FAKTUM | 2010/12/30 Reportage

Stölder, häleri och fusk med skatt och moms är de vanligaste brotten inom skrotbranschen. Men metalltjuvarna och de oseriösa skrothandlarna behöver inte vara rädda för polisen. Skatteverket däremot är på hugget och drar in en halv miljon per dag genom enkla rutinkontroller av dem som säljer skrot.

Det stjäls ovanligt mycket skrot i Västra Götaland. Inte bara småskaliga stölder av den typ vi just beskrivit utan även stölder av större kaliber där hela lastbilar fylls med metallskrot. De mindre stölderna av kablar från järnväg och ställverk är dock de som är mest samhällsfarliga, menar Bertil Jakdal på polisen i Västra Götaland. Att så mycket stölder sker just här förklarar han med att det finns en koncentration av skrotfirmor i regionen. Speciellt i Agnesberg, »köper inte en så köper en annan«. Utskeppningshamnarna finns också här, vilket gör att det kommer lastbilar med stulna metaller hit från andra delar av landet. Skrotet lastas av och skickas direkt till Kina.
Polisen i Västra Götaland hade under några år extra resurser för att arbeta med kopparstölderna. Johan Lundberg som var chef för projektet som kallades Kopparorm berättar att han upplevde att branschen blev mer seriös tack vare deras arbete. Stölderna minskade eftersom de fick tag i en stor liga som låg bakom en stor del av kriminaliteten. Skrotarna skärpte dessutom till sig.
»När vi började var det kö varje morgon på skrotarna. Där stod folk med stuprännor, kopparduvor de hade knackat loss från gravstenar och delar av koppartak. Det var alldeles för lätt att bli av med stulen koppar. Göteborg blev rensat. Men under tiden vi jobbade minskade köerna väsentligt eftersom skrotarna kände sig övervakade.«
Men nu har det gått några år sedan Operation Kopparorm avslutades och polisens ögon vilar inte på skrotarna längre. De som säljer stulna metaller kan utan problem visa sina egna legitimationer. De vet att polisen inte kommer och tittar i skrothandlarnas papper. Och om någon skulle göra det så är det väldigt svårt att bevisa att just det skrot de har sålt var stulet. Det enda som registreras är hur många kilo som sålts och vilken metall det gäller. Om det var stulna kopparrör, eller om man sålt något av koppar som legat i källaren och skräpat, det går inte att ta reda på i efterhand.

De stora företagen i branschen, Stena Metall och Kuusakoski, har tagit bort kontanthanteringen, bland annat efter påtryckningar från polisen. Men frågan är hur stor skillnad det gör. Utslagna säljer stulen skrot till fulskroten i industriområdet och får kontanter i handen, fulskroten säljer sedan vidare till Stena eller Kuusakoski.
På polisen är man medveten om att de stulna metallerna rör sig uppåt i kedjan.
»Större bolag köper från de mindre, de bryr sig inte om var metallerna kommer ifrån. De säger att de inte vet att det är stöldgods, men sanningen är att de inte bryr sig eftersom de inte får något straff« säger Bertil Jakdal.
Hans kollega Johan Lundberg förklarar att allt som stjäls går vidare i branschen och att även de stora är hälare i andra och tredje led.
Vad kan de stora aktörerna göra för att minska risken att de befattar sig med stöldgods?
»De kan kräva att den som säljer kan visa var metallerna kommer ifrån. Men jag har svårt att tro att de gör det. Stölderna fortsätter ju, skulle de sköta sig exemplariskt så skulle det inte vara så mycket stölder.«

Det finns ofta en vit och en svart del inom skrotbranschen. Ofta kan det vara så att företagsledningen har en uppfattning, medan det på golvet finns en annan, tror Johan Lundberg. Inflödet på skrotgårdarna är stort och det räcker att en förman inte är ren. Kunskapen om problemen inom branschen finns hos polisen, men som så ofta handlar det om resurser och prioriteringar. Stölder prioriteras inte förrän de passerar en viss gräns i omfattning. Polisen följer utvecklingen.
»Vi måste få stopp på det, det får inte vara så lätt att omsätta och sälja vidare stulen metall« säger Johan Lundberg.
Stena Metall är den största aktören i branschen i Sverige. När vi i början av arbetet med det här reportaget kontaktar företagets kommunikatör Bjarne Darwall för att få en intervju inbokad med någon i företagets ledning, förklarar han att de har som policy att inte prata om metallstölder.
»Vi har inget att dölja men ju mer det skrivs desto mer tenderar stölderna att öka. Om vi berättar hur vi jobbar så ger vi tjuvarna tips. Därför har vi bestämt oss för att inte prata om det. Men vi har haft mycket samarbete med polisen.«

Polisen delar dock inte uppfattningen att stölderna ökar när media skriver om dem.
»Nej, det tror jag inte, jag har aldrig sett ett sådant samband. När priset går upp stjäls det mer. Vi har till och med hittat tidningsurklipp med börspriserna på koppar i fickorna på personer vi tagit in för kopparstölder. Det handlar nog mer om att skrothandlarna jobbar i en gråzon och därför inte vill prata om det« säger Bertil Jakdal.
Stena Metall skickar dock en pressinformation där de berättar att de samarbetar med polis-, tull-, skatte- och ekobrottsmyndigheterna. »Brottsligheten förstör för alla seriösa aktörer, skapar osund konkurrens och ett orättvist företagande«, skriver Stena Metall som välkomnar alla ansträngningar att få bort oseriösa aktörer. I dokumentet står det också att de i första hand arbetar med kända, etablerade aktörer. I första hand. Frågan är varför de inte bara arbetar med kända, etablerade aktörer. Om de verkligen menar allvar när de säger att brottsligheten förstör för alla seriösa aktörer. Efter våra besök på skrotar som uppenbart köper stulen metall och sedan säljer vidare till bland annat Stena Metall, kontaktar vi dem igen för att ge dem chansen att bemöta uppgifterna. Nu är de mer intresserade av att prata. Bjarne Darwall förklarar att det inte har funnits någon anledning att misstänka några oegentligheter hos de leverantörer vi pekat ut. Han menar att det är oerhört allvarligt om de har missbrukat deras affärsrelation.
»Vi ska gå vidare med det och undersöka ärendet noggrant.«
Det var lätt för oss att ta reda på vilka skrotar som är oseriösa, borde inte ni också veta det, ni som tillhör branschen?
»Det är klart att vi känner till branschen, vi har koll i stora drag. Men det låter som om vi kan se över det. Vi vill ju verka för schyssta affärer i branschen« säger Bjarne Darwall och betonar att de varit den mest drivande aktören när det gäller att göra det svårt för kriminella aktörer bland annat genom kontantstopp, checkstopp och tipstelefon.

Åke Larsson på Svenska järn- och metallskrotföreningen säger att ingen bransch tjänar på att ha ohederlig konkurrens. Därför bedriver medlemmarna ett självpåtaget saneringsarbete bland annat genom att få bort kontanthanteringen.
»Vi tar hand om skrot från företag, vi står inte och väger in kilo för kilo. De flesta har avtal med stora industrier, rivningar och byggen. Det är klart att kommer man med något man har hittat i källaren eller garaget en enstaka gång så är det okej. Men de som återkommer med något i kofferten, de avvisar vi. Då är det näringsverksamhet. Våra medlemmar försöker också utöka skalskyddet. De är seriösa företagare och vill också ses som det.«
Samtidigt menar han att det är viktigt att de stora seriösa företagen sprider den mentaliteten i hela leverantörskedjan. Problemet är, menar han, att bara en liten del av aktörerna i branschen är anslutna till branschorganisationen.

Men brottsligheten i skrotbranschen handlar inte bara om häleri och stölder. Det som Skatteverket koncentrerar sig på är framförallt de svarta pengarna i branschen. Företagsledare inom tillverkningsindustrin har insett att de kan få ut stora summor svarta pengar genom att sälja skrot via målvakter till medelstora uppköpare i skrotbranschen.
»Målvakten får allt från ett par flaskor till 10 000 kronor. De är oftast utslagna människor som inte deklarerar och som inte betalar moms. Jag har sett ett exempel där personer hade skrivit på fakturor för 60 miljoner kronor« säger Alf Pettersson på Skatteverket vars enhet drar in en halv miljon i undanhållen skatt och moms varje dag genom sina granskningar av skrotbranschen. De svarta pengarna använder företagsledarna till svarta löner eller till lyxkonsumtion. Där är kreativiteten stor, berättar Alf Pettersson. Även yrkeskriminella har gett sig in i branschen de senaste åren när priserna har gått upp. Bland annat mc-gäng. Enligt Alf Pettersson så finns de i ledet innan de stora uppköparna, men de håller sig i bakgrunden genom att ha ›rena‹ personer på pappret.
Skatteverket har alltså haft stor framgång när det gäller att sätta dit dem som säljer metaller till skrothandlarna utan att betala skatt och moms. Det har däremot varit mycket svårare att bevisa att även skrothandlarna själva är inblandade i affärerna. För två år sedan åtalades dåvarande platschefen på Kuusakoski i Agnesberg för medhjälp till grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott. Ett antal personer hade sålt skrot för mångmiljonbelopp till företaget utan att vare sig bokföra transaktionerna eller betala momsen. Den som låg bakom försäljningarna hade dessutom näringsförbud och använde sig av bulvaner och målvakter för att kunna fortsätta sin verksamhet. Den huvudmisstänkte kände sedan gammalt platschefen på Kuusakoski och tillbringade mycket tid där. I tingsrättens dom skriver man att platschefen måste ha känt till att han ingick i en händelsekedja som i ett senare skede innefattade skattebrott. Ändå blev platschefen friad eftersom man ansåg att han hade följt skatteverkets råd – att begära F-skattsedel och momsregistrering. Mer förväntades han inte göra.

Ett annat fall rör en man som bland annat sålt skrot till Stena Metall för över fyra miljoner kronor utan att vare sig betala skatt eller moms för inkomsterna. Mannen hade eget företag, men var inte momsregistrerad, vilket Stena Metall kände till. Ändå betalade man sammanlagt ut över fyra miljoner kronor till mannen. I detta fall stod dock ingen från Stena Metall åtalad. Åklagare i fallet var Boel Widenheim Eriksson på Ekobrottsmyndigheten. Vi frågade henne varför inte Stena Metall ansågs ha något ansvar.
»Inköpsfirmorna brukar kräva F-skatt och momsregistrering. Sedan har man ju rätt att sälja skrot som privatperson om summorna inte blir så stora att det kan räknas som näringsverksamhet – men i det här fallet har de ju blivit det.«
Boel Widenheim Eriksson menar dock att man inte kan lasta Stena Metall för det. Inköpsfirman har ingen laglig skyldighet att säga ›nu håller du på och driver näringsverksamhet‹. Det är personens egen skyldighet att registrera sig för moms och F-skatt. Det man skulle kunna göra är att, som i fallet med platschefen från Kuusakoski, åtala för medhjälp till skattebrott, men då måste man kunna bevisa uppsåt.
»Det är oerhört svårt att få någon fälld för det. Kuusakoskifallet drev vi ju just för att vi hade så mycket bra bevisning – man kunde se att anställda deltog i den här handeln. Men han blev ju friad ändå.«
Vi försöker få klarhet i om Stena Metall anser sig ha något ansvar för att en person kan sälja skrot till dem för fyra miljoner utan att vara momsregistrerad. Bjarne Darwall svarar:
»Vi delar uppfattningen att man skall vara momsregistrerad om man säljer för så mycket. Det är dock bättre ur statens synvinkel att oseriösa företagare inte är momsregistrerade eftersom de då inte kan fuska med momsen också. En oseriös person blir inte mer seriös för att de är momsregistrerade. Istället blir det så att de får mycket mer pengar som de undanhåller staten.«

Precis som Alf Petterson på Skatteverket anser Boel Widenheim Eriksson att den enda lösningen är en lagändring till omvänd moms, det vill säga att köparen av skrotet betalar in momsen istället för säljaren, eftersom det framförallt är genom att låta bli att betala in momsen som de största vinsterna görs. Stora uppköpare av skrot har inte samma möjlighet att undvika att betala in momsen. Det upptäcks fortare och lättare. De små leverantörerna kan däremot hålla på länge innan någon höjer ögonbrynen. Nyligen hade Ekobrottsmyndigheten ett fall där en liten firma hade lyckats omsätta 27 miljoner på ett och ett halvt år genom att sälja skrot och katalysatorer. Det innebar att de hade fått fem-sex miljoner i moms som bara var borta när de gick i konkurs.
Ekobrottsmyndigheten har varit framgångsrik i de mål de drivit inom skrotbranschen, men Boel Widenheim Eriksson tror inte att de får fast de som egentligen ligger bakom. De personer som döms har oftast inga pengar, trots miljonerna som omsatts.
»Vi misstänker att det finns andra längre upp som tar pengarna. Vi tror att det är organiserat, men ingen vågar berätta.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan