FAKTUM | 2014/01/10 Profilintervju

Trots stora roller i Mitt liv som hund och Lust och fägring stor minns vi honom bäst som Hebbe lelle i Albert & Herbert. Nu gör Tomas von Brömssen rollen som professor Higgins i Pygmalion. Vi pratar med honom om resan bort från arbetarklassens knapadel och ser honom knäfalla inför sina musikaliska ikoner.

Pojkarna måste storögt ha lagt märke till riddaren, som bevakar ingången, så fort de passerat genom grinden. Familjen trippade försiktigt vidare genom gruset i palatsparken och fram till den mäktiga ekporten. Över den hänger en riddar­rustning i marmor. Bakom det uppfällda visiret är statyn ansiktslös. Som om upphovsmannen vill att besökaren ska föreställa sig sitt eget huvud i hjälmen. På riddarens sköld avbildas orden “Arte et marte”. ”Konst och krig”, på latin. Som motto kan det också uttolkas: ”med skicklighet och genom att slåss”.

Dags att ta tjuren vid hornen. Kanske knackade pappa rentutav tre gånger, som man ju gör i sagorna för att någon ska bemöda sig om att slå upp slottsporten.
Det hjälpte inte att han var från rikets andra stad och kunde skryta med ett von i sitt efternamn. Förresten hade han inte en aning om vad adelskap innebar. Den 10-årige Tomas kände sig som en liten pojk från landet när vaktmästaren, som både såg ut och lät som att han hade syfilis i näsan, öppnade med en lång stång i handen.
– Ja, välkomna. Den här vägen.

För den unge Tomas var Riddarhuset i Stockholm bara en konstig och rolig värld. Hans föräldrar var däremot påtagligt andaktsfulla. De var vanlig arbetarklass från Lunden i Örgryte, öster om centrala Göteborg. Men pappans släktnamn skvallrade om ett annat förflutet. Och för första gången i deras liv skulle de få känna lite på den adliga atmosfär som så att säga var deras bördsrätt, om så bara i någon halvtimme.

Med sin långa stång i vädret stegade vaktmästaren fram genom riddarhuskorridorerna. Familjen von Brömssen hack i häl. Plötsligt stannade han till mitt i någon av de långa raderna med vapensköldar och höjde darrhänt stången mot taket. Det rann saliv ur den ridderliga vaktmästarmunnen när han till slut lyckades pricka rätt och fiska ner en adelsskylt högt upp från väggen: ”von Brömßen”.

Professor utan koll på makt
– För mig var det en mycket märklig upplevelse som liten. Det här med makten. Jag fattade ju inte. Det var positivt, men obegripligt. Det kan jag fortfarande tycka att det är, säger Tomas von Brömssen när vi i dag, 60 år senare, sitter på caféet i Göteborgs stadsteaters foajé innan öppning och dricker varsin cappuccino som huset bjuder på.

Tomas har precis varit och repat och vi har fått sitta med och lyssna.
Från och med den 13 december går han under namnet professor Higgins på Stadsteaterns scen. Han spelar den manliga huvudrollen i George Bernard Shaws klassiska pjäs Pygmalion, som också blivit musikal och film under namnet My fair lady. Regissören Eva Bergmans uppsättning är inte musikalversionen. Men både Tomas och motspelerskan Nina Zanjani, som gör rollen som Eliza, samt de andra i ensemblen sjunger för fulla halsar. Nina, får man säga, betydligt bättre än Tomas. Och inte är de bara sångfåglar.

Klappeti-klappeti-klappeti-klack. Kloppeti-kloppeti-kloppeti-klock.
När koreografen Lisa Alvgrim steppar över golvet blir stämningen på läktarplats i replokalen som jag kan tänka mig att man känner om man sitter i en dressin på Öresundsbron och stormen Simone drar fram. Ensemblen följer, så gott det nu går, i hennes fotspår.
En diskussion följer om hur Tomas ska sitta, röra sig över scenen, ta av sig och på sig två olika par skor, och när han ska hoppa in i sången.
– Då gör jag inte den töntiga grejen, lovar han regissör Eva.
– Snöbyar. Snöööbyar, säger professor Higgins.
– Schnjoebyar, svarar hans underklassprotegé Eliza.
– Snöbyar.
– Snööbyar.
– Jaa! Jag tror den sitter. Hon kan det.

Det är många sångnummer i Eva Bergmans Pygmalion. Här övar Tomas von Brömssen och Nina Zanjani duetten Solitude.

”It ain’t what you do, it’s the way that you do it”, sjunger Eliza/Nina med imponerande pipa. Tomas tar fram sin klarinett. Där är han på säker mark.
– I den här uppsättningen är det massa jazz. Men det är inget som kommer från originalet. Det har jag hittat på, viskar Eva Bergman till mig.
Tomas vänder sig till Eva och säger att han tyckte att de gick igång med Elizas steg tidigare den här gången. Då stormar Carina Boberg in, som spelar Higgins diviga morsa, med all pondus hon kan uppbringa, och det vill inte säga så lite.
– Hon har ett eget nummer här nämligen, säger Eva.
– Det har hon hela tiden, men…, säger Tomas med retsamt uppspärrade ögonbryn.

Hör oss Svea, moder för oss alla! Hör oss! Hör oss!
Bjud oss kämpa för ditt väl och falla! Bjud oss! Bjud oss!

Vi har för tillfället lämnat swinging London och Pygmalion. Vi är tillbaka i ett dåtida Sverige. 1950-talet börjar gå mot sitt slut och det lackar så smått mot jul. Ute i samhället pågår stora förändringar. Folkhemmets röda stuga med vita knutar börjar bli en daterad symbol, redo att ersättas av mer monumental betong. Kyrkans gamla läror och ställning utmanas av filosofen Ingemar Hedenius och kulturradikalerna. Men på Hvitfeldtska läroverket i Göteborg har tiden stått stilla.
På Gustav Adolfsdagen den 6 november samlas ännu skolans gossar för att stämma upp i patriotiska kampsånger för kung och fosterland.

Med liv och blod försvara skall
Den fria jord, som än är vår

I mörkt tegel reser sig skolbyggnaden som ett lite nygotiskt fort över Götaplatsen där Stadsteatern ligger. Från höjden ovanför Lorensberg, stans finare kvarter, blickar Hvitfeldtska ut över allmogen.
I aulan hänger en tio meter bred originalmålning av Carl Larsson – Ute blåser sommarvind. Den föreställer ett gäng glada bonnungar som bär på blommor och blad på en landsväg. Åt motsatt håll går en av Larssons typiska lustiga gubbar. En luffare kanhända.

Carl Larssons avsikt var att läroverkseleverna, i barnen och fattiglappen, skulle se och lära känna det vanliga folk de senare skulle bli herrar över. Kanhända att Tomas von Brömssen i den här miljön kände sig som den där luffaren i tavlan.
Som tioåring hade han inte begripit någonting av Riddarhusets adliga vapen- och ätteregister eller varför deras namn stavades med ett konstigt dubbel-s på familjens vapensköld och vad det kunde tänkas betyda att de överhuvudtaget hade en sköld i Riddarhuset. Förutom den märkliga utflykten till Stockholm var den unge Tomas enda möte med en främmande värld, där hemma i Örgryte, ett pingstmöte där folk talade i tungor och försökte frälsa Tomas och hans kompisar. ”Nej, tack! Nej, nej, nej! Låt oss slippa!”

Men nu befann sig Tomas för första gången i ett överklassammanhang och det gick snabbt upp för honom hur man skulle bete sig där.
– De trodde att jag var en av dem i och med mitt efternamn och jag försökte bara dölja varifrån jag kom. De talade med sådana där riktiga i:n, de var ”fiiina”. Den enda som har en rest av det i dag är Gyllenhammar. Jag fick låtsas att jag var fin fast jag inte var det.
Tomas mamma strök vita skjortor, han bar slips med nål. Försökte efterlikna sista modet.
– Mamma sydde en duffel till mig. Den var grön och röd. Och den hade jag på mig utan att skämmas. Det är helt otroligt egentligen.

Det känns som att jag är i glasbutiken, säger orkesterns trummis. Orkestern har regissören Eva Bergman tagit med sig från Backateatern. Tomas von Brömssen älskar att han slipper ha tråkigt på repetitionerna, fast han kraxar en aning emellanåt. Nina Zanjanis sång är däremot fläckfri.

Ville bli Chaplin
Det som räddade honom från utanförskapet var vänskapen med klasskompisen Sten Björkander.
– Humorn var bandet som höll ihop oss. Vi hade så roligt vid sidan av lektionerna. Vi gick på konserthuset och på fester och vi tecknade. Jag minns att jag brukade hålla konstiga tal på festerna. Sten låg dubbelvikt av skratt och alla andra bara tittade på mig. Det var väl mina första föreställningar.
– Sen spelade Sten och jag in ljudband tillsammans också.
Jaså? En dåtida podcast?
– Javisst, vi köpte en rullbandspelare och spred kassetter inom en trängre vänkrets. Några festkompisar. Folk tyckte att jag var kul. Jag fick någon slags identitet. Jag kom från enkla förhållanden och det var ju en helt ny värld för mig här där man lyssnade på Mozart och drack te. Det gick upp för mig att människor kunde vara olika. Jag fick en hovnarrfunktion i sammanhanget. Skrattet blev min första bekräftelse.
Och då förstod du vad du var ämnad för?
– Då förstod jag att jag ville bli en underhållare, säger Tomas när vi står i rökrutan utanför teaterns sceningång under en paus i repetitionerna.
– Jag skulle hålla på med komik. Bli en Chaplin.

Tomas och Sten läste Lasse O’Månssons galna tidskrift Svenska MAD och utvecklade själva den absurda humorn. På festerna blev Tomas en betraktare som samlade på sig material till sin humorproduktion.
Så en dag avslöjades Tomas hemlighet när läraren kallade upp honom och några stycken till inför de andra i klassen. De uppropade skulle få nedsatt terminsavgift eftersom de kom från låginkomsttagarfamiljer och kallades fram för att få sina intyg av läraren.
– Det var som ett piskrapp över ryggen. En golgatavandring fram till katedern. Det låg något outtalat i luften: ”Här kommer de fattiga för att hämta sina lappar.” En tydlig signal om att vi inte var tillräckligt fina. Det var något med tonfallet hos läraren.
Från andra hållet fanns pressen från det sociala arvet.
– Vi var bara tre från mitt kvarter som läste på läroverk. Man kände att man svek.
Samtidigt var tidsandan progressiv – den förmedlade en känsla av att vad som helst var möjligt för vem som helst.
– Folk från enklare förhållanden fick råd att låta sina ungar studera. Det var 50-tal och kylskåpen och teveapparaterna kom till vanliga människors hem.

Mitt i den här materiella revolutionen för arbetarklassen förstod Tomas ändå intuitivt att hans klasskompisar var lite av en annan sort och att han nu hade blivit upptäckt.
– Pinsamheten var så stor. Jag visste inte varför då, men jag förstod att det var förnedrande och jag var rädd för att avslöjas som fejk. Jag fick försöka att inte låtsas om det.
Den stora skammen var ännu skyddad. Hemmet. Landshövdingehuset med linoleummattor och proppskåp i hallen vågade han inte visa upp för de fina kamraterna.
– Men när vi tog studenten tågade förstås alla hem till mig. Och jag kände bara att ”det är jag som mördaren, det är jag som är skyldig”. Sån skam. Men när de väl kom in var det ju förstås ingen som sa något. Det låg ju bara hos mig.
Tomas hade fått gå om några gånger för att klara studenten. Och lika bra var kanske det. För när han väl fått ut sin läroverksexamen hade han ingen aning om vad han skulle göra med sitt liv.


Tomas von Brömssen på konserten med hustrun Dorte Velling Pedersen. De käkar burek nedsköljd med lassi. Spelningen drar ut på tiden och Dorte tvingas gå hem innan den börjat. Hon ska rätta nationella prov i engelska.

Målrik skådis
Tomas von Brömssen knäpper taktfast med fingrarna.
– Jävla go låt, utbrister han.
I Stadsteaterns replokal har orkestern på allvar släppt loss med Puttin’ on the Ritz. Tomas är egentligen inte alls förtjust i att repetera. Det är tråkigt att rabbla repliker, tycker han. Men musiken har han alltid älskat. Själv har han spelat klarinett sedan han var liten, men vågade aldrig söka till skolorkestern. Numera lirar han då och då tillsammans med ett band och med Eva Bergmans teaterorkester är han hej och du.
– Det är fantastiskt att Eva fått med sig orkestertänket från Backateatern. Vanligtvis har man inte råd. Det kostar för mycket att ha musiker med under repetitioner.

Jag passar på att fråga Eva Bergman varför hon valt att jobba med Tomas i Pygmalion:
– Det är som i fotboll, svarar hon.
– Vissa skådespelare gör alltid mål. Tomas är en sån. Han är en väldigt ovanlig skådespelare. Just nu tycker jag att han är bäst.
von Brömssen är bäst. Men von Brömssen är en motvillig skådis, professor Higgins är långt från någon drömroll. Och egentligen hade han aldrig någon tanke på att bli skådis.
– Det här var ju på 60-talet och det fanns en massa jobb. Hade jag inte blivit skådespelare hade jag nog slutat som lärare.
Hade du blivit en bra lärare, tror du?
– Nej, det tror jag inte. Jag har faktiskt vikarierat som mattelärare. När vi skulle gå igenom facit fattade jag inte hur man räknat fram det. Jag fick improvisera fram ett skämt i stället: ”Hörrni, har ni hört den om…”

Improvisationer var han van vid sedan skoltidens ljudkassetter och festtal. Med det bagaget sökte han till slut till scenskolan i Göteborg. Kom inte in. Sökte samma utbildning i Malmö och det gick vägen. Det var improvisationerna han lyckades trolla fram ur frasen ”Arvingen till djävulsgrottan” som fick intagningsjuryn att tappa hakan.
– Det var en underbar tid. Men jag fick gå hos en talpedagog för att bli av med de överklass-i:n jag lagt mig till med på Hvitfeldtska. Vi var ett gäng som körde mycket barnteater. Vi uppträdde med Shakespeare för skolelever från ett lastbilsflak. Parkerade på skolgårdarna och bara körde.

Det var när Tomas fick sätta upp sin egen revy hemma i Göteborg som det verkligen lossnade.
– Då förstod jag att det var det här jag skulle göra. I en enmansrevy får man ta eget ansvar från början till slut. Fallet blir större om man misslyckas och tvärtom.
Tomas fick sitt stora genombrott tack vare kultteveserien Albert & Herbert. Sin publika höjdpunkt fick de väldigt göteborgska karaktärerna i samhällets marginal när de blev julkalender 1982. Tomas fortsatte göra succé, nu också på bioduken i tidens största filmer – Mitt liv som hund, Lust och fägring stor – med de största regissörerna och medskådisarna.

Språkets makt
– Vad vill du med mig? För dig är jag väl bara en hjärtlös gatslyna, säger Eliza till sin unge uppvaktare, Higgins/von Brömssens rival, Eric Ericson.
– Hur kan du säga så? Jag älskar ju dig.
Nina Zanjani går ur rollen och vänder sig mot Tomas.
– Han kommer och rövar bort mig från dig, säger hon i ett gäckande tonfall.
– Ja, jag vet det.
– Han älskar mig faktiskt.
– Ja, och det tror man verkligen! ropar Eva Bergman.
– Men har han spelat på Dramaten? frågar Tomas.
– Nej, det är du och jag, trots allt, konstaterar Nina och vänder sig till Eva:
– När vi sätter upp Pygmalion 2 får vi väl varandra på slutet, va? säger hon och lufthånglar med Tomas som står en meter bort.

En lång serie lyckosamma halkolyckor på bananskal har nu alltså fört denne 70-årige skådislegend till en repsal där han tränar den fattiga blomsterflickan Eliza i korrekt grammatik och höviskt uttal. Pygmalion handlar om en förvandlingsakt. Den burgne professor Higgins förbarmar sig över Eliza, som han hittar på gatan, och tar in henne i sitt hem. Välgörenheten är också ett socialt experiment: Kan man ge en fattig en social makeover? Göra en belevad dam av en cockneykvinna som har skinn på näsan och är ful i mun?
– Den handlar mycket om makt och språket som makten sitter i. När den kom var den skandalös; att en kvinna kunde ta för sig så mycket.
I dag lämnar pjäsen också en lite fadd eftersmak. En äldre väletablerad man tar sig an en utsatt gatuflicka och gör henne till fin dam. Hur känner du inför det?
– Ja, det är kluvet. Min mamma i pjäsen frågar ju om jag utnyttjar henne. Men bägge två är offer. När han lärt upp henne går hon. Vem ska man hålla på? Och blir hon lyckligare?

– Vi avslutar repetitionerna med Internationalen varje dag, skämtar Eric Ericson.
På 70-talet var det mer eller mindre sant.
– Alla i teatervärlden var röda då. Jag var väl mer rosa, säger Tomas.

Politiskt höll han sig en aning på distans. Som arbetargrabb kände han sig inte helt hemma bland skrivbordsradikalerna längst ut på vänsterkanten. Men från den här tiden lever ännu vänskapsbandet med den kommunistiske teaternestorn Sven Wollter kvar.
– Sven var som en fadersgestalt. Han peppade oss att kräva högre lön och fackliga rättigheter.
Var står du politiskt i dag?
– Sven skulle ha varit med och svarat åt mig. Jag tycker att det är skitsvårt. Här är man uppvuxen i klassamhället och så sitter man här och bor i villa och gör rot-avdrag.
I huset, som ligger i Frölunda där Ingo Johansson växte upp, odlar han och hustrun Dorte jordärtskockor, sparris och amandinepotatis. En silverfärgad Jaguar av senare årsmodell kör han också.
– Jag fick den i julklapp, säger han kort.

Men främmande för undergroundkultur är han inte. Tomas von Brömssen berättar att han brukar heja på gatumusikanterna som man allt oftare ser på stan. En kollegial nick och några uppskattande ord om den rumänsk-romska musikens världsstjärnor Taraf de Haïdouks. Tomas har varit deras fan i drygt 20 år. Den 30 oktober har ett rykte cirkulerat bland Göteborgs romska gatumusikanter. Planetafestivalen ska invigas i ett bergrum under Gamlestan. Här ska Taraf de Haïdouks uppträda, för första gången på många år i Sverige.
Och det är gratis inträde.
Ryktet har även nått Tomas – via oss. Om bara en vecka ska han själv uppträda på Hisingen tillsammans med sitt band så nu är han på inspirationskonsert med hustrun, Faktums team och Taraf de Haïdouks.

Tomas knäfaller inför idolen, Constantin Lautaru, frontfigur i Taraf de Haïdouks, världens mest kända romska orkester. Det var 20 år sen han såg dem senast. På spelningen i bergrummet under Gamlestan finns många i publiken som inte ens var födda då. Alla diggar det galna romska röjet precis lika mycket.

– De är så råa. Jag såg dem första gången i Falun på en festival i början på 90-talet. Det var inte alls de här sirliga stråkarna som det brukar vara i zigenarmusik. Skithäftigt! Jag hade aldrig hört något liknande. Så opolerat och det svängde så in i…
Vi lyckas tillsammans med Tomas tränga oss in i stjärnornas loge innan de ska upp på scen. Skådespelaren knäböjer andaktsfullt inför mästarna. Ögonen lyser som hos ett barn.
– Fan vad häftigt!
Strax därpå går bandet på. Vi står framför scenen och röjer järnet.
– Vänta, så ska jag ta av mig skorna, ropar den rundlagde violinisten och sångaren Constantin Lautaru på rumänska. Och vansinnet eskalerar.
– Jag är helt slut, säger Tomas när vi väntar på en taxi efter showen.

Ridderlig revansch
Tomas blundar ofta när han tänker. Nu sluter han ögonen och minns sin comeback på Riddarhuset i Stockholm. Många decennier har gått sedan han som tioåring följde med familjen för att titta på släkten von Brömssens vapensköld.
I början på millenniet uppträdde han där tillsammans med Ulla Skoog med revyn Fritt fall. De hade bjudits in till adelns högborg för en privat föreställning för bland andra den ökände greve Ian Wachtmeister.
– De hade flyttat vår familjeskylt, noterade jag. 50 adelsmän i frack satt där och vi skulle köra i en timme. Det var det värsta jag varit med om. Vi fick inga reaktioner och stod där helt genomsvettiga när vi var klara.

Gigget belönades med en artig golfapplåd. Inget mer. Inga skratt, verkligen inga stående ovationer.
– Men sen efter föreställningen kom de fram, adelsgubbarna, och sa att det hade varit ”förtjusande”. Det var otroligt jobbigt och otroligt roligt.
Kanske såg Tomas von Brömssen där och då den sista skymten av den känsla av otillräcklighet som förföljt honom sedan tiden på Hvitfeldtska läroverket.
– Jag har funderat mycket på om jag fortfarande vill bli sedd. Men jag är ju godkänd och förnuftsmässigt vet jag att jag kan vissa saker. Men där finns en liten gnagande känsla: ”Tänk om de upptäcker mig, tänk om jag inte klarar mig.” Nu vågar jag nästan erkänna att det kan vara bra att ha den inställningen.
– Jag har i och för sig fortfarande ingen aning om hur jag ska göra Higgins.

Film & teve i urval:
• Spelade den klassiska karaktären ”Hebbe lelle”, Alberts (Stig-Åke Cederhök) son, i Albert & Herbert som gick i SVT från 1976 fram till 1981. Gjorde året därpå samma titelroll i spinoffen Albert & Herberts julkalender.
• Gjorde rollen som Ingemars (Anton Glanzelius) morbror och sommarvärd, Gunnar, i Lasse Hallströms Mitt liv som hund (1985).
• I den nordiska samproduktionen Sofies värld (1991) spelade Tomas von Brömssen Alberto Knox.
• Spelade läraren Violas (Marika Lagercrantz) försupne man Kjell i Bo Widerbergs Lust och fägring stor (1995). Hon hämnades genom att inleda en affär med sin elev Stig (Johan Widerberg).

TEXT: Aaron Israelson

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan