FAKTUM | 2015/10/18 Ledare

”De är ju vanliga människor”. Uttalandet poppar upp, gång efter annan, i samtalen om flyktingarna som tas emot med öppen famn av tusentals människor.
Det har gått några veckor sedan bilden på treårige Alan Kurdis spreds och Europa har öppnat sina ögon.

Men kriget i Syrien har skakat landet, dödat barn och gjort barn föräldralösa långt före detta. Det är ett av världens mest underrapporterade krig. När UNHCR, FN:s flyktingorgan, presenterade sin rapport före sommaren redovisades ett katastrofalt rekord – flyktingarna är lika många som Italiens befolkning. Nya konflikthärdar blossar upp, utan att de gamla får en lösning. 89 procent av alla flyktingar bor i sina grannländer.
Rapporten blev knappt en notis i dagspressen och ”de är ju vanliga människor” var inget vi hörde i den offentliga debatten då.
Jag tänker på Hakim som idag är 22 år, om han lever. När vi träffades på gränsen till Syrien för tre år sedan skulle han debutera som rebellsoldat i den fria syriska armén. Han ledde kvällsbönen men var mest irriterad över att det var hans tur att diska.
”De är ju vanliga människor”.
Hakim är en vanlig människa. 50-åriga Khohoud likaså. Hon skrev dikter för att överleva sorgen efter sina två söner. Tanken på att de blev martyrer i kriget lindrade inte. Idag undrar jag hur de har det, ytterligare tre år in i ­helveteskriget.
Då var de osynliga. De tillhörde människorna långt borta – de som få pratade om.
Det är våra gemensamma behov som gör oss till människor; behovet av mat, kärlek och någonstans att bo.
Alla behöver ett sammanhang.
Vi har ett val. Och det valet handlar inte bara om hur mycket pengar du skänker till välgörenhet, om du blir god man eller ger bort barnens urvuxna stövlar.
Valet handlar om något viktigare än så – att se varje medmänniska och aldrig klassa in människor som ovanliga eller vanliga. Oavsett om de är långt borta, eller nära.
Vi är olika. Men låt det stanna vid det.
Den humanism som visat sig de senaste veckorna gör mig glad. Men också lite rädd. Vad händer när det lagt sig? När allt börjar kännas lite jobbigt? När det ensamkommande flyktingbarnet inte beter sig tacksamt och när människor är som människor är mest – också otrevliga och griniga.
Förvandlas då den som inte är precis som du till den andre, den ovanlige, och distansen och ojämlikheten är återfödd?
Idag har du gjort ett bra val.
Du har köpt Faktum.
Det betyder sysselsättning för en människa i utanförskap. Din handling är ett steg in i ett socialt sammanhang. Det blir allt viktigare nu när allt fler människor hamnar utanför.
Att sälja Faktum är en motkraft. För det finns inga ovanliga människor. Vi har ett val. Och det valet handlar inte bara om hur mycket pengar du skänker till välgörenhet, om du blir god man eller ger bort barnens urvuxna stövlar.
Valet handlar om något viktigare än så – att se varje medmänniska och aldrig klassa in människor som ovanliga eller vanliga. Oavsett om de är långt borta, eller nära.
Vi är olika. Men låt det stanna vid det.

Den humanism som visat sig de senaste veckorna gör mig glad. Men också lite rädd. Vad händer när det lagt sig? När allt börjar kännas lite jobbigt? När det ensamkommande flyktingbarnet inte beter sig tacksamt och när människor är som människor är mest – också otrevliga och griniga.
Förvandlas då den som inte är precis som du till den andre, den ovanlige, och distansen och ojämlikheten är återfödd?
Idag har du gjort ett bra val.
Du har köpt Faktum.
Det betyder sysselsättning för en människa i utanförskap. Din handling är ett steg in i ett socialt sammanhang. Det blir allt viktigare nu när allt fler människor hamnar utanför.
Att sälja Faktum är en motkraft. För det finns inga ovanliga människor.

ps: Den som ljugit om sin identitet under flykten från diktaturer och krig kan inte rätta till det. Även om man är beredd att ta sitt straff. Reportaget om Hanna och Sara på sidan 18 visar på en osedvanlig stelbenthet från myndigheternas sida.

ps2: Jag är helt ny på jobbet! Om du vill veta mer om mig så har Anna Wallenlind Nuvunga intervjuat mig på sidan 23.

(Faktum #157)

TEXT: Sarah Britz

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR