FAKTUM | 2009/08/20 Reportage

Bild: Mario Prhat

Allting ska strömlinjeformas. Ingenting störa. Var finns plats för det oväntade, det alternativa, för människorna som inte riktigt passar in i mönstret? Vi berättar om bortkörda Faktumförsäljare och förbjuden gatumusik.

Gatumusikanten PapaFahr vill inte ha säljarna på gatorna, vare sig de kränger el eller ett bättre samvete. Företagarföreningen på Avenyn vill inte ha gatumusikanterna. Ica Kvantum i Stenungsund vill inte ha Faktumförsäljare utanför sin butik, det vill inte Hornbach heller. Tiggarna vill väl ingen egentligen ha, men det är bara enstaka moderater som då och då ropar på förbud. Med hänvisning till sin egen minskade livskvalitet. Såklart.
Det senaste decenniet har konkurrensen om utrymmet på stadens gator ökat. Men vem har egentligen rätt till gatan? Och vem bestämmer vem som får lov att störa vem?
På gator, torg, parker och parkeringsplatser råder en slags allemansrätt oavsett vem som äger marken. Vissa begränsningar och regler finns naturligtvis. För att sälja olika produkter krävs tillstånd, detta gäller dock inte tryckta skrifter. Enligt tryckfrihetsförordningen har alla rätt att sälja och sprida tryckta tidskrifter. Det står också tydligt utskrivet i Göteborg stads lokala ordningsstadga.
En del butiksägare verkar inte känna till lagarna. Eller så skiter de i dem.

NK julen 2008. Årets tema för julskyltingen är »kärlek, omtanke och generositet, julen i ett paket«. Storögda barn framför rutorna. Föräldrar som står och sippar på en mugg glögg, med en pepparkaka i andra handen. Julefrid. Men alla är inte välkomna. Kvinnan som står och säljer Faktum några dagar i veckan utanför NK får inte vara där. Hon stör nämligen julskyltningen. »Kärlek, omtanke och generositet, julen i ett paket«
Det är inte bara under julskyltningen det har varit problem för Faktumförsäljarna utanför NK. En försäljare ombads ta ett steg ut på trottoaren, han fick inte stå under det tak som sticker ut en bit längs med hela NK:s fasad. En annan försäljare berättar att vakterna körde bort honom när han stod i närheten av entrén; försäljning av Faktum passade inte där, förklarade de. När han står vid NK:s sista skyltfönster vid hörnet till Korsgatan, går det däremot bra. »Nu hejar de och stannar till och med och tjôtar ibland« berättar försäljaren som heter Bosse.

Utanför Ica Kvantum i Stenungsund står en stor skylt där butiksägaren Robert Larsson stolt poserar med ett diplom. Han har blivit utsedd till årets företagare i kommunen 2009. Här har flera Faktumförsäljare blivit bortkörda.
I en soffa inne i fikarummet förklarar Robert Larsson att han tycker det är jobbigt när de plötsligt står där utanför hans butik utan att presentera sig. Speciellt om de inte vare sig pratar svenska eller engelska.
»Det värsta är när de spelar dumma, det tål jag inte« säger Robert Larsson.
Vad menar du med att de spelar dumma?
»De säger ›don´t understand‹. Det klarar jag inte av. De kan få stå här ett par veckor, men när jag sedan säger att det är färdigt, klart, då förstår de ingenting. Jag kan kanske stå ut med att de inte talar svenska om jag haft en kontakt innan med någon svensktalande från Faktum. Men de kan inte bara dyka upp och ställa sig.«
Nu har dock en Faktumförsäljare i hans smak dykt upp. En svensk som sms:ar och frågar innan om han får komma.
Robert Larsson har all rätt i världen att köra bort Faktumförsäljare som, utan hans tillstånd, ställer sig inne i entrén och säljer. Men utanför är allmän plats och där har de enligt svensk lag rätt att sälja. När jag påpekar det surnar Robert Larsson till:
»Det skiter jag i. Ska de få komma hit och ofreda mina kunder?! Ni får ta er i kragen, de kan ju inte bara dyka upp! Jag vill ju ha en dialog med folk som står på min mark. Någon som kan språket. Vi är ju faktiskt i Sverige. De får väl lära sig svenska.«
Utanför Hornbach på Hisingen är inte heller Faktumförsäljare välkomna. Det har den tyska ägaren till Hornbach bestämt. Butiksföreståndaren förklarar att inget får säljas utanför som inte har med Hornbach att göra. Personligen har han inget emot Faktum, han köper Faktum själv, säger han.
När jag frågar varför de väljer att följa den tyska ägarens direktiv istället för svensk lag, vill han inte svara utan hänvisar uppåt i hierarkin till ekonomichefen som lovar att diskutera frågan igen med företagets tyska vd.

I Nordstan har det också varit problem. Flera Faktumförsäljare berättar att de länge ansatts av en av köpcentrats vakter. Försäljaren Rolf, 70 plus med diskbråck, har flera gånger fått armarna uppbrutna bakom ryggen och ansiktet intryckt i närmaste vägg. Varför vet han inte. »Han irriterar sig på att jag existerar, det spelar ingen roll vad jag gör« säger Rolf uppgivet.
En annan försäljare som vill vara anonym berättar vad som hände honom.
»›Gå ut härifrån, du är drogad‹ skrek han åt mig. Sedan slet han upp mina armar bakom ryggen, slängde ned mig i backen och satte ett knä i ryggen på mig.«
Ingela, som också är Faktumförsäljare, berättar hur hon blivit behandlad av samma vakt:
»Han skrek jävla fyllekärring och drog nästan av armen på mig. Det kanske låter löjligt, men det här är lika mycket min arbetsplats som hans. Men han har ingen respekt för det.«
Alla tre betonar att de andra vakterna i Nordstan är trevliga och snälla. Det är bara ett rötägg det gäller. Ingela har också sett hur vakten slet ut en gatumusikant som satt och spelade. Vakten släpade honom över hela golvet.
Anders Larsson på Nordstans marknadsledning är på semester när jag ringer. Han står och grillar korv, men lovar ändå att genast kolla upp uppgifterna om den utpekade vakten. När han ringer tillbaka säger han att den typen av övervåld absolut inte får förekomma, men att vakten i fråga anses vara en korrekt och bra vakt. Prickfri. Han tycker att det hela låter konstigt. Att just den vakten pekas ut kan, enligt Anders Larsson, ha att göra med att det är hans uppgift att agera om till exempel en Faktumförsäljare gör något olämpligt. Efter mitt första samtal har han dock bett vaktchefen att hålla ett extra öga på vakten i fråga.
Det är den första juli. Göteborgs gator sjuder av musik. Aldrig förr har man sett så mycket gatumusikanter i stan. Hela Göteborgs musikelit gör uppror mot det nya förbudet mot gatumusik på vissa tider i innerstaden och spelar loss på gator och torg i protest.
I tv och radio talar några av dem om att förbudet är en grov inskränkning av de demokratiska rättigheterna. Men de talar även om rasism. De hävdar att förbudet främst har som syfte att köra bort de östeuropeiska musikanterna och tiggarna som lite håglöst spelar på valfritt instrument.
Och visst är det något märkligt med vår relation till de nya medlemmarna i den stora europeiska gemenskapen som vi faktiskt röstat ja till. De gör oss irriterade och kanske även rädda.
Säljer de Faktum blir de oftare bortkörda än andra (det ska ju vara en pittoresk gammal svensk alkis som säljer tidningen), flyttar de in på en camping så stängs campingen (Meros), börjar de spela på gatorna införs ett förbud mot gatumusik (annat var det när Avenyns gatumusikanter bestod av härligt göteborgska Triple & Touch), för att inte tala om när de vill utöva sina yrken som snickare och rörläggare i Sverige. Då jävlar går fackförbunden i taket.

Sommaren 2007 var det ett tjugotal tiggare från Slovakien som skapade stor oro bland Göteborgs politiker. De blev beskyllda för att tillhöra kriminella ligor. Göran Johansson (S) beskrev tiggeriet som ett oacceptabelt inslag i gatubilden och krävde att polisen skulle ta tag i situationen. För visst tillhörde de väl en är organiserad liga. Eller? Nähä.
»Om de hade varit kriminella skulle de säkert ägnat sig åt något mer lukrativt än att sitta ute på gatan och tigga ihop till ett par hundralappar« säger kriminalinspektör Thomas Alm i Göteborgs-Posten dagen efter Göran Johanssons utspel och tillägger: »Jag tror att vi får vänja oss vid gatutiggeriet som en bild av det nya Europa. Även om politikerna och köpmännen tycker att de stör kommersen.«
»Hade det bara handlat om er« säger Madeleine Wahlberg, i radio i ett misslyckat försök att blidka Göteborgs musikelit. »Då hade det ju inte varit några problem.«
Madeleine Wahlberg är ordförande för företagarföreningen Avenyn som tog initiativet till förbudet mot gatumusik och nu när hon fått hela Göteborgs musikelit mot sig är hon lite nervös.
Några veckor tidigare berättar hon för mig att det hela började med en dragspelande östeuropeisk man som drev några kontors- och butiksanställda på Avenyn till vansinne. Den östeuropeiska mannen med dragspel hade för liten repertoar. Han stod dessutom för länge på samma ställe. Han förstod inte, eller brydde sig inte om att han inte var välkommen.
Sex skriftliga klagomål på gatumusikanter finns registrerande hos miljöförvaltningen. Tre av dem kommer från en kontorsanställd kvinna på Avenyn och de handlar om dragspelaren. Om man lägger till de som klagat på gatumusik per telefon kommer man kanske upp till 20-30 personer de senaste åren gissar Björn Närlundh på miljöförvaltningen. Om det är mycket eller lite i en storstad som Göteborg kan man fundera på.
Madeleine Wahlberg berättar några veckor innan förbudet träder i kraft att de har försökt lösa problemet med dragspelaren genom att prata med honom. På en av Avenyns klädbutiker började affärsinnehavaren, som enligt Madeleine är väldens snällaste människa, med att be honom att spela någon annanstans en timme och sedan komma tillbaka. Men han låtsades inte förstå svenska, säger Madeleine.
»Efter ett tag så slog det slint, hon tänkte att nu slår jag ihjäl den där karln. Hon rusade ut och röt till honom att nu går du annars slår jag dragspelet i huvudet på dig. Plötsligt förstod han svenska, eller så hörde han på tonfallet att det nog var bäst att ge sig av.«

Jesper Hallén på nätverket YIMBY (Yes in my back yard) som arbetar för en tätare mer levande stad, tycker det är märkligt att ett förbud mot gatumusik har kunnat gå igenom. Butikerna som klagar, de spelar ganska hög musik själva och har man valt att ha sitt kontor på Avenyn med de fördelar det innebär, så får man ta nackdelarna också, tycker Jesper.
Han har en poäng. Det är lite som att plocka russinen ur kakan. Hör bara. Du vill ha kontor på Avenyn. Göteborgs paradgata, mitt i stadens hjärta. Det ger hög status, du, kollegor och kunder kan stiga rätt ut på gatan till lunch och välja och vraka bland restaurangerna. Men några ljud som stör er när ni jobbar vill ni inte ha. Då kräver ni förbud för de ljuden.
Det låter sådär bra. Lite bortskämt på något vis. Och att många butiker själva plågar sina medarbetare med hög och enformig musik, speciellt kring jul kan man inte förneka.
Samtidigt är det lätt att sätta sig in i hur det känns att bli störd av musik. Alla har väl legat vakna någon gång och förbannat grannen. Jag frågar Jesper om han inte har någon förståelse för att man kan känna sig störd av en liten östeuropeisk man med dragspel som spelar samma tre låtar i åtta timmar i sträck utanför kontoret?
»Nja. Jag gillar gatumusik, det ger liv och stämning. Det är en glädje för många. Och klagar finns det alltid folk som gör.«
Han berättar om en insändare han läste en gång. Det var en människa som klagade på att det var för mycket liv, caféer och människor på gatan där han bodde. Gissa vilken gata? Kungsgatan.

Om gatumusikanterna spelar på de tider det numera är förbjudet så riskerar de att dömas till böter för brott mot miljöbalken. Gatumusiken kan nämligen skada människors hälsa. Antar man. Samtidigt bor 250 000 göteborgare i dag med bullernivåer från bil, järnväg och spårvagnstrafik som ligger över riktvärdena. Ljudnivån från gatumusiken har man överhuvudtaget inte mätt. Man har bara tyckt synd om. Känt empati för.
Frågan är hur mycket polisen kommer orka bry sig. I sitt mycket skeptiska remissyttrande skriver de »Vid resursbrist är det inte sannolikt att alltför stora resurser kan läggas från myndighetens sida på att övervaka gatumusiken /../ Det är inte realistiskt att den här typen av brott, vid ett erkännande ska kräva anmälan, förhör och utfärdande av strafföreläggande.«
Jag letar efter dragspelaren veckorna innan förbudet går igenom. Vandrar Avenyn upp och ned några gånger i veckan. Men nej. Han finns inte där längre. Är det kanske så att det räckte med att den annars så väna kvinnan på klädbutiken fick ett spel och hotade drämma dragspelet i skallen på honom?
Jag ser flera gånger en liten östeuropeisk man med dragspel i tunneln mellan Nordstan och Centralstationen där alla hastar förbi, helst utan att andas in. Är det kanske han som tagit sin tillflykt hit, där ingen kontorspersonal eller butiksbiträde rimligtvis kan känna sig störd? Jag försöker fråga, men språkförbistringen är total. Det enda jag lyckas få klarhet i är att han är från Bulgarien.
På en av vandringarna träffar vi en lite äldre musiker med blonda rastaflätor som står spelar gitarr och munspel i korsningen mellan Kungsgatan och Korsgatan. Han kallar sig Papafahr och beskriver sig själv som en svensk/norsk/engelsk musik- och ordkonstnär som uppträder på udda ställen. Ibland använder han gatan som scen.
Han berättar att den stora mängden gatumusikanter från Östeuropa i Trondheim förra året skapade rasism och lynchstämning i stan. Han själv är lite kluven till de dragspelare som bara kan en låt, de skulle han gärna ha bort, men han säger ändå att han inte stör sig på dem. De värsta är ju ändå säljarna, menar han. Han tycker att ska man jaga bort någon med ett förbud så är det säljarna och välgörenhetsorganisationerna.
»Förut hade jag respekt för Läkare utan gränser och Amnesty. Nu känner jag bara avsmak. Men politikerna rör sig inte i stan, så de bryr sig inte«
Det finns en del informella regler bland gatumusikanter som de flesta brukar hålla sig till, berättar PapaFahr. Man ska spela akustiskt, på en plats där det råder fri genomströmning, inte där det finns bänkar eller en uteservering.
»Gatumusik ska fungera som en klapp på axeln för den som går förbi« säger Papafahr.

För att förklara varför det blev just företagarföreningen på Avenyn som tog initiativet till att kräva ett förbud mot gatumusik jämför Madeleine Wahlberg med hur det var när hon gick i skolan och en kille terroriserade hela klassen. En dag när hon kom in i klassrummet stod han och eldade med en tändare under hakan på en kille. Offret stod blickstilla och vågade inte göra något och ingen annan heller. Efter den incidenten stegade hon upp till rektorn och sa: antingen han eller jag.
»Vi vill få bort dem som eldar under andras hakor helt enkelt«
Jaha. Eller nähä. Tänker jag efteråt. Parallellen funkar inte riktigt för mig.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan