I drömmen slår jag tills de tystnar

Jag har av mina närstående alltid fått höra att om jag vore kille skulle jag hamna i slagsmål – att jag så att säga har nära till våldet.

Jag har så länge jag kan minnas ofta drömt rena (extremt tillfredsställande) misshandelsdrömmar, där jag mycket njutningsfullt slår mina plågoandar från skoltiden. Tills de tystnar. Tills jag får upprättelse. Tills jag vinner.

Särskilt en dröm kommer jag aldrig glömma. Mest för att ärren för alltid kommer pryda mitt ansikte.

Våld är en sorts språk, skriver Musse Hasselvall och Robert Svensson i nya boken Våldet, och det får mig att tänka till under många av morgonens tidiga löparrundor – där jag för övrigt enbart möter män, vi (höll jag på att skriva) är bara män som i alla fall i min förort är intresserade av att pressa våra kroppar till elitnivå. För att testa våra kroppar och ta ut dem – till max.

Tanken på våldet som varande ett språk släpper mig inte och jag börjar som vägledning läsa om Hélène Cixous Medusas skratt. Stämmer det hon skriver att männen måste förknippa kvinnligheten med döden? Att »det är skräcken som ger dem stånd«? Att de behöver vara rädda för oss?

Cixous menar att kvinnor måste använda språket för att »skriva sig själv«, på samma sätt som mannens uppgift är att skriva sig själv. »De har ännu allt kvar att säga om sin sexualitet, männen, och allt att skriva«, skriver Cixous. »Genom att han förväxlar sig själv med sin penis, och genom att han rusar till attack, förstår vi hans motvilja och fruktan för att bli ›fångad‹ av kvinnan, att gå förlorad i henne, uppslukas, eller att bli ensam.«

Hasselvall och Svensson gör i sin bok Våldet en enastående insats i att just »skriva sig själva« och när de resonerar kring hur vi uppfostrar våra barn och ställer sig frågan om en lösning vore att lära döttrarna att »putta tillbaka« och sönerna att prata så landar jag i att våldet inte alls är ett språk, utan tvärtom, ett icke-språk.

»Erkänn att ni hade fel och jag rätt!« skriker jag om och om i drömmen, som resulterade i de där ärren som likt vita slingrande mönster pryder den tunna huden under vänster öga.

Det har aldrig hänt sedan dess – men i drömmen tar jag till våld, mot mina mobbande plågoandar. Jag formar höger hand med dess långa vassa naglar till en klo och river en av dem i ansiktet med all min kraft. När jag på morgonen ser mig i badrumsspegeln får jag en chock. Jag har under natten rivit mig själv under vänster öga så att blodvite uppstått. Såren är så pass djupa att jag än i dag kan se tydliga spår av ärren.

Föga kommunikativt, kan jag nu tycka, att någon bara ska erkänna att hen har fel och jag rätt. När det riktiga utan tvivel naturligtvis är att reda ut dispyter och all form av kränkning eller mobbning medelst samtal, aldrig våld eller misshandel. Hur skönt det än vore att bara någon gång få ge folk på käften.

Jag håller inte med om att våldet är ett slags språk. Våldet, eller den ack så ljuva drömmen om våldet, uppstår när språket inte räcker till.