FAKTUM | 2016/07/04 Nyheter, Profilintervju

Skådespelaren Ulla Skoog är på krigsstigen mot korkade beslut och fula fönster. Men klockan tickar. Kommer hon att hinna öppna våra ögon innan det är för sent?

När Ulla Skoog inte spelar in film eller står på teaterscenen jobbar hon ofta på egen hand. Här i hennes lägenhet i Haga, Göteborg, har stora delar av Projektet tagit form. <span style="color: #333333;">..................................</span></p>

 

Trots att hon trycker ned locket med kraft glider den silvriga laptopen ihop med ett närmast ohörbart klick. Med en förolämpad min puttar Ulla Skoog upp glasögonen i pannan och börjar långsamt massera näsryggen.
Hon har precis visat mig ett fyrtiotal bilder tagna under olika turnéer land och rike runt. I bildserien, som hon kallar Nu kommer jag och tar dig, figurerar inga människor, bara byggnader.
Datorn står på ett av de två köksborden modell större som upptar halva Ullas vardagsrum. På borden samsas högar med anteckningar, tidningsurklipp, magasin och fackböcker. Alla med den ­gemensamma nämnaren byggnadsvård.
Till vänster om oss i det sparsamt inredda rummet står ett par bruna, enorma träramar lutade mot väggen. Bakom de nästan två meter höga tingestarna sitter Ullas sommarprat från i fjol utskrivet och uppnålat på en stor pappskiva. Ramarna ropade Ulla in på nätauktion och trots att slutsumman blev tre gånger så dyr som utgångspriset är hon nöjd med sitt köp. Tids nog ska de utgöra scenografi i Projektet – Ulla Skoogs högst privata kamp mot fulhet, dumhet och girighet. En kamp som ska föras genom en turnerande föreställning.
– Det är så mycket kunskap som gått förlorad. Okunskapen har blivit till sanningar som vissa skor sig på, fastighets­ägarna utnyttjar att folk inte vet. Jag är lätt panikslagen, säger hon för att direkt brista ut i ett högt garv när hon ser min oroade uppsyn.
Men skrattet tystnar tvärt. Hennes vurm för gamla hus och fönster är i högsta grad på allvar. Intresset har funnits där sen barnsben men nu har det plötsligt blivit bråttom.

Varje sommarlov fram till sena tonåren tillbringade Ulla hos sin moster
i hennes välbevarade villa på den skånska landsbygden.
– Den vita liggande panelen, de gröna knutarna och de fina, gamla fönstren. Köksdörren var delbar så jag kunde stå och diska och samtidigt titta ut i trädgården genom övre halvan på dörren.
På sjuttiotalet flyttade mostern och sommarhuset såldes. I sann tidsanda satte de nya ägarna mexitegel på fasaden och bytte ut fönstren mot treglasfönster med tjock ram i plåt. Därmed gick en del av Ullas barndom i graven. Men något vaknade också till liv inom henne.
– Jag hade inte insett hur vackert det var förrän det försvann, säger hon.
Några år senare befann hon sig mitt i ett rivningsrusigt Göteborg. Gammal bebyggelse skulle bort och ny skulle byggas. Men än så länge fanns det alternativ för den som ville bo billigt. Annedal, Majorna och Haga – i dag attraktiva stadsdelar med dyra bostadsrätter och evighetslång kö till hyreslägenheterna – var genom rivningskontrakt tillgängliga även för de med skral inkomst. Det var en dröm för konstnärer, musiker och studenter. Eller helt enkelt för den som kunde tänka sig att leva med utedass på gården.
Under flera år flyttade Ulla runt på olika adresser i innerstaden. Hon läste dramatik på universitet, spelade i olika fria teatergrupper och jobbade extra som tågstädare. Samtidigt höll Göteborgs bebyggelse på att förändras.
– Först försökte de pina ihjäl husen genom att låta dem förfalla. Politikerna och byggherrarna satt och ruvade på hur de skulle tjäna mer pengar och göra Göteborg fulare. När de började tokriva på 70-talet kom det som en chock. Det var så sorgligt med allt vackert och bra material som försvann. Och framförallt onödigt!

Maktens män hade bestämt sig. De för Göteborg typiska landshövdingehusen jämnades med marken eller renoverades till oigenkännlighet. På bara några år hårdnade bostadsmarknaden avsevärt. En hel generation, däribland Ulla och hennes vänner, sörjde.
När sjuttiotal övergick till åttiotal och den då 29-åriga Ulla blev antagen till scenskolan flyttade hon till Stockholm. Genom komediserien Lorry, som sändes i SVT under första halvan av 90-talet, fick hon sitt stora folkliga genombrott. Hon hade sin fasta punkt i Stockholm men reste ofta till Göteborg, både för att jobba och hälsa på familj och vänner.
Till slut tröttnade Ulla på att bo på hotell vid besöken och började se sig om efter boende även på västkusten. Då blev hon påmind om hur mycket som var rivet.
– Jag sökte mig till gamla hus och ville gärna bo i en lägenhet med sparade detaljer och originalfönster. Men det var inte lätt att hitta något – hälften av det gamla, det Göteborg jag kände till, var ju borta.
Utanför Ullas lägenhet i ett av de nybyggda, och enligt henne ”fulaste kvarteren i Haga”, börjar det mörkna. Hon gäspar, berättar att hon känner sig bakfull. Dagen innan har hon föreläst för arkitektstudenter i en fullsatt sal på Chalmers. Under en timme har hon pratat om alla äldre byggnader som försvunnit. Även om hjärnan är utmattad efter ansträngningen, hade hon kunnat fortsätta babbla i det dubbla, säger hon.
Just när fönster kommer på tal får Ulla något visst i blicken. Hon inleder ett invecklat resonemang om att det är husets ögon som vi både kan se ut och in igenom. Till slut landar hon i att fönster faktiskt skapar hela byggnaden och att det är något som är ”så jävla vackert” med gammalt glas.
– Ingen skulle ju köpa en svindyr Rembrandt för att sen skära ut ögonen i tavlan och ersätta dem med mindre ögon i plåt och giftig plast? Det är precis det som folk gör med sina hus när de byter ut gamla fönster.

Det var under hennes lägenhetsjakt i Göteborg på 90-talet som idén till Projektet föddes. Genom det hon kunde bäst, humor och skådespel, hade hon en möjlighet att upplysa folk om vad som höll på att hända. Och i dag, drygt tjugo år senare, är ­föreställningen inte långt ifrån att bli verklighet. Hon har kontakt med allt från uppfinnare till scenograf. Frågan är om hon har väntat för länge. Om man ska tro på Ullas egna beräkningar, finns bara tjugo procent kvar av de gamla fönster som hon värnar så mycket.

 

”Jag är ingen specialist, snarare en novis. Men jag gillar att lära mig och vill gärna få folk att öppna ögonen för allt det oersättliga som är på väg att försvinna.” Om Ulla Skoog fått leva en gång till, och om det inte varit så tråkigt med matematik, hade hon kanske blivit arkitekt i stället.

 

– Varför har ni förstört huset? ropar Ulla, samtidigt som hon lugnt spatserar tvärsöver Tredje Långgatan. Hon har händerna djupt nere i fickorna på sin dubbelknäppta svarta rock och mössan neddragen till ögonen.
Den tillfrågade – en man med keps, munskägg och bluetooth-snäcka i örat – lyfter förvånat blicken från portlåset han skruvar på. Stora delar av hörnhusets gula tegel är täckt av en byggnadsställning och en stor reklamvepa basunerar ut att här ska det uppföras 13 ”unika” vindslägenheter. Samtidigt har man passat på att byta ut alla fönster i fastigheten. Något som inte undgått Ulla. Hon tar några steg närmare porten och pekar uppåt, i en glipa i den smutsgrå byggplasten blänker en tjock, röd fönsterram.
– Kolla, ni har ju bytt ut alla de gamla, fina fönstren, säger hon och spänner ögonen i mannen.
– Har vi? Ja, jag vet inte, jag ska bara byta låset. En jävla massa inbrott i källaren här vettu, säger han halvt urskuldande, halvt road av situationen.

Efter att den överrumplade hantverkaren fått en snabb lektion i byggnadsvård strosar vi vidare. Ulla pekar ut detaljer som även den som gått förbi husen oräkneliga gånger tidigare antagligen missat: två stenskulpturer föreställande grekiska gudar som åmar sig ovanför en port, en vackert spröjsad trädörr eller helt enkelt bara hur glaset speglar sig på olika sätt beroende på om det är ett nytt eller gammalt fönster.
Men det mest iögonfallande är hur de nya fönstren nästan alltid har dubbelt så tjocka fönsterkarmar och bågar som de gamla. Således försvinner en stor del av glasytan med resultatet att lägenheten blir mörkare. Något som kan tyckas gå stick i stäv med den ljusa och fräscha inredningstrenden.
– Folk är intresserade av insidan bara för att de inte vet något om utsidan av husen. Hade de vetat skulle de skrikit av skräck varje morgon när de vaknade, säger Ulla och skrattar torrt.
– Förr när jag gick förbi hus med byggnadsställning framför fasaden tänkte jag ”Åh, undra vad det ska bli för fint här”. Nu tänker jag i stället ”Åh, undrar vad det ska bli för fult. Undrar vad de ska förstöra nu”.

Men Ulla ser sig inte som en hopplös nostalgiker. Det som gör henne förbannad är inte att det byggs nya hus utan att rivandet och restaurerandet av de som redan finns ofta sker i onödan, utan kunskap. Att gubbarna som bestämmer bara vill tjäna pengar. Allt ska hända genast, utan tid för eftertanke.
Den akuta bostadsbristen är ingen rimlig anledning menar hon och berättar om ett radioprogram hon hört häromdagen. En av styrelsemedlemmarna i Svenska Arkitekters Riksförbund intervjuades.
– ”Har vi verkligen råd att inte bygga hus”, frågade reportern. Vi har inte råd att bygga dåliga och fula hus fick han som svar. Det håller jag med om! Vi vill väl inte att miljonprogrammet upprepar sig? Allt är så kortsiktigt i dag. Samtidigt är alla överens om att vi måste ur den här slit-å-släng-eran. Det funkar ju inte.

 

Människor på gatan stannar ofta upp och sneglar när Ulla spanar in fönster och husfasader. Efter hennes sommarprat i radio om byggnadsvård blev det i bland ombytta roller. ”Jag såg ett par som gick och glodde upp längs med väggarna så jag gick fram och hejade. Det blev en överraskning, haha. Jag fick ett pekfinger i ansiktet, ’Det är ju du’, utbrast de! Och det var det ju.”

 

Vår stadspromenad är slut. Innanför dörren hemma hos Ulla i det ”fulaste kvarteret i Haga” står dramaten-väskan packad. Om några timmar ska hon sätta sig på tåget till Stockholm igen.
Hon håller på att dubba ­huvudrollen i en tecknad film som förväntas bli höstens kioskvältare inom genren. Men den får vi inte nämna här för då riskerar hon att det amerikanska filmbolaget ”stämmer skjortan” av henne. Lika bra: hon pratar ändå hellre om Projektet.
– Det är en multiföreställning med musik, film, intervjuer och skådespelare på scen. En anarkistisk show där allting ska mynna ut i byggnadsvård på ett lurigt vis. På varje ort hoppas vi kunna ragga upp ett modigt kommunalråd som vi intervjuar på scen. Inte för att vara elak utan bara för att få deras syn på saken. Kanske spela en låt till deras ära. Eller tvärtom.

 

Ser Ulla ett fint hus är hon inte blyg för att knacka på och prata med de som bor där. Detsamma gäller när hon går förbi något hon ogillar. ”Jag ringde till kommunen några gånger i olika ärenden men det var Kafkaliknande samtal. Jag förstod inte om den jag pratade med var död eller levande. Först skrattade jag. Mycket. Sen gav jag upp. I alla fall för en stund.”

 

Efter en stunds tystnad reser hon sig upp från stolen och stegar bort till de bruna träramarna som med tiden ska bli delar av scenografin i Projektet. Hon stryker bort lite damm med pekfingret från den ena av dem. Sen börjar hon nynna på Norgevisan – Hasse och Tages humoristiska nidvisa som skrevs när Norge utklassade Sverige vid Vinter-OS 1968 – med de klassiska raderna:
Norge, Norge, det är ett ruttet land – Norge, Norge, ett jävla rövarband.
Men i Ullas version byter hon ut Norge mot Peab och land mot bransch. Hon sjunger ramsan några gånger innan hon sätter sig och återigen tystnar. När hon tittar upp har hon ett brett grin på läpparna.
– Humor är det bästa vapnet du kan använda utan att faktiskt skjuta någon. Men jag kan tröttna på att vara pedagogisk, ibland får jag lust att bara ta fram boxhandsken och slå.

 

Ärvde systerns barn
Namn: Ulla Marie Skoog
Ålder: 50-talist.
Bor: Delar tiden mellan Södermalm, Stockholm och Haga, Göteborg.
Aktuell: Läser in två olika romaner som ska sändas i Sveriges Radio. Till hösten står hon på Göteborgs Stadsteaters scen för att spela engelsk komedi.
Familj: Mamma, pappa och systerns barn och barnbarn. ”Min syster gick bort i augusti förra året, samtidigt som jag skrev på manuset till mitt sommarprogram. Jag satt och skrev om fönster och hon dog … Det var hemskt, såklart. Hon var mitt enda syskon, vi tyckte om varandra men träffades inte så mycket. Men då blev det så att jag ärvde hennes barn och barnbarn. Vi försöker att träffas mer nu än vad vi gjort tidigare.”

HISS OCH DISS MED ULLA SKOOG
Gillar: Att flytta. ”Jag har flyttat mycket i mitt liv men jag älskar hus så det är bara roligt att komma till nya ställen. Det finns inget som är lika häftigt som att komma in i en helt tom bostad!”

Ogillar: Internet. ”Det är jobbigt nu när allt hamnar på nätet. En gång när jag fick frågan vad jag tyckte om internet, svarade jag: Lägg ner skiten! Sen trycktes det i tidningen dagen efter. Så kom det fram en man på stan och frågade om jag var Ulla Skoog. Nu blir jag strypt, tänkte jag, för så får man väl inte tycka? Men han gav mig världens kram! ’Så tycker jag också’, sa han. Det var roligt!”

Film och teve i urval:
SOS – en segelsällskapsresa (1988)
Lorry (1989-1990 och 1995)
Kurt Olsson – filmen om mitt liv som mig själv (1989)
T. Sventon praktiserande privatdetektiv (julkalender 1989)
Tre kärlekar (1989)
Kurt Olssons julkalender (julkalender 1990)
Till Mamma (1991)
Yrrol (1994)
Pillertrillaren (1994)
En på miljonen (1995)
Pensionat Oskar (1995)
Kalle Blomkvist (1996)
Reuter & Skoog (1999)
Hitta Nemo (2003)
Saltön (2005-2010)
Dom över död man (2012)
Fröken Frimans krig (2013)
När sugfiskar krockar (2014)

TEXT: Henrik Björck Wigartz

BILD: Kim Svenssonskriv ut sidan