Kristian Lundberg: ”Sjukdomen är ­obotlig, kronisk, progressiv och dödlig”

Kristian Lundberg avled den 27 april 2022. Den här texten skrev han om sin sjukdom. Publicerades i Faktum mars 2022.

”Det var inte bara jag som var övertygad om att jag led av en drogutlöst psykos. Jag samtalade regelbundet med min döde vän Micke, likaså var jag orolig över mina hundar som gått bort för flera år sedan. Men i min värld fanns de där, lika verkliga som en häktescell. 
Jag förstod, innerst inne, att saker och ting inte stämde med mig. Men aldrig i livet jag skulle prata om det, medvetet. Jag har varit föremål för tvångsomhändertaganden både via LVM och LPT och jag misstänkte att det skulle bli slutresultatet om jag berättade att jag precis hade haft en kvalitetsstund med min döda hund. 
Med andra ord. Jag var som jag brukade vara. 

Men med en viktig skillnad. Jag var nykter och inte längre hemlös, men det var som om de kemiska konsekvenserna hängde kvar över mig, där inte minst känslan av att vara bevakad och kontrollerad var värst.
Det var drygt ett år efter att jag hade blivit nykter som jag på allvar började oroa mig för det som kallas postakut abstinens. Kunde det vara så enkelt? Det var, helt klart, något som var fel. Och det blev heller inte bättre. Till slut hamnade jag på en allmän akutavdelning eftersom jag hade ramlat och slagit huvudet. Jag är ingen större vän av sjukhus eller institutioner. Men här hände någonting speciellt. 

En av läkarna hade en mycket märklig förfrågan. Han bad mig att gå upp och ner i sjukhuskorridoren, i normalt tempo. Och så igen. Och så igen. Efter ett tag hämtade han en kollega som i sin tur hämtade en grupp läkarstudenter. Allt medan jag gick där, fram och tillbaka. Situationen var helt absurd. Överläkaren, som jag hade fattat var den som hade bett mig gå de första stegen i korridoren, sade tack och bad mig gå in på mitt rum och vila. Jag var inte precis utmattad av promenaden, men jag lade mig på sängen och undrade vad i hela fridens namn det var som pågick. Jag har aldrig varit känd för min graciösa gångstil, men heller aldrig blivit utställd så här till allmän beskådan. ”Vi ska sända dig till röntgen.” Varpå jag naturligtvis svarade: ”Aldrig i livet, jag ska hem.” 
Och så blev det. Jag drog. 

Men jag fortsatte att falla omkring och till och med jag själv insåg till slut att min gångstil hade blivit udda. Akutbesök efter akutbesök. Jag fick till slut ett svar. Man misstänkte att jag hade en så kallad bredbladig spårgång, vilket är utmärkande för människor med normaltryckshydracefalus. Och röntgenbilderna visade på vidgade ventrikelklaffar, vilket är vad som skapar problemen.  Det är inte speciellt bra, man kan exempelvis bli dement om inte problemet åtgärdas. 
Jag föll tillbaka till mitt neverending återfall, så efter det korta samtalet gick jag min väg. Igen och igen. 

Det är den enda rimliga sammanfattningen av mitt liv. Jag går. Men till slut kunde jag inte ens det eftersom mitt liv på mycket kort tid hade utvecklats till en mardröm. Paranoid. Gränspsykotisk. 

Fotografen Aija Svensson om bilden: ”Här är en bild jag hade tänkt att printa till honom, som inte passade med det han skrev till Faktum men som jag tyckte att var väldigt fin, men hann inte. Vi hade en väldigt fin samtal under plåtandet, väldigt personligt.”

 

Jag fick en remiss till Minneskliniken i Malmö där jag utreddes dels för normaltryckshydracefalus, dels för sjukdomen Lewy Body demens, som enkelt kan beskrivas som en blandning av Alzheimers och Parkinsons. Det är en sjukdom jag aldrig hört talas om men som förklarade en hel del av det som jag hade inbillat mig vara postakuta abstinenssymptom: Paranoida vanföreställningar, aggressiva utfall, hallucinationer, fluktuerande medvetande, temporära Parkinsonsangrepp. Bara för att nämna några av höjdpunkterna. Utredningen kom att ta knappt ett halvår. Jag vet egentligen inte vad jag tyckte och tänkte. Läkaren på Minneskliniken förklarade att sjukdomen var obotlig, kronisk, progressiv och dödlig. Jag hade redan en sådan sjukdom, så en mer eller mindre gjorde mig inte så mycket. Jag var kanske, ärligt talat, en aning lättad inför det faktum att jag inte var helt psykotisk, vilket man gärna tror om sig själv när man hallucinerar. Så, jag var inte galen men på god väg att bli dement. Vilket är att föredraga? 

Lewy Body är en av våra mest underbehandlade demenssjukdomar. Den är grym, oförsonlig. Till skillnad från exempelvis Alzheimer är du medveten om, in i det längsta, att du tappar kontrollen över ditt medvetande och förlorar dig själv, bit för bit. Vad hade hänt om jag hade insjuknat i demenssjukdom medan jag var hemlös? Hur många hemlösa obehandlade personer som självmedicinerar går det inte omkring på våra gator? 

Tiden är inte på min sida. 

Men det är hög tid att prioritera forskningen om demenssjukdomar i relation till hemlöshet. 

Kristian Lundberg

Född: 1966 i Malmö. 
Författare: Skriver lyrik och romaner.
Debuterade 1991 med diktsamlingen ”Genom september”.
Skildrade arbetet som timanställd i Malmö hamn, i romanen ”Yarden” som sattes upp som teaterpjäs och blev långfilm. 
Skrev novellen ”Hemma och för alltid borta” i Faktum Novell volym 1.
Prisad med Svenska Dagbladets kulturpris 2011, Sveriges Radios romanpris 2012 och Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris 2019 med flera.