FAKTUM | 2019/04/12 Nyheter, Reportage

En bädd i Barcelona Davide Andreoli stoppar om sig i stadsdelen El Born. Varje morgon går han till jobbet i tvätteriet på Arrel´s där han också får möjlighet att duscha, byta kläder och äta sig mätt.

Han breder ut sovsäcken över det tunna liggunderlaget. Puffar till ryggsäcken som med en handduk ovanpå fungerar som huvudkudde. Bland kvällsflanörerna i El Born kryper Davide Andreoli till kojs redan klockan nio. Han är en av 1 000 personer som sover ute varje natt i Barcelona, en av Europas mest attraktiva städer.

Davide Andreoli väljer sovplats med omsorg. De vackra antika kvarteren i El Born, där gatstenen är putsad och affärerna exklusiva, är lugna och tysta. Här sover uteliggarna så utspridda och ensamma som möjligt, men blir i gengäld ivägkörda under morgontimmarna av sopgubbar eller butiksägare.
– Jag känner mig tryggare här än på platser där många sover, som i parker. Där är man mer utsatt, säger Davide.

Han är hel och ren och sköter sitt jobb om dagarna utan anmärkning. Efter sex år som hemlös har han erbjudits socialt stöd i form av plats på härbärge, men Davide tackar nej. Det har sin förklaring.
– När du får socialt stöd i Barcelona blir du samtidigt skattskyldig på den inkomst du eventuellt har. Jag vill inte betala skatt på min låga lön. Jag prioriterar att kunna skicka lite pengar till mina barn i Italien, säger Davide Andreoli, vars utförsbacke i livet startade med en skilsmässa. På den följde en sorg som dövades med missbruk som så småningom ledde till arbetslöshet och hemlöshet.
I dag har han sysselsättning via hjälporganisationen Arrel´s, men väljer alltså att sova ute för att få behålla sin inkomst på några tusenlappar i månaden.

På andra sidan turiststråket La Rambla, i stadsdelen El Raval, markeras nattens sovplatser med uppställda resväskor på hjul. De bästa platserna, under alkoverna runt torget Placa de Vicenc Martorell, är det konkurrens om. Uteliggarna droppar in allteftersom och ställer upp de ekande tomma rullväskorna som en sänggavel. Bäddar och lägger sig tillrätta.
Några känner varandra, samlas för att dela något att dricka. Något att röka. Det är lugnt och städat. Småprat, lågmälda skratt från en grupp i ett hörn av torget. Ett pågående utfattigt, stenhårt liv, mitt framför ögonen på välklädda bargäster som njuter av Barcelonas ljumma kväll vid samma torg, över en kaffe eller ett glas vin.
När uteställena drar igen jalusierna strax före midnatt går gästerna vidare och kontrasten bryts. Kvar är uteliggarna. I morgon förmiddag, när krogar och barer öppnar igen, är de borta. En ny lång dags färd mot natt släpande på rullväska är påbörjad.
Ett normaliserat tillstånd för tusen Barcelonabor.

Några kvarter bort ligger stiftelsen Arrel´s huvudkontor. Arrel´s arbetar sedan drygt 30 år med att stötta Barcelonas hemlösa med härbärge, mat, kläder och sysselsättning. De räknar i dag 3 600 människor till sin målgrupp. Två tredjedelar av dem klarar man att erbjuda härbärge. Det finns fyra stora officiella sådana i Barcelona, och till dem är det mellan ett och två års kö, berättar Udo Braendle, en av dem som fått plats och sysselsättning via Arrel´s. Udo jobbar bland annat med guidade visningar för turister, skolklasser och andra intresserade.

Vi går en egen promenad, Udo och jag, genom Barcelonas bakgator. Genom horkvarter och pundarplatser. På kryss mellan olika sovplatser dit uteliggare söker sig.
– Här sov många förut för här fanns också en vårdcentral för hemlösa, säger Udo Braendle och visar på en öppen plats i kvarteret runt den gamla fästningen Drassanes.
– Men tomtmarken såldes till en hotellkedja som skulle bygga ett lyxhotell, och då tog kommunen för en gångs skull ett snabbt beslut i en hemlöshetsfråga: de stängde vårdcentralen och körde i väg uteliggarna, berättar Udo.

På ytterligare två platser råder förbud att övernatta: längs den populära La Rambla och på torget Plaza Reial. Där stör uteliggarna gatubilden för mycket, det har Barcelonas stadsledning bestämt. Men på tusen andra ställen i staden sover människor under bar himmel. Och det är dessa uteliggare som Arrel´s fokuserar på i sin senaste kampanj för att uppmärksamma den växande hemlösheten. Under hashtagen ”ningudormintalcarrer” (”ingensoverpågatan”, fritt översatt) uppmanas privatpersoner och företag att donera.
– Stigmatiseringen av uteliggarna är en barriär, säger Ferran Busquets, vd för Arrel´s.
Han förklarar hur kampanjen syftar till att visa på möjligheten för en hemlös att komma tillbaka till en ordnad tillvaro.
– Folks rädslor och fördomar runt hemlösa gör att de oftare påtalar dem som ett problem än ser deras problem, säger Ferran Busquets och drar en liknelse:
Om dina grannar bråkar och du hör att en man slår sin fru så kan du ringa polisen. Antingen kan du då säga ”vi har ett problem här med en man som slår en kvinna”, eller så säger du ”vi har ett problem här med stökiga grannar som stör oss”. Vi vill få folk att våga ta kontakt med dem som har det svårt.

Arrel´s är ett viktigt verktyg, men den verkliga förändringen för dem som tvingas bo på gatan måste också ske på gatan, anser Ferran Busquets.
– Budskapet till allmänheten är: Vi vill inte att ni stöttar Arrel´s, vi vill att ni stöttar de hemlösa.

Arrel´s verkar genom direkt och indirekt hjälp till Barcelonas uteliggare. De erbjuder härbärge, förvaring, dagliga duschmöjligheter och klädombyten. Arrel´s många stödinsatser skapar också sysselsättning. I klädförråd, på härbärgen, i serveringar och genom många övriga dagliga rutiner uppstår arbetstillfällen.
Davide Andreoli jobbar i tvätteriet. I dag sitter också två tidigare hemlösa i stiftelsens styrelse.

Att bilda opinion är kanske ändå den viktigaste uppgiften. Varje år gör 3 000 barn och unga studiebesök på Arrel´s och får möta uteliggare som svarar på deras frågor. Ferran Busquets är övertygad om att det gör stora intryck på barnen och ökar förståelsen.
60–70 procent av Arrel´s intäkter kommer från sammanlagt 4 000 civila donatorer. Övriga procent är statsbidrag, och den fördelningen är vd:n mycket nöjd med
– Det betyder att vi har ett stort ansvar gentemot invånarna i Barcelona, och att det är deras förtroende vi vilar på, inte regeringens. Staten har därför inte så stort inflytande över oss, vilket är bra. Skulle bidraget dras in som en effekt av politiskt missnöje med våra beslut och ageranden så skulle det slå tillbaka på politikerna. Det ger oss viss rörelsefrihet. Problemet är ekonomin som blir allt sämre för allt fler, säger Ferran Busquets.

I ett par års tid har organisationen övervägt möjligheterna att starta en gatutidning men i dagsläget är risktagandet för stort. Barcelona har nyligen infört en högre skattesats, medan minimilönen fortsatt ligger på 750 euro i månaden (7 500 kronor). Skulle tillräckligt många köpa en gatutidning här, om den fanns?

Hemlösheten ökar dessutom som en effekt av bostadspolitiken, som Ferran Busquets kallar ”högst ineffektiv”.
– Fokus hos våra politiker ligger på att vinna val, inte på att lösa problem som hemlöshet.
Misstroende gentemot politiker och tröghet vad gäller beslutsfattande i sociala frågor skapar också behov av kryphål. Till exempel har Arrel´s på eget bevåg nyligen öppnat ett lite mindre officiellt härbärge. Ett ställe där man kan få bo med sitt husdjur.
– Men det talar vi lite tyst om, vi har inte riktigt tillstånd till det, säger Udo Braendle.

När samhället inte tar ansvar uppstår också privata initiativ. Som kvinnan som kommer till torget i Raval om nätterna för att dela ut mat till uteliggarna. Hon kommer nästan varje natt, berättar personalen på en av krogarna runt torget.
Ferran Busquets säger:
– Det är fint och medmänskligt att hjälpa människor som lever på gatan på detta sätt, men det är samtidigt ett väldigt dåligt tecken och därför inget vi ägnar oss åt. Att underlätta sovandet på gatan är inte rätt väg om målet är att ingen ska sova på gatan.

Han drar parallellen till den slagna kvinnan igen: Om kvinnan är van vid att bli slagen tio gånger i veckan av sin man, ska hon då vara tacksam när det bara sker en gång i veckan?
Och ger ytterligare ett exempel på hur normaliseringen smyger sig in.
– Kommunen går ut och meddelar att de har dubblerat antalet tillfälliga sovplatser för uteliggare när det blir kallare än fem grader ute. Vad säger det? Att det är ok att sova på gatan när det är sex grader?

Jag tar adjö av Davide på gatan i El Born då november går över i december och han lägger sig för att sova då den glittriga julskyltningen släcks för natten. Några dagar senare mejlar han mig:

”Jag har bott på gatan i sex år nu men kan fortfarande nästan inte tro det, för jag har arbetat i hela mitt liv. Men livet på gatan har samtidigt lärt mig mycket. Jag har lärt känna många fattiga människor i samma situation som jag och medan allt mer i samhället i dag går ut på att tjäna pengar har jag själv lärt mig uppskatta små saker i livet, som ett leende. Jag har förstås tusen personliga problem, men det värsta med att leva på gatan är att inte längre synas. Som hemlös är du osynlig för de flesta människor och lever som ett spöke. Så tack för att du lyssnade på mig, jag hoppas att jag med dessa rader kunde hjälpa dig.”

TEXT: Malin Clausson

BILD: Malin Claussonskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR