FAKTUM | 2013/03/06 Reportage

Las_Vegas_Mike

Mike tillhör dem som i flera år levt i en tunnel under Las Vegas glittrande casinoindustri. Det mörka tillhållet blev faktiskt till slut hans räddning ut ur hemlöshet och ensamhet.

Text och bild: Anne Lichtenstein

En tidig gryning när Michael Sweeney hade varit hemlös i fem år vaknade han av att poliser försökte köra i väg honom från hans tillfälliga gömställe under en motorväg i Las Vegas.
– Packa era saker och stick härifrån, det här är statlig mark, skrek polisen åt dem.
De var flera hemlösa som lommade bort åt olika håll. Michael gömde sina saker i en buske men gick tillbaka till samma sovplats redan nästa kväll.
– Morgonen därpå vaknade jag av att poliserna hade sina pistoler dragna mot mig.

Återigen tog han sina saker och traskade i väg. Han satte sig på en dikeskant, dold i skuggan från den stekande solen. Han satt där länge.
– Allt kändes hopplöst, säger Michael som kallas för Mike.
– I början som hemlös hade jag fantasier om en bättre morgondag, men till slut somnade jag med känslan att dagen efter skulle vara lika illa som den förra.
Åren hade satt sina spår. Mike var mager och ensam, men han ville inte ringa hem och berätta om sin misär.
– De visste inte ens om jag var död eller levande. Jag hade alltid varit någorlunda lyckad fram till den dagen då allt kraschade och nu var jag för generad för att åka hem som 37-åring och bo med mamma.

Efter några timmar på dikeskanten såg han ett par som kom ut ur en tunnel som öppnade sig mot diket. Han hade aldrig märkt att det fanns tunnlar där. Paret var välklätt. Kvinnan hade en vacker lång sommarklänning och mannen skjortprydd. Håret var bakåtkammat med solglasögon som höll det på plats.
– Jag fattade ingenting. Jag hade suttit där i timmar och jag hade inte sett någon gå in.
De gick upp på gatan och gick bort mot casino Rio på andra sidan motorvägen. Lite senare kommer en vacker ung flicka ut, och efter ytterligare några timmar går andra inte fullt lika välklädda män in.
– Jag visste att jag inte hallucinerade och eftersom jag behövde komma undan hettan tog jag mina saker och följde efter några meter in.

Inget missbruk

Det var så det började. Resan in i tunneln som skulle bli Mikes hem i nästan två år. När paret återvände senare på kvällen berättade de om kollektivet de delade med andra hemlösa långt in i tunnlarna. Det tog flera månader innan Mike var välkommen att bli del av kollektivet. Det hade hunnit bli hösten 2007 när han välkomnades som en av dem.

Fortsätter man långt in i huvudtunneln kommer man till en av Las Vegas dolda skatter, ett graffiti-konstgalleri osett och orört av omvärlden.

Fortsätter man långt in i huvudtunneln kommer man till en av Las Vegas dolda skatter, ett graffiti-konstgalleri osett och orört av omvärlden.

Mikes resa mot botten gick fort och innehöll inga missbruksproblem som många av hans tidigare hemlösa vänner har fått tampas med. År 2001 började delstaten Washington skära ner på poliskårens budget. Mikes poliskarriär blev kortvarig. Han hade bara varit en del av kåren i ett år, efter att ha gjort ett år som marinsoldat, och nu höll livet i Washington på att gå i spillror. Hans äktenskap knakade i fogarna. Mike packade till slut allt han ägde i sin Ford Mustang av årsmodell -85 och drog. Målet: Las Vegas. Då en av USA:s snabbast växande städer. Han hade varit i staden tidigare och vunnit pengar när han satsat pengar på sportmatcher.
– Det kändes som en stad med möjligheter och allt hade blivit dåligt så snabbt i Washington, säger han om beslutet.

Men livet i Las Vegas blev aldrig som han tänkt sig. Han letade jobb utan resultat. Efter några veckor gick bilen sönder på en casinoparkering. Pengarna var slut. Han sov i bilen. Säkerhetsvakterna började komma förbi och knacka på bilfönstret.
– ”Du har 24 timmar på dig att flytta” sa de, men jag hade ingenstans att ta vägen. Så jag tog det jag kunde bära och traskade därifrån. Det gick så lätt att hamna på gatan.
Han samlade tomburkar på dagarna och sov på olika platser varje natt. På somrarna åkte han till Kalifornien och samlade burkar. I Kalifornien var burkarna värda mer och i Castaic, där han hamnat, fanns inte lika många uteliggare att konkurrera om panten med. Första gången han kom till staden var det för att lifta upp till Washington State.
– Men på en dag hade jag tjänat 60 dollar. I Las Vegas var jag van vid att bara få ihop två till tre dollar.
Den sommaren samlade han ihop burkar för 1 200 dollar, ungefär 8 000 kronor, och tänkte att bästa sättet att investera pengarna var att åka tillbaka till Vegas och spela.
– Då skulle jag bli rik.

Men på en månad var pengarna slut och sedan fortsatte livet på gatan i Las Vegas tills nästa sommar. I fem år höll det på.

Några beroenden utöver sportspel har Mike aldrig haft. Hans första möte med tunga droger blev i tunnlarna.
– Det var flera som dog av överdoser där nere. Innan jag kom in i kollektivet var den stora drogen heroin. Sedan var det metamfetamin, av den blir man mager och tappar tänderna.

Tunnelglamour

De var mellan åtta och tretton stycken i kollektivet under Mikes två år. Alla med olika bakgrund, några latinamerikaner, några indianer. Alla med sitt eget kompetensområde. Vissa var till exempel bra på att skaffa möbler från godsmagasinens containrar. I kollektivet fanns sängar, bord och stolar. Andra visste var casinona kastade sina halvslitna lakan. Några samlade växelpengar i casinots övergivna spelautomater och några hade byggjobb på deltid. Alla pengar gick oavkortat till droger.
– Vi delade på allt, vi var en väldigt eklektisk grupp människor. Jag och en kille hämtade maten till gruppen. Vi visste var bolaget som levererade till småbutikerna hade sina lokaler. Allt bäst-före-datum passerat fick vi tag på under nätterna. En annan tog alla våra kläder till tvättautomaterna. Vi var rena och fräscha. Vi hade ett överflöd.

Från att inte ha haft något alls under fem års tid öppnade sig en hel värld av godsaker och möjligheter.
– Vi hade till och med en varmdusch.
Vid gallret som vetter mot gatan från under trottoaren hängde tunnelfolket en bytta med vatten. Runt om hängde de ett duschdraperi så vattnet hettades upp av solen. Gruppen var utspridd över hundra meter i den två meter höga och lika breda tunneln och lakan separerade deras läger.
– Vi hade det lika bra som i en stor lägenhet. Det var bara elektriciteten vi saknade, men vi hade batteridrivna lampor på väggarna.

Men allt var inte alltid lätt i tunneln. Dispyterna var många. Mest om pengar. Alltid om droger.
Det andra lägret från ingången tillhörde den yngsta i kollektivet. Han kallades ”pojken”, var i yngre trettioårsåldern och vägde 110 kilo i bara muskler. Med en tragiskt avslutat amerikansk fotbollskarriär, på grund av en knäskada, blev han en stor drogmissbrukare. Enligt Mike var han var den enda som använde andra droger som kokain och heroin.
– Och om inte han fick pengar när han bad om det så slogs han.
Det som var bra med ”pojken” var att ingen vågade bråka med kollektivet, men det jobbiga var när han bråkade med vännerna.
– Fick han inte droger var han livsfarlig. Vi andra var smala och undernärda. Det gick så långt att vi började diskutera hur vi skulle mörda honom, för livet i tunneln började bli surt.
”Pojken” åkte i stället fast för att han slagit säkerhetsvakten medvetslös när denne hade försökt stoppa honom efter en stöld på ett casino. Det var enda gången polisen kom på besök. För att hämta pojken. Han hamnade i fängelse. Annars lät polisen dem vara, de var ju inte i vägen för turisterna. Dessutom hade polisen i Las Vegas vid det laget fullt upp med ungdomsbrottslingar som jagade hemlösa. Ett gäng hade dödat en hemlös. I tunneln skyddade man varandra.
– Jag hade äntligen ett hem, säger Mike.

Las_vegas_graff_1Ovälkommen hjälp

Det fanns två par i kollektivet. Det ena, Steve och Cathrine, brukade ställa upp på intervjuer. En lokal journalist, Matthew O’Brien, hade skrivit om tunnlarna och tog vid några tillfällen med sig socialarbetare från hjälporganisationen Help of Southern Nevada. De ville hjälpa tunnelbosättarna ut ur tunneln.
– Men vi tyckte vi hade det bra. I ett hjälpprogram skulle vi säkert bli inlåsta på något hem. Ingen ville ge upp alkoholen och drogerna för det var det som gjorde livet värt att leva.

En dag var Steve och Cathrine inte där när Matthew kom ner med en journalist och en socialarbetare.
– Jag ställde upp av den enkla orsaken att intervjun inte skulle sändas i Amerika. Men så frågar socialarbetaren framför kameran: ”Om vi tar dig härifrån i dag och fixar ett hem och identitetskort åt dig, vad säger du då?”.
– Jag var väldigt nöjd med mitt liv just då, men kände mig som en idiot om jag sa nej, så jag sa ”okej, men jag måste vänta tills i morgon så jag hinner ta farväl.”
– Jag kommer tillbaka i morgon, svarade socialarbetaren. Och det gjorde han.

En efter en började tunnelbosättarna få hjälp och alla fick lägenheter bredvid varandra. Klarade man inte drogtesterna förlorade man sin plats i programmet. Vissa återvände då till tunnellivet. Mike träffade strax Lynda på den lokala karaokebaren. Han gillade inte karaoke men gick dit för att han visste att hon var där.
– När jag väl berättade om tunneln för henne var hon ganska imponerad. Och så fort jag fick jobbet skaffade jag ett ställe tillsammans med henne i Henderson, staden bredvid Las Vegas.

Jobbet i pistolaffären är som klippt och skuret för Mike. Han har vapenvana efter sin tid i poliskåren och är lugn och säker när han hjälper nervösa turister skjuta.
– Jag svarade ärligt på alla frågor på intervjun och jag blev erbjuden jobbet direkt. Ingen på jobbet vet att jag varit hemlös, det kom aldrig på tal.

Men befinner man sig i diket mittemellan casino Rio och Ceasars Palace hotell och går 400 meter in i den stora högra tunneln och sedan tar av i den mindre tunnel till höger, följer den ytterligare 400 meter hamnar man rätt i Mikes förgångna under Ceasars Palace. I dag finns bara målningarna och dekorationerna kvar på väggarna som påminner om ett annat liv. Det är knäpptyst i den tidigare så levande tunneln. Efter ett ombyggnadsarbete på Ceasars Palace har sidotunneln börjat svämma över, tidigare var just den här sidotunneln skyddad från de annars förödande översvämningarna som drabbar alla tunnlar under Las Vegas och som har skördat flera människoliv.
– De som var kvar sist drabbades av översvämningarna, berättar Mike.
– Phil, min bästa vän, var drogberoende och fick hjälp ut sist av alla.

Ungefär hälften av Mikes vänner har klarat sig bra efter splittringen av kollektivet, medan hälften är tillbaka i andra tunnlar. Phil går det bra för. Han ska få nya tänder om några veckor. För några månader sedan hörde Mike och Phil om en berusad äldre man som hade blivit överkörd på Las Vegas Boulevard. De visste genast att det var en av deras gamla vänner från kollektivet. Mike är i dag plastpappa till Lyndas 17-åriga dotter som bor med dem. De kommer bra överens.
– Vi stannar här tills hon är klar med gymnasiet. Men jag skulle inte ha något emot att lämna Las Vegas en gång för alla.

Han är tacksam att han hittade tunneln.
– Mitt liv sög innan jag hamnade i tunneln. Men det känns unikt att ha genomlevt detta. Det enda jag ångrar är att jag lät min familj leva i ovisshet i så många år.

Läs mer om tunnelfolket här!

 

 

TEXT:

BILD: skriv ut sidan