FAKTUM | 2014/01/14 Reportage

tr3
Hennes by skövlades av soldater, hela familjen drabbades av en trollkarls förbannelse och dessutom har en svensk statsminister fikat hemma hos Juana. Det här är en historia om krig, rasism, förtvivlan, utanförskap och stor kärlek.
Text: Bertil Håkansson  Bild: Privata

Hon har långt svart hår och sitter längst fram i klassrummet i Annedalsskolan i Göteborg. Nu är det hennes tur att svara:
– När jag bodde i Guatemala kom Göran Persson hem till oss och fikade. Sant.
– Meningen är falsk. Du har blandat ihop begreppen, svarar läraren i svenska för invandrare.
Men det är sant. Det är också sant att Juana Baltazar satte sig upp mot en trollkarl – och det gör man inte ostraffat.
– Jag har inte sovit så mycket i natt, berättar hon medan hon tar av sig skorna i min hall i Hammarkullen där vi bestämt träff. Praktiskt nog bor Juana i grannhuset.
– Jag var på möhippa. När jag kom hem ringde min mamma från Guatemala, klockan var två på morgonen och hon berättade att Ríos Montt har dömts till 80 års fängelse. Jag kunde inte tro att det verkligen var sant. Äntligen rättvisa!
Efraín Ríos Montt var diktator under den blodigaste tiden i Guatemalas historia. Hans styre handlade om rasistiskt, urskillningslöst våld.
Den 10 maj i år dömdes han för att ha beordrat dödandet av 1 700 mayaindianer under åren 1982-83. Montt förflyttades till fängelset Matamoros i Guatemala City. Där ska han ha svimmat och skickades efter bara en dag i fängelse till ett militärsjukhus.
Rios Montt tillhör en kristen sekt inte olik Livets ord och säger att Jesus är hans försvarsadvokat. Han har också hävdat att en riktig kristen har bibeln i ena handen och ett maskingevär i den andra.
Juana minns ännu maskingevären och det taktfasta ljudet från marscherande kängor på en enslig grusväg. Hon var sju år när Montts soldater kom till byn Chancolin. Den ligger inte så långt från vulkanen Tajumulco, fem timmars vandring genom skogen från den mexikanska gränsen. Utsikten är hänförande från den jordlott som Juanas familj ägde en bit från byn, lite högre upp i bergen.

När terrorn kom till byn
Hennes pappa såg den svarta röken från grannbyn och rusade hem med andan i halsen. När soldaterna kom visste byborna redan vad som väntade. I en annan by i närheten hade militärerna samlat kvinnorna i ett hus och männen i ett annat. De våldtog kvinnorna en efter en, därefter sköt de allihop och avslutade med att tända eld på husen.
– Det var många maskingevär, fortsätter Juana. Minst ett par hundra. De marscherade och sjöng nationalsången Guatemala Feliz.
Alla samlades på det torget, strax intill Juanas mammas, lilla affär.
– Vem av er stöder gerillan?
– Ingen, señor capitán. Vi är för militären.
Kaptenen förklarade med hög röst att det var bäst för dem att det var sant och att soldaterna skulle återvända dagen därpå. På natten beslöt hälften av byborna att fly till Mexiko. Juanas pappa bestämde att familjen skulle vara kvar. Han hade ordnat ett hemligt gömställe i en grotta bakom huset. Där fanns bananer och majs för en vecka.
På eftermiddagen, dagen därpå, kom militärerna tillbaka.
Man brukar säga att molnen hänger blytunga på himlen timmarna före en jordbävning, att vinden avtar och blir ett varmt andetag och att fåglarna i träden tystnar. Precis så var det nu, fast tystnaden var intensivare.
Femtio familjer hade gett sig i väg. De återstående samlades än en gång på torget. El capitán harklade sig och tog till orda. Han påstod sig veta att Juanas släkting Pedro hade träffat gerillan.
Pedro nekade.
– Jag ska själv skära din kropp, en bit för varje fråga, till sanningen kommer fram, ropade el capitán. Sedan bränner vi byn. Slipa den här kniven åt mig och samla alla kvinnor i ett hus!
Män och kvinnor började gråta.
I tumultet som uppstod lyckades Pedro försvinna och soldaterna gav sig upp i bergen för att leta.
Några grönklädda placerades på vakt utanför Pedros hus. El capitán hittade öl i Juanas mammas affär och blev snart rejält berusad.
– I kväll ska jag ha lite kul, ropade han. Ta hit Pedros fru!
Han våldtog henne den natten. Alla i byn hörde vad som försiggick i borgmästarens hus, där el capitán hade slagit läger. Dagen därpå återkom militärerna, utan Pedro. Han var som uppslukad av jorden.
– Byborna lyckades övertyga dem om att Pedro och alla som hade flytt till Mexiko stödde gerillan och de som var kvar gillade militären, säger Juana. Det var lögn men de gick på det. Hade det inte varit för Pedro hade de bränt vår by också.
tr2
Förbannat friarstråt
Klockan fyra på morgonen knackar det på dörren hemma hos Juanas familj i Chancolin. Sex år har gått sedan Ríos Montts soldater kom till byn och livet har återgått till sin gilla gång. Vem kan det vara? Så tidigt.
– Kom in! ropar hennes pappa, don Simon, yrvaket.
I Guatemala säger seden att om man ska begära någons hand för giftermål bör man knacka på hemma hos den tilltänktas familj tidigt på morgonen. Öppnar någon innebär det grönt ljus.
Don Simon hade inte ens tänkt på att hans trettonåriga dotter nått giftasmogen ålder.
Utanför dörren står en rynkig man med kritvitt hår. ”El brujo” – trollkarlen. Respekterad av alla på grund av sin höga ålder och för att han sägs stå i kontakt med andevärlden.
– Adelante! säger don Simon och går ut för att hämta två stolar som han placerar mitt på jordgolvet. Efter en serie artighetsfraser förklarar den gamle mannen vad han är ute efter. Han vill be om Juanas hand för sin yngsta sons räkning.
Juana ligger i en hängmatta i rummet bredvid och låtsas att hon sover. Hon har hört allt och är stel av skräck.
– Min dotter vill studera och är inte förberedd för ett äktenskap, svarar don Simon.
– Ingen är förberedd. Man lär sig och kärleken kommer med tiden.
– Förvisso, men vi måste ändå fråga henne.
Juana reser sig upp i mörkret och går på darrande ben fram till de två männen i oljelampans sken. Rösten bär inte riktigt, men hon får ändå fram:
– Kom inte hit igen, jag tänker inte gifta mig med er son.
Hon rusar gråtande ut ur huset. Där ute hänger fullmånen över apelsinträden.
Juana har gjort det otänkbara. ”Nu kommer trollkarlen att förhäxa henne. Hon kan till och med dö.” Så gick snacket redan tidigt på morgonen vid tvättstugan intill familjens affär dagen därpå. Juanas mamma, doña Maria, hörde alltihopa. På kort tid gick Juana från att ha varit en av de populäraste flickorna i byn, vald till ”årets prinsessa”, till utstött. Hennes kompisar ville inte veta av henne längre. Hon blev behandlad som luft.

Inbrottet
Det gick så långt att en man klockan fyra på morgonen en natt kröp in genom fönstret. Han trodde att Juana var ensam hemma och var ute efter att våldta henne. Ficklampan spelade över sängarna. Men där låg Don Simon, som hade kommit hem sent och luktat alkohol. Han vaknade, fick tag i mannen och slog honom tills han började blöda, band honom med ett rep och ropade åt Juana att hon skulle hämta bypolisen.
– Jag sprang barfota, berättar Juana. Det var mörkt och jag krockade med en häst. Jag kunde inte prata, men lyckades ändå förmå polisen att komma till oss.
När de kom tillbaka öppnade den sönderslagna mannen munnen.
– Ni tror att Juana är ett helgon. Sanningen är att hon är byns hora.
De åkte in till staden Barillas och don Simon anmälde mannen. Men hans familj hade gott om pengar. De betalade domaren och han blev frikänd.
Juana förstod att hon inte kunde vara kvar i byn. Hon flyttade först till en elak faster, men pappan drack alltmer och hade inte råd att fortsätta betala för hennes uppehälle. Hon flyttade till en annan familj, där hon fick arbeta för mat och husrum.
Guatemala är genomsyrat av rasism. Hälften av befolkningen består av mayaindianer, som ofta föraktas av den andra hälften. De är mestiser, men kallar sig ladinos för att markera avstånd. Juanas nya familj var ladinos. Överenskommelsen var att de skulle stå för hennes skolgång och att hon skulle arbeta i hemmet samt i deras affär. På morgonen skulle hon baka 500 majspannkakor innan hon gick i väg till skolan, där hon inte fick använda sina traditionella kläder. Skolvägen tog en timme till fots. Tillbaka i huset väntade disk, tvätt och matlagning till mörkret fallit.
– När jag äntligen kunde sätta mig och göra mina läxor ropade tanten: ”Juana, släck ljuset, du slösar på energi.”
Hon fick gå ut och satte sig under en gatlykta med böckerna. Men hon hade svårt att koncentrera sig. Tankarna malde kring samma ämne: Förbannelsen. ”Jag hade en fin barndom, vi var en lycklig familj och så kommer detta.”

Det första mötet med Sverige blev en köldchock för Juana Baltazar – men hon var lyckligtvis van vid chocker.

Det första mötet med Sverige blev en köldchock för Juana Baltazar – men hon var lyckligtvis van vid chocker.

Gringon
Fyra år senare flyttade hon till sin mormor i Barillas, en barsk gammal tant som inte tålde att bli motsagd. I huset bodde också Juanas moster.
Då hade många av de indianer som flydde till Mexiko under Ríos Montts terror börjat komma tillbaka. FN var inblandat
i processen och i den lilla stadens centrum fanns ett av organisationens lokalkontor.
En dag kom Juanas moster hem och berättade att hon träffat en underbar man, som var jättetrevlig, ung och smal.
– Han kommer inte från Guatemala, en gringo. Han är så fin, kan du hjälpa mig att övertala mormor så att vi kan bjuda hem honom?
Hon hade träffat en man från Sverige som jobbade för FN.
Det gick vägen med mormor. Juana och moster gick till marknaden och köpte mat. Moster var hysterisk, allt skulle vara perfekt.  Hon krävde att Juana skulle baka tortillas och de skulle vara riktigt runda och fina, allihop. ”Jävla gringo”, tänkte Juana, ”varför måste han komma?”
Middagen avlöpte som planerat. Juana plockade av bordet och lämnade moster med sin vän. Några dagar senare skulle moster åka till Huehuetenango för jobbärenden. Juana följde med. De skulle tillbringa kvällen hos hennes kompis.
– Men kom ihåg, inte ett ord till mormor!
Juana följde med till FN-kontoret, där gringon jobbade. Han bjöd på Toblerone och tog dem med till sin lägenhet. Juana beundrade möblerna och satte sig i en gungstol. Där somnade hon medan moster pratade med sin vän.
– Den kvällen hade hon förväntat sig att han skulle säga något mer, för hon var väldigt kär. Hon pratade jättemycket om honom. ”Säg det till honom”, sa jag. Men hon vågade inte.
Kompisen besökte dem allt oftare. Han och moster pratade mycket, men inget mer. En dag hade han med sig en kortlek och plötsligt var Juana och hennes kusin Andreas, som också bodde där, med i gemenskapen.
– En kväll kände jag en fot på mina fötter under bordet. Vad är det här tänkte jag och böjde mig ner. Det var hans fot. Är det något? Nej det är bara jag som inbillar mig, han har så långa ben. Sedan gick han.
Nästa gång hade kompisen med sig en film. Här, till skillnad från i Juanas hemby där det inte ens fanns elektricitet, hade man till och med en videospelare. La Misión hette filmen, en vacker och spännande historia om jesuiter i Sydamerika, med underbar musik. Mitt i filmen kände Juana instinktivt att någon tittade på henne. Hon vände sig om och mötte hans blick.
– Sen tittar jag på filmen och vänder mig om igen och upptäcker att han inte ser på filmen, han tittar fortfarande på mig. Jag ser på min moster och vågar inte vända mig om igen.

Askungesaga
Juana klarade gymnasiet och nu var det dags för skolavslutningen. Den är lika viktig där som studenten är här. Det skulle bli fest på skolan på kvällen, men Juana tänkte inte gå dit. Hon hade ingen att gå med. Men till slut ångrade hon sig: ”Jag ska fråga min mosters vän. Han kanske har tid.”
Hon gick till FN-kontoret och knackade på. Han öppnade och blev jätteglad, ville inget hellre än att gå med henne.
Festen blev en succé. Massor av folk, fina tal, tacos och sedan vals.
– Vi hade inte övat och jag trampade på hans fötter och vi skrattade och hade så roligt.
Som en indiansk Askungen förklarade Juana att hon måste vara hemma innan klockan slog tolv. Han följde henne hem. Där i gatlyktans svaga sken utanför porten berättade han om sin kärlek och hur svårt det varit att komma nära henne.
– Vad händer med min moster då?
– Moster?
– Hon är kär i dig.
– Va, är hon galen? Vi är bara kompisar.
Dagen efter fick Juana åka med honom och hans chaufför till hembyn Cancholin. Hon hade inte varit där på flera år. Mamma doña Maria började gråta vid åsynen av sin förlorade dotter.
– Hur kom du hit?
– Med bil, en vit som det står FN på. Tillsammans med ”el gringo”. Han följde mig till studentfesten också.
– Oj, vad pinsamt.
– Varför?
Doña Maria tyckte inte att Juana hade tillräckligt fina kläder för att gå bredvid en gringo på fest.
Don Simon kom för att gratulera henne. En blick och Juana förstod att allt inte stod rätt till.
De kom i alla fall överens om att Juana skulle hjälpa honom med kardemummaskörden, han skulle i utbyte bygga ett litet hus till henne på tomten i Barillas.
Efter två månader kom el gringo tillbaka och frågade efter Juana. Hon var inte hemma just då, så han lämnade ett meddelande. Tiden gick och han fick inget svar. Han gick till Juanas mormor och frågade efter henne. Hon visste inte var hon var.
Vart hade hon tagit vägen? Varje dag under en månads tid gick han till parken för att leta bland eleverna som kom från skolan. Ingen Juana. Han hade nästan gett upp hoppet när hon en dag bara stod där.
– Eres tú?
Hon berättade att hon bodde i ett litet hus som hennes pappa byggt. Förresten vore det nog bra att han träffade hennes föräldrar för att be dem om lov att fördjupa sin relation.
Både doña Maria och don Simon kom, men Juana fick inte följa med. Han hade lagat spansk omelett och gick rakt på sak.
– Juana och jag ska gifta oss.
– Va? Doña Maria såg ut som om hon fått en potatis i halsen som inte gick att svälja. Hon var nära att svimma.
Juana blev också förvånad. De hade inte alls diskuterat giftermål. Föräldrarnas besked kom två veckor senare som utlovat, och det var genomtänkt och klokt: Lär känna varandra först och Juana måste bli klar med sin skolgång.

Dödligt misstag
Han hade ett ärende till Guatemala City och ville att Juana skulle följa med. Föräldrarna gick med på det, förutsatt att de var försiktiga och att han köpte henne ett par nya skor.
– Man kan inte åka till huvudstaden med trasiga sandaler, sa doña Maria.
De bodde hemma hos två av hans kompisar från FN. Huset var en skyskrapa i ett område där bara riktigt rika människor lever.
– När vi promenerade hand i hand vände sig folk om och sa ”titta på gringon, han är ute och går med sitt hembiträde”.
Hans chef ville att han skulle stanna ytterligare några veckor vid kontoret. Juana hade skola som väntade och ville inte åka i väg ensam på en tolv timmars bussresa. Lösningen blev flyg. De åkte tillsammans till flygplatsen La Aurora och han såg på när Juana klättrade in i det lilla fyrsitsiga planet. Hon hade aldrig flugit förut och var både livrädd och glad som ett litet barn.
Planet lyfte och han stod kvar och vinkade.
Morgonen därpå vaknade han tidigt och ögnade igenom rubrikerna på förstasidan i Prensa Libre. Några sidor in i tidningen såg han en notis som fick tiden att stanna. Ett fyrsitsigt flygplan på väg från Guatemala City mot Barillas hade störtat i går. Bland namnen på de omkomna fanns Juana Baltazar Diego.
Han läste texten om och om igen, oförmögen att ta in vad som stod där. Att begripa att det värsta verkligen hade inträffat.
Efter ett samtal till polisen, ”jo, planet hade kraschat”, bröt han samman.
Vännerna fick honom till slut att ta sitt förnuft till fånga. ”Ge inte upp! Åk till Barillas. Det kan vara fel i tidningen.”
Där, många timmar senare vid marknaden i Barillas, såg han en välkänd gestalt, eller var det verkligen hon? Han ­ropade. Inget svar. Han ropade igen.
I Guatemala är det vanligt av killar visslar eller ropar efter tjejer. Ropen har oftast en sexuell underton. Typ: ”Du med sådana kurvor och jag utan bromsar”. De kallas piropos. Juana trodde att det var en piropo när hon hörde någon ropa efter henne den där fredagen vid marknaden. Till slut vände hon sig ändå om. Han såg ut som om han hade sett ett spöke.
Förklaringen till det falska dödsbeskedet var att ett annat litet flygplan hade störtat samma dag och tidningen hade blandat samman passagerarlistorna.

Göran Persson var på statsbesök i Guatemala 1996 för att övervaka fredsavtalet mellan regeringen och gerillan. Då passade han på att droppa förbi Juana och hennes svenske man på en fika. På bilden syns även Sveriges dåvarande ambassadör Staffan Wrigstad.

Göran Persson var på statsbesök i Guatemala 1996 för att övervaka fredsavtalet mellan regeringen och gerillan. Då passade han på att droppa förbi Juana och hennes svenske man på en fika. På bilden syns även Sveriges dåvarande ambassadör Staffan Wrigstad.

Persson på fika
I december 1996 kom statsminister Göran Persson och hans dåvarande fru Annika till Guatemala. Ambassaden ansåg att de borde se lite mer än huvudstaden och ordnade en resa till den vackra lilla staden Nebaj. Där i ett litet fuktigt, vitt hus byggt av adobe bodde Juana och hennes man, som hade hunnit gifta sig. Skulle de kunna tänka sig att bjuda statsministerparet på kaffe?
– Han kom och jag ville att Göran Persson skulle sitta där jag hade dukat med fina koppar, säger Juana. Men han satte sig där det var plastkoppar. Åh, vad pinsamt! Min man presenterade mig, men jag kunde inte prata med Persson. Han sa bara hej, jag såg att han inte var så intresserad. Han bara satt där och drack sitt kaffe och mumlade lite. Hans fru var gladare. Mitt starkaste minne var alla beväpnade vakter utanför huset. Året därpå flyttade Juana och hennes man till Sverige.
Tillbaka i klassrummet på Annedalsskolan, där Juana pluggade svenska för invandrare, lyckades hon slutligen få både lärare och klasskamrater att tro på att Göran Persson ­verkligen hade fikat hemma hos henne i den vackra staden Nebaj i Guatemala.
Första gången jag träffade Juana var på en av parets fester i kollektivvillan i Hammarkullen. Jag berättade att jag träffat nobelpristagaren från Guatemala, Rigoberta Menchú, tidigare i Mexiko. Juana lyste upp. Hon kände till henne mycket väl.
I många år har Menchú kämpat för de indianer som drabbades av diktatorn Ríos Montts hänsynslösa våld. Den 10 maj 2013 dömdes han för brott mot mänskligheten. Elva dagar senare revs domen upp på grund av rättegångsfel. Nu ska processen börja om.
Juana jobbar i dag som undersköterska. Hon lever med sin familj i villan i Hammarkullen. Hennes föräldrar har skilt sig. Mamma Doña María har flyttat till Quetzaltenango. Pappa Don Simón är hemlös. Folk i byn säger att han övertagit trollkarlens förbannelse.


Guatemala i årtal

• 2 000 f.v.t. – 900 e.f.t. Den centralamerikanska republiken, som gränsar till Mexiko i norr och El Salvador samt Honduras i söder, är djupt präglad av mayakulturen som dominerade landet i nästan tre tusen år.  
• 1523 Spanjorerna tog över landet efter att mayakulturen förfallit och de olika stammarna krigat mot varandra under lång tid.
• 1821 blev landet självständigt.
• 1954 invaderades Guatemala av en USA–stödd general. Tiden efter det avlöste gerilla- och inbördeskrigen varandra i drygt 40 år. Cirka 200 000 personer tros ha mördats eller försvunnit.
• 1992 belönades Rigoberta Menchú, dotter till en år 1980 mördad bondeledare och omstridd förkämpe för mayaindianernas rättigheter, med Nobels fredspris.
• 1996 skrev de stridande parterna under ett fredsavtal.
• 2012 I januari åtalades tidigare diktatorn Efrain Rios Montt och dömdes den 10 maj i år till 80 års fängelse för folkmord. Rättegången ogiltigförklarades och ska nu tas om.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan