s), att tveka.
»Jag är inte orolig för 2008 men för 2009 och 2010. Jag skulle vilja säga så här att de vallöften vi gett har vi hittills lyckats hålla, men nu har regeringen kraftigt försämrat förutsättningarna. Men vi gör så gott vi kan.«
Och att ålägga allmännyttan att se till att det byggs i enlighet med de politiska målen är det inte tal om.
»Klart vi skulle kunna göra det men då skulle vi riskera att sätta allmännyttan i en ekonomiskt besvärlig situation. Nu har de en väldigt välskött ekonomi. Man kanske inte alltid ska ha hängslen och livrem men det är viktigt att inte ställa dem i ekonomiska bryderier.«
Även om socialdemokraterna uppfyller sitt vallöfte är det osäkert om det räcker. Hyresgästföreningen räknar med att det behövs 13 000 nya lägenheter i Storgöteborg bara för att uppfylla de unga vuxnas behov. Och Sveriges Byggindustrier menar att det skulle behövas 8 000 lägenheter per år för att stadens utveckling inte ska hämmas.
Och medan bostadsbristen fortsätter att plåga människor i Göteborg och ytterligare 134 kommuner tycks politiker på såväl riksnivå som lokalnivå att fortsätta att hoppas att skiten på något mirakulöst sätt löser sig av sig självt.

Det är bara att inse. Bostadspolitik är inte längre en fråga som får en minister att vrida sig besvärad inför utfrågarens blick. I stället har det allt mera fått karaktären av ›kasta gris‹. En boll i ständig rörelse som hivas vidare så fort som möjligt. Fram och tillbaka mellan regering, opposition, marknad och kommun. Kanske är det först när bollen tappats tillräckligt många gånger som något kommer att hända.
En klen tröst för alla som står utan bostad idag, imorgon, nästa vecka och nästa år.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan