FAKTUM | 2012/06/21 Reportage

Vilka är vi? I en tid när svenskheten gjort politisk comeback tycks också svenskarna ha ömsat skinn. Men kanske inte på det vis man kunde tro. Har det enda riksdagspartiet som vill vara svenskvänligt missuppfattat svenskheten? Och varför är i så fall alla andra tysta? Faktum försöker jaga rätt på en förlorad identitet.

Det finns ingenting så svenskt som viljan att vara osvensk. Kan den nationella självbild som Fredrik Lindström i flera år försökt tuta i oss via teverutan förklara den kompakta tystnaden? Eller är det som Rolf, en kommentator på internet, säger?
&nbsp – Svensken i ett nötskal: avundsjuk, jantelag, konflikträdd, konsensus framför allt.
Ja, vad innebär det egentligen att vara svensk? Man kan tänka att frågan borde uppta en del utrymme i det offentliga samtalet i en tid när sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen och rekordmånga svenskar har utländskt påbrå samtidigt som vi integreras allt djupare i ett krisande EU. Vill man vara dramatisk kan man faktiskt hävda att identiteten står på spel.
Åtminstone ett riksdagsparti har ju en viss fallenhet för den typen av dramatik. Bland de övriga är det just nu påfallande tyst. Gudarna ska veta att de försökt förr – bland dessa institutioner finns en lång tradition av att kapitalisera på varumärket Sverige. Man kan nästan säga att varumärket utgör grunden för den verksamhet vi kallar staten.
Berättelsen om Sverige uppstod så sent som kring förra sekelskiftet, i samband med att staten demokratiserades. Samtliga politiska rörelser var mer eller mindre fosterländska, som det hette då, fram till att socialdemokratin kapade gamle högerledaren Arvid Lindmans retoriska figur – folkhemmet – och blev statsbärande.

Främmande möten
Efter det blev det inte lika viktigt att prata svenskhet, fram till ett halvsekel senare då något hände och Sverige år 1983 plötsligt fick en nationaldag. Enligt forskarna berodde det nymornade nationella intresset på internationaliseringen och invandringen. Så här skrev folklivsforskaren Åke Daun vid Stockholms universitet, kort efter att det begav sig, 1990:
”De upprepade mötena mellan svenskar och ickesvenskar har aktualiserat frågan om nationell identitet, det vill säga vad det innebär att vara svensk, avseende värderingar och beteenden. Endast i mötet med kontrasten är det möjligt att uppfatta ’svenskhet’ som något särskiljande.”
&nbsp Kanske skapade rädslan för att frammana rasism en beröringsångest hos de etablerade partierna. Åtminstone dämpades den officiella entusiasmen för svenskhet under de närmaste åren (nationaldagen blev till exempel inte helgdag förrän 2005) och i stället förvandlade statsminister Olof Palme nationalismen till internationalism. Sverige blev ”världens samvete”.
Visserligen använde moderaterna parollen ”Vi älskar Sverige” i något årtionde till, men innehållet de fyllde den med handlade mest om hur illa de tyckte om det svenska systemet.

Jalla! Jalla!
Det tidiga 90-talet präglades av ”drag under galoscherna” med invandringskritiska Ny demokrati i riksdagen. Mot slutet av decenniet rådde på nytt återhållsamhet. Så sent som kring millennieskiftet fanns på papperet en bred politisk enighet om att skapa en ”positiv nationalism”, som i praktiken eventuellt inte framfördes i särskilt positiva ordalag:
&nbsp – Det är bara att gilla läget. I Sverige gäller ett knippe värderingar som det bara är att ställa upp på, sa Mona Sahlin sommaren 2001.
Folkpartiet förekom ett år senare sverigedemokraterna med sitt språktest, men när moderaterna 2008 lanserade sitt ”svensktest” blev det den sista testballongen av det slaget. I praktiken hade ingenting hänt och det vakuum de etablerade partierna sedan 80-talet lämnat efter sig fylldes ironiskt nog av de ”patriotiska” krafter man från första början hade fruktat.
Terrorattentatet i New York 2001 påverkade klimatet, tror Karin Högström, forskare i etnologi vid Stockholms universitet.
&nbsp – Frågeställningar kring svensk kultur blev viktigare och vi blev mer intresserade av att ringa in det svenska. Vi fick en uppsjö av teveprogram om svenskhet med Fredrik Lindström och andra, säger hon.
&nbsp Möjligen var politikerna och Fredrik Lindström alltför ängsliga eller så var de för sent ute. Efter sverigedemokraternas inträde i riksdagen tycks de andra ha kastat in handduken. I praktiken betyder det nu inte så mycket. För när svenskheten konkretiseras handlar den, nästan oavsett vem som definierar den, om invandrare. Språket och värderingarna ska skyddas mot det utländska.
&nbsp Också när medier eller forskare ger sig i kast med svenskhet landar det nästan alltid i en diskussion om ”den andre”. Svenska Dagbladets artikelserie om svenskhet häromåret handlade om muslimer, samer, andra minoriteter samt mångfald inom scenkonsten. Ingenting om vad det faktiskt innebär att vara svensk. En sökning på ”svenskhet” i uppsatsdatabasen ger träffar på Zlatan, ”vi och dom”, mångkulturella klasser, serber i Malmö och Jalla! Jalla! Inget om svenskars mentalitet.
Så vilka är de svenska värderingar det är så viktigt att lära invandrare? Vet politikerna det? Vet svenskarna? Bilden tycks nämligen ha förändrats. Åke Daun, numera professor emeritus, förklarar:

Uppdrag: Sälja Sverige
– Till skillnad från förr bor vi inte längre i små röda stugor, utan i moderna bostäder. Tvärtemot jantelagen gillar vi att visa upp oss, tapetsera i hemmet och visa andra hur fint vi har det. Det är inget fel i att skryta längre.
Har den inbundne, blygsamme svensken blivit social superindividualist? Åtminstone vill regeringen och exportindustrin gärna förmedla den bilden av oss utomlands. Sverige säljs som en Pippi Långstrump-ekonomi och svenskarna som kreativa entreprenörer i Bullerbyn.
Liselott Bergman är analyschef på Svenska institutet, myndigheten som har i uppdrag att stärka varumärket Sverige. ”Nation branding”, som man säger i branschen.
&nbsp – För ett tiotal år sedan var trenden att svenska företag ville uppfattas som globala och internationella, utan tydligt nationellt ursprung, säger hon.
Men nu har det vänt. Såväl stora multinationella Ikea, Volvo och Ericsson som mindre exportföretag av typen Nudie och Acne säljer på att de är Made in Sweden. Innovation är det värdeord man vill göra synonymt med svenskhet.
Det var alltså inte bara mötet med invandraren som gjorde kampanjen för att återuppväcka svenskheten politiskt aktuell till att börja med. Utan också mötet med utlandet i form av internationell konkurrens.
&nbsp – Att marknaden hårdnade för Sverige i exportavseende förklarar också renässansen för tankarna kring nationalkaraktär på 80-talet, säger Åke Daun.
Är det denna förändring av den mer traditionella svenska kollektivismen som skapar osäkerhet och högsäsong för de Sverigevänliga? Inte om man frågar sverigedemokraterna. Hanna Wigh, från sd-kvinnor, hyllar rentutav individualismen.
– Enligt oss ska man se till individen i stället för att gruppera människor. Jag vill ha ett samhälle där människor är fria att fatta sina egna val. Oavsett hudfärg och kön.

Världsrekord i individualism
Faktum är att om svenskarna i något avseende särskiljer sig från övriga världen är det just i fråga om individualism. Där är vi extrema i förhållande till andra länder, möjligen med undantag för resten av Norden, visar studien World Values Survey. Men svenskarnas världsunika individualism är möjligen inte den samma som i sverigedemokratisk tappning.
&nbsp – Vi anser att det är mycket viktigt att visa individen respekt och vara tolerant mot minoriteter, säger forskningsledaren Stefan Lindberg vid Uppsala universitet.
Inga problem, kontrar sverigedemokraterna och gjuter i svensk konsensustradition ihop svenskarnas värderingar med de sverigedemokratiska.
&nbsp – Låt oss som är svenskar vara svenskar och låt dem som vill bli svenskar bli svenskar. Som det är nu ska alla vara så lika fast vi är så olika. Vi behöver individanpassa samhället, säger Hanna Wigh.
&nbsp Den typ av individualism svenskarna tagit världsrekord i är förstås en sådan som tolererar ickesvenska minoriteter medan många ”svenskvänliga” på sin höjd tolererar ”dem som vill bli svenskar”. När undersökningen från World Values Survey släpptes 2001 och dokumenterade den toleranta individualitet som särskiljer svenskar från andra förbigicks den med tystnad i så kallade Sverigevänliga miljöer. När nästa studie släpptes 2011 och avslöjade att en minoritet bland svenska ungdomar börjar svikta i demokratisynen hälsades rapporten däremot med glädjerop på nationella sajter. Äntligen en svenskhet de kunde känna igen sig i?

Inte lika ärliga
En schablonbild av Sverige från tiden då jordbrukssamhället just blivit industrisamhälle och vi anträtt vår resa mot världens mest toleranta individualism är att det finns en svensk myndighet för allt. Till och med en som berättar hur många skivor bröd vi ska äta om dagen. Numera finns alltså också en svensk myndighet vars uppdrag det är att upplysa utlänningar om hur vi svenskar tänker. Men ingen statlig instans som berättar det för oss.
Kanske ska vi vara lika glada för det. Men under tiden traderar de Sverigevänliga sin egen berättelse. Och att döma av hur de ungas demokratisyn tycks utvecklas kanske vi snart vaknar upp med en helt ny svenskhet igen. När Sverigestudien, ett forskningssamarbete mellan Volvo, Skandia och Preera, presenterades i Göteborg i mitten på maj i år noterades en annan dramatisk förändring. Ärlighet, som traditionellt varit en av de egenskaper vi svenskar värdesatt högst hos både andra och oss själva, är på fallrepet. Vi förväntar oss inte längre alls att vår omgivning ska vara uppriktig. Respekt är också på nedgång, liksom den innovativitet som regering och näringsliv tycker är den kanske viktigaste svenska egenskapen.
Huruvida dessa trender har något inbördes samband står än så länge skrivet i stjärnorna. Men bristfällig ärlighet behöver förstås inte nödvändigtvis utesluta innovationsförmåga. För att tala med individualisten och sverigedemokraten Hanna Wigh:
&nbsp – Vi i sverigedemokraterna bryr oss inte om i vilket land du är född. Känner du dig svensk så är du svensk.

Text: Aaron Israelson

 

 

TEXT:

BILD: skriv ut sidan