FAKTUM | 2018/09/05 Nyheter, Reportage

Marcus Eriksson gick på gymnasiet när hans mörka tankar kom. Sju år senare tar hans pappa Conny sitt liv.

Marcus Eriksson gick i tvåan på fotbollsgymnasiet när de mörka tankarna kom. Han förstod inte vad som hände, hade inga verktyg att hantera sina känslor.
– Jag trodde att jag höll på att bli galen. Men farsan fick
mig att söka hjälp.
Sju år senare tog Marcus pappa Conny sitt eget liv.

På fotbollsgymnasiet i Degerfors fanns nästan ingen kunskap om psykisk ohälsa. Känslor var inget man pratade om och de coolaste och tuffaste grabbarna var förebilder. När en tjej i Marcus bekantskapskrets tog livet av sig började han må dåligt och kände sig otroligt ensam, trodde inte att någon någonsin hade känt sig som han gjorde.

Men Marcus signalerade och pappa Conny såg och sa: ”Imorgon går du till kuratorn. Om inte så följer jag med dig nästa dag, det är inget att skämmas över”.
– Men att gå dit…över skolgården …alla visste vart jag var på väg.

Marcus fick hjälp med att sortera sina tankar och känslor. Det fanns mycket att börja bearbeta, hans mamma blev svårt sjuk när han bara var nio år och han växte upp tätt tillsammans med sin pappa.
– Det är uppenbart att farsan såg och visste vad han pratade om. Det räddade mig.

Psykisk ohälsa bland unga ökar. Drastiskt. Siffror från Socialstyrelsen visar att dubbelt så många barn lider av psykisk ohälsa idag jämfört med tio år sedan. Rapporten ”Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga” som publicerades i november 2017 är en oroande läsning. 190 000 barn och unga har någon form av psykisk ohälsa. Mest drabbade är unga kvinnor i åldern 18–24 år. Totalt motsvarar det cirka tio procent av alla unga och 15 procent av unga kvinnor.
Huvudorsaken: Depressioner och olika typer av ångestsyndrom.
Socialstyrelsen menar att den psykiska ohälsan kommer att fortsätta öka åtminstone en tid framöver eftersom nya sjukdomsfall blir långvariga. Den här gruppen ligger också i riskzonen för självmord och självmordsförsök. Liksom den grupp som kallas efterlevande, de som är kvar när någon nära tagit sitt liv.

Marcus Eriksson är 33 år och jobbar som ungdomsansvarig, ”världens drömjobb”, i Riksförbundet Spes, Suicidprevention och efterlevandes stöd. Från ett litet kontorsrum, som han delar med Suicidprevention i väst, stöttar han ideella kraftersom bland annat håller igång stödgrupper från Norrbotten till Skåne. Föreningen har funnits i 31 år.
Gång på gång under intervjun återkommer Marcus till tabun kring psykisk ohälsa och självmord. Kaffet kallnar och hans macka med ost blir liggande på tallriken, trots att han inte ätit frukost. Stigmat måste bort.
– Det är normalt att må dåligt ibland, en del av livet. Vi måste prata om det, våga fråga och be om hjälp. Varje år tar 1 500 människor livet av sig, det är 28 per vecka, fyra personer varje dag.

Några dagar innan vårt möte har han, tillsammans med en rad andra föreningar som jobbar med att motverka psykisk ohälsa och självmord, träffat den ansvarige ministern Annika Strandhäll (S).
– Även där finns okunskap, som överallt i samhället. Men hon lyssnade verkligen och ville veta mer om oss.

Tack vare ett bidrag på en miljon kronor från Folkhälsomyndigheten kunde Spes anställa Marcus och en ytterligare person under 2017. De föreningar som jobbar ideellt mot psykisk ohälsa och mot självmord delade förra året på 15 miljoner. Arbetet från makthavarna med att förhindra självmord och ta hand om de som blir kvar, är extremt bristfälligt i Sverige, tycker Marcus. 2004 räknade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ut att ett självmord kostar samhället nära 19 miljoner. 

– Fattar du hur mycket vi ideella organisationer spar pengar åt staten med vårt arbete? Det är inte rimligt att den ideella sektorn, som vi inom Spes, ska stå för nästan allt stöd till de efterlevande i hela landet, även Svenska kyrkan erbjuder stöd på vissa orter, säger han.

Marcus Eriksson har inte bara erfarenhet av egen psykiska ohälsa, han är också en av dem som kallas efterlevande.

I februari 2010 var han 25 år och ute på en långresa tillsammans med sin dåvarande flickvän. De hade kommit till Thailand, det var kväll och de satt och åt middag på ön Koh Samui. Då ringde Marcus bror Roberth. ”Pappa är död”, han hade tagit sitt liv inne på sjukhuset där han var inlagd.
Innan Marcus gav sig ut på sin resa hade de firat jul tillsammans och sagt hej då till varandra på juldagen. Marcus kände att det var något som inte stämde. Marcus bror Roberth mejlade till Marcus och berättade att pappa Conny inte mådde bra och att han hade sökt hjälp.
– Vi hade bestämda tider när vi skypade med varandra. Sista gången var det min faster som svarade, farsan var bara i bakgrunden. Då bodde han hos henne och hennes man, han var så rädd för att göra sig själv illa. Han dolde hur han mådde, tills det inte gick längre.

Trots att Conny blev inlagd ville han inte att Marcus skulle resa hem. 
Hade Marcus förstått hur illa det var, hade han rest hem. Minnena från kvällen när Marcus fick telefonsamtalet är suddiga, han minns att han gick runt, runt på en parkeringsplats. Sedan är det blankt.
Det faktum att Conny kunde ta sitt liv inne på sjukhuset väcker frågor.

Är du arg på sjukvården?
– Nej, jag tänker så här: I korridoren bredvid vårdas cancerpatienter som också dör. Blir man förbannad på personalen då? Nej, de får rosor som tack för god omvårdnad. Jag har själv jobbat inom psykiatrin, jag vet hur svårt det är och hur lite resurser som skjuts till.

Bristande resurser är ett bevis på både okunskap och stigmatisering, menar Marcus. Att må dåligt är ett tillstånd som kan få dödlig utgång. Ett brutet ben – det ser man. Men psykisk ohälsa är mer komplext.

Men sjukvården har väl ett ansvar?
– Vården är ojämlik. Den somatiska vården har mer resurser än den psykiatriska. Att vara förbannad på personalen förändrar ingenting. Det är en politisk fråga. En fördelningspolitisk fråga för makthavarna.

När Marcus, tillsammans med sin bror, besökte begravningsbyrån för att bestämma hur pappans dödsannons skulle se ut, såg han att det gick att skänka pengar till föreningen Spes. ”Men då förstår man ju att han tog livet av sig”, sa någon.
– Ja, och det är inget problem. Problemet är att vi sopar psykisk ohälsa under mattan, säger Marcus.

Ingen väljer att ta sitt eget liv, understryker han.
– Det är samma sak som att säga att man väljer sin egen psykiska ohälsa, säger Marcus.

Och det är där man måste börja, menar han. Att våga prata om att man mår dåligt, göra tillståndet normalt – inte onormalt. Bekänna sårbarhet och osäkerhet, ångest och oro. Allt finns ju där, det tillhör livet. En stor del av problemet skulle man komma åt om barn och unga fick kunskap om detta i skolan. Men återigen– det är en politisk fråga.
– Man tar sitt liv för att man inte ser någon annan utväg. Vi måste visa andra alternativ, våga prata och fråga: har du självmordstankar? Visa att det finns hjälp.

Män står för två tredjedelar av alla självmord i Sverige, i åldersgruppen 15 – 44 år är det den vanligaste dödsorsaken. Männen tar sina liv medan kvinnorna är överrepresenterade när det gäller självmordsförsök.
I dag pågår en debatt om att vården är ojämlik, att den är utformad för kvinnor och att männen inte känner sig lyssnade på, att deras psykiska hälsa har andra uttryck som personalen inom vården missar. I kölvattnet av artisten Tim Berglings (Avicii) självmord i april i år har även ett offentligt samtal startats om mäns psykiska hälsa – och svårigheterna att prata om det. Ett självmord väcker många känslor, som skam, ilska och skuld.
– Vi har ett gyllene tillfälle att göra något bra av hans död. Fråga oss själva: Hur kommer det sig att man kan älska någon över allt annat men ändå inte våga närma oss någon som mår så dåligt, säger Marcus.

Sökandet efter en syndabock, som i skriverierna efter Aviciis död har handlat om producenten, vännerna, bolagsmänniskorna, är kontraproduktivt. För Marcus är det tydligt: Vännerna visste inte hur de skulle göra för att hjälpa Tim, de hade inga verktyg, inte kunskapen. Ingen pratar om att han kanske aldrig hade varit den superstjärna han var utan sin producent. Man kan konstatera att han levde i en väldigt osund värld.
– Samtidigt finns ett eget ansvar, det finns tillfällen man kan berätta om, men tabut och stigmatisering hindar många. Signalera en gång för mycket! Och den som lyssnar måste förstå att personen sitter på mycket information som gör att vi kan hjälpa, säger Marcus.

Själv har han gått i terapi många gånger i sitt liv, deltagit i olika stödgrupper och fått hjälp inom psykiatrin. Pappa Conny däremot bar på en skam över att han mådde dåligt. Han tryckte undan sin känslighet och sitt mörker.
– En man i hans generation skulle vara stark och cool. Det var inte han och just därför var han så underbar. Som kille ska du skrika könsord, ha en tuff yta och inte banga för att ta några öl. Det ses inte som en styrka att visa känslor. Det måste vi ändra på.

Är du rädd för att du själv ska ta ditt liv?
– Nej, men jag är rädd för att det ska bli så mörkt igen. Men i dag vet jag hur och var jag kan få hjälp. Det är jag inte rädd för.

 

FÄRRE DÖR I TRAFIKEN 
Antal döda i självmord 2016: 1 100 (fastställda) + 400 (misstanke om självmord) =cirka 1 500 personer

Antal döda i trafiken 2016: 263 personer

NÅGRA ÅRTAL
1864 Självmord är inte längre olagligt i Sverige.

1908 Svenska kyrkan upphäver föreskriften om att självmördare ska begravas ”i stillhet”, utan klockringning och på en avskild plats. Tidigare skulle självmördare inte begravas i vigd jord, precis som kriminella.

2008 Regeringen fastställer en nollvision om självmord.

10 SEPTEMBER
Internationella suicid-preventiva dagen. 2003 beslutade bland andra WHO att uppmärksamma självmorden.
I Sverige och runt om i världen anordnas olika event.

PODDTIPS
Inferno podcast Ullakarin Nyberg, psykiater och suicidforskare, möter en gäst som berättar sin historia. Tillsammans försöker de förstå vad som hände och hur vägen ur mörkret såg ut.

Sinnessjukt Christian Dahlström poddar om psykisk ohälsa, depression, ångest, social fobi, panikångest. Författare till böckerna ”Kalla mig galen” och ”Panikångest och depression”.

Ångestpodden Tar upp tankar och funderingar som många tänkt men inte pratar om högt. Drivs av Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg.

VILL DU PRATA?
Hjälplinjen, 0771-22 00 60 1177.se/hjalplinjen

Jourhavande medmänniska, 08-702 16 80.

Jourhavande präst nås via 112.

Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101

Spes telefonjour 08-34 58 73, alla kvällar 19.00 – 22.00, mer info: spes.sewww.suicidezero.se

MYTER OM SJÄLVMORD – MARCUS KOMMENTERAR:

Väck inte den björn som sover.

”Björnen är redan är vaken och vill inget hellre än att prata om det den tänker på”

Det går inte att hindra den som bestämt sig.
”Forskning visar att man ofta är ambivalent in i det sista, det finns mycket vi kan göra. Våga fråga om personen har tankar på att ta sitt liv, hjälp till att söka hjälp.”

Anhöriga vill inte att man pratar om det.
”Det blir ofta tyst kring den anhörige. Men du behöver inte säga någonting. Vi människor vill ofta komma med färdiga lösningar. Var bara där. Gå inte över till andra sidan gatan, ge personen en kram och bekräfta att du förstår det är jobbigt”.

Ett konto, #intebaraensiffra, på Instagram visar människor som tagit sina liv. Bilderna har anhöriga skickat in. Kontot drivs av Spes och är Marcus Erikssons idé.

TEXT: Sarah Britz

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR