Sju svåra år - i ett

Camilla Zackrisson placerades i ett torp i skogen. Ett tänkt paradis som blev ett helvete. Med en ny lägenhet skulle livet börja om. Men livet är som det är och börjar inte om. Faktum har följt Camilla under ett år av flytt, ångest, droger, våldsamheter, rättegång och förlust av en anhörig.

Läs ”Paradiset som blev ett helvete” här.

Drömmen om livet på landet levde fortfarande när vi träffades första gången. Ett halvår senare var den nedpackad i flyttlådor. Otjänligt vatten, mögelskador, en sjuk och drogberoende vän som dött i torpet i Gunneboskogen, och ett missbruksklientel som sökt sig dit och vandaliserat, kom att förstöra den nystart Camilla Zackrisson hade hoppats på.Sjuk, med attacker av panikångest och emellanåt tillbaka i missbruk har hon lagt ännu ett år bakom sig. Vi skulle komma att följas åt under detta år, hon och jag. Ingen av oss visste vad som väntade. 

»Möt mig utanför soc kl 12.«
Det är vårens första dag, 1 mars, och Camilla har meddelat mig på sms att hon ska hämta ut sina nycklar till nya bostaden. Efter en stökig tid i torpet, som hon det sista halvåret knappt vågat bo i, ska nu flytten gå till ett nytt referensboende*. En tvårummare i ett stort komplex av gula flerfamiljshus byggda av Wallenstam i slutet av 1960-talet.
Camilla ska äntligen få flytta, men hon är inte glad. Hon sörjer en krossad dröm, är fysiskt i dåligt skick och orolig för hur allt ska bli.
På socialkontoret får Camilla instruktioner av sin bostödjare. Nu ska hon gå till Bostadsbolaget på andra sidan Mölndalsvägen och kvittera ut nycklarna. En enkel promenad i vårsolen. Men kaos väntar.

Utanför sitter vännen Christer i gräset. Han skulle passa Camillas hund, Stina, när Camilla var inne på socialkontoret. Precis utkommen därifrån ser Camilla hur Stina springer iväg, skäller och hugger efter en förbipasserande. Christer får tag i Stinas koppel i sista stund, men bråket är redan ett faktum. Camilla skriker »jävla idiot!« till Christer och går fram och kickar till Stina för att markera. Christer skriker tillbaka: »Lugna ner dig, det hände ju inget!« Men Camilla är så skakad av tanken på vad som kunde ha hänt att hon inte kan hejda sig. Hon skäller. Stina skäller. Christer gråter. Camilla gråter.
Christer och Stina är Camillas båda följeslagare i livet, som hjälper och stjälper henne, om vartannat. Christer knarkar, Stina bits. Däremellan ger de båda Camilla livsnödvändig hjälp och kärlek.
– Och vi har fina stunder också, säger Christer, och torkar en tår i ögonvrån, när allt lugnat ner sig.

Camilla förklarar för mig att Stina blivit helt förstörd av sparkar och slag från missbrukare som bott i torpet. Inte av Christer, men andra som kom dit. Stina tvekar sedan dess inte att bita och kommer ett barn i vägen, då är det kört. Det har redan hänt en gång och det slutade i katastrof, berättar Camilla. Hon är rädd att förlora Stina och det är därför hon blir så upprörd och arg.
Inne på Bostadsbolaget märks inget av tidigare tumult. Camilla kvitterar ut sina nycklar, får svar på frågor om källare och tvättstuga och på bussen till bostaden är alla lugna. Även Stina, som Camilla håller nära sig. I bostadsområdet letar vi oss fram till rätt port. Lägenheten är ljus och flyttstädad. Ett vardagsrum med en liten balkong i söderläge, ett sovrum med walk-in-closet och ett litet kök.
– Vilket fint badrum, säger Christer.
– Hon som flyttade ut frågade om hon fick lämna lite saker till mig och de här var ju fina, säger Camilla och pekar på några ljusstakar i vardagsrumsfönstret. 

Stina skäller och blir inlåst i badrummet.
Nu kommer flyttbilen med möblerna som Camilla fått av Pingstkyrkan. Flyttkarlarna ställer möblerna utanför porten. Att bära upp dem ingår inte. Fyra trappor utan hiss. Utan Christer hade inte Camilla fått in sina möbler i lägenheten. En kökssoffa och några stora skåp kommer på plats. Säng, bord och andra möbler ska Camilla få flyttat från torpet så småningom, men det dröjer. Den som inte har bil och pengar får vänta tills andra har tid att prioritera ens ärende. Det ska dröja tolv dagar innan Camilla har sin säng på plats.
Någon månad senare har vi bestämt möte igen. Nu ska det slutgiltiga flyttlasset gå från torpet till lägenheten. Camilla sms:ar mig tidigt på morgonen.
»Malin, kan ni komma en annan dag? Jag mår inte bra.« Camilla skriver att hon och Stina har isolerat sig. De har blivit så skadade att de har svårt att vistas bland människor.
»Det är hundar och folk överallt omkring mig. Ändå har jag inte någon.«
Jag har en tid försökt få Camilla att börja sälja Faktum. Men lilla folkilskna Stina står i vägen. Och Camilla kan inte tänka sig att göra sig av med henne.

Det är stökigt runt Camilla under försommaren. En dag i juni ringer hon för att berätta något, men glömmer mitt i samtalet att hon pratar med mig och börjar storbråka med Christer i bakgrunden. Stina skäller. Camilla vrålar. Glas krossas. Christer skriker:
– Slå inte sönder saker! Sluta!

Brak följs av tystnad. Jag hör Camilla snyfta. Jag får ingen kontakt. Lägger på och smsar henne att höra av sig om hon behöver hjälp. Hon sms:ar ett par dagar senare.
Camilla har fått klagomål på Stina. Skriver att hon fortfarande inte har tillräckligt med möbler. Att hon har ont i magen. Kraftiga skakningar och diarréer. Undrar vad hon ska göra.
Hon har varit på Sahlgrenska och lämnat prover, eftersom hon jagas av -tankar på att hon förgiftats av det otjänliga vattnet i torpet. Jag frågar hur det har gått med provsvaren. Men vissa sms svarar inte Camilla på. I perioder blir det tyst.
När Camilla Zackrisson var 20 år hade hon flyttat 21 gånger. Som ung var hon gift i fem år och levde ett relativt stabilt liv med en man som hon fick fyra barn med. Men missbruk fanns med i bilden och flyttarna fortsatte. Allt krackelerade till slut. Camilla har vuxit upp med alkoholism i familjen och drogerna tog över också hennes liv. Det kom fler män. Fler barn. Sju har hon fött. Alla har hon förlorat. Det finns nu också barnbarn som hon inte får träffa. Den biten av livet har Camilla gett upp.
– Det är försent, sa hon när vi träffades första gången i torpet och Camilla visade oss upp på vinden. Vid högen av ouppackade julklappar som samlats där kom tysta tårar.

»Malin, Camilla här. Kan vi träffas?«
Jag har inte hört något från Camilla på flera veckor när frågan plötsligt dyker upp från ett nytt, okänt, nummer. Jag frågar hur hon mår. Hon svarar »Dåligt«. Jag frågar om hon trivs bättre i lägenheten nu. Hon skriver att hon gör det, men att hon inte är där så mycket. Sover fortfarande oftast på soffan hos en kompis. Inte Christer, en annan man. Hon klarar inte av ensamheten. Har dödsångest. Hon är rädd för att gå ut. Camilla skriver att hennes liv inte är värt att kämpa för. Ett liv i en tom lägenheten, ensam med endast traumatiska minnen i sällskap. Jag skriver att hon kan komma till Faktum och lära känna nya människor. Hon svarar inte.
Sent i juli kommer ett sms från ännu ett okänt mobilnummer.

»Hej, kan jag börja sälja Faktum utanför Hemköp där jag bor?«
Camilla har rest sig igen och kommer till Faktum. Hon går på inskrivningssamtal och kommer igång med en första bunt tidningar att sälja. Hur det går vet jag inte riktigt, inte heller vad hon gjort av Stina, men det känns som ett stort steg framåt. I augusti har vi kontakt igen. Camilla är kallad till samtal på socialkontoret gällande sina barn, och vill att jag ska följa med. Men dagarna innan blir hon sjuk och mötet bokas av. Camillas liv har rasat ihop igen. Nu ska hon upp i tingsrätten.

»Malin kommer du imorgon till Stinas rättegång?«
Ett sms måndag 2 september klockan 10:06, från ännu ett okänt nummer.
Camillas förra telefon har blivit stulen.

»Kvart i tio. Du måste komma. Jag o Stina är oskyldiga.«
Det gäller en händelse som går mer än ett år tillbaka i tiden, då hon fortfarande bodde i torpet. En gammal kompis sökte upp henne, var påtänd och stökig. Camilla förslog en promenad för att få bort honom från torpet. De gick i Gunneboskogen längs en slinga. Camilla ville plocka lite vitsippor och lämnade över Stinas koppel till mannen.
Plötsligt var Stina lös och försvunnen. Sedan hördes skrik och gråt och hundskall. En motionerande barnfamilj attackerades av Stina och en femåring på cykel fick rejäla bett i lår och arm. Pappan blev biten när han skulle skydda sitt barn. När Camilla kom springande var Stina nerbrottad, kopplad till en lyktstolpe, och av kompisen syntes inte ett spår.
Tingsrättsförhandlingen är mycket sansad. Femåringens föräldrar berättar lugnt och sakligt. Camilla berättar också lugnt och sakligt. Hon gråter. Säger att hon förstår föräldrarnas ångest och att hon är så ledsen för det som hänt. Ingen är arg. Alla är bedrövade. Stina är omhändertagen. Camilla har klippt navelsträngen till sin älskade hund, och själv vill hon lägga sig ner och dö. Saknaden är outhärdlig.
Dom ska fall om 14 dagar. Camilla tar ett bloss utanför tingsrätten och stryker bort en tår från kinden. Jag gör ett försiktigt försök, föreslår att hon ska komma igång och sälja Faktum nu, när hon inte behöver ta hänsyn till Stina. Så blir det kanske något bra av detta ändå? Lite bättre, i alla fall?
– Ja. Jag följer med dig nu, säger Camilla, och fimpar ciggen.

Vi tar spårvagnen till Chapmans torg och Camilla tar ut en hundring i bankomaten. Hon har lite swishpengar från sommarens försäljning att ta ut också, och köper några tidningar.
– Jag säljer dem i morgon. Nu är jag helt slut. Men kom i morgon, jag säljer utanför Hemköp där jag bor.

Vi bestämmer det.
I två dagar försöker vi få tag i Camilla. Inget svar på telefonsamtal, eller sms.
Till slut hör hon av sig. Ångesten slog till igen efter tingsrätten. Hon har inte klarat av att gå ut. »Jag brukar resa mig. Men det har varit så mycket skit i flera år nu. O jag känner liksom ingen glädje längre eller ser något framåt längre. O jag bara gråter åt mitt förlorade liv.«
Det är svårt att finna något bra att svara. Jag skriver att hon är välkommen tillbaka när hon har orkar. Camilla skriver: »Tack.«

17 september meddelas domslut mot Camilla Zackrisson för vållande till kroppsskada på femåringen och hens pappa. Camilla döms till 60 dagsböter om 50 kronor. Jag hör inte av henne på flera veckor. Till slut sms:ar jag. Frågar hur det är med henne. Hon svarar omedelbart och skriver att hon har stark och svår ångest. Och att hon är på väg till Borås. Till sin far, som gick bort i går klockan 12.
Nästan tre månader senare sitter vi i en bil på väg mot torpet igen. Någon inom socialtjänsten i Mölndal har sagt till Camilla att de ska riva det, och nu ska vi kolla om det har skett.
Camilla beskriver förlusten och saknaden efter sin pappa och försöker att förstå sitt eget irrationella beteende.
– Jag fattar inte vad jag tänkte på. Jag gick rakt ut genom dörren och köpte droger när jag fick samtalet om att pappa låg på sitt yttersta. Istället för att åka och hälsa på honom. Jag klarar inte förluster längre i livet. Kan inte hantera det. Men så fort jag har ett ansvar, som nu när jag har Stina igen, då slutar jag. Jag behöver vara behövd.

Hon överklagade tingsrättens dom men kuvertet från Hovrätten om att de avslog ansökan om resning har hon inte ens orkat öppna. Och Stina har hon hämtat hem igen från hundgården som tog hand om henne. Camilla säger att de vanvårdat Stina. Inte ens klippt hennes klor. Så nu har hon fått utgifter igen, som hon egentligen inte har råd med. Men det är redan historia. För den senaste tiden har allt handlat om pappas begravning och bouppteckningen.
Camilla har fått hjälp av Faktums jurister som förklarat vad hon har rätt till och inte. Camilla säger att det är hennes bror som vill veta.
– Själv saknar jag bara pappa. Jag vill inte ha några pengar. Jag önskar att han hade använt dem till sig själv.

Vi kommer fram till torpet, som står kvar. Tomt. Tömt. Och förfallet. Camilla suckar tungt. Men minns också fina stunder hon hade här, innan helvetet brakade loss.
Camilla har kommit i ordning i lägenheten nu, säger hon, och vi bestämmer en ny träff, en tisdag i november. Camilla messar samma förmiddag:
»Malin jag vill vara ensam i dag. Ont i rygg o mage. Har ringt om röntgen. Remisser. Jag ska gå och lägga mig. Stina ligger nu så jag får passa på medan hon vilar. Jag är ledsen.«
Några dagar senare kommer ett nytt meddelande:
»Jag försöker igen. Jag ska försöka börja skola in Stina att vara ensam en timma varje dag nu. Så jag kan sälja lite och komma ut lite själv.«
Camilla skriver att hon börjar känna sig starkare. Men att hon inte vågar säga det högt.
»För då åker jag väl rutschkana ner igen.«

Camilla vill på nytt att vi ska komma och hälsa på henne. 11 december kommer vi, och hon bjuder på hallongrottor i lägenheten som nu är riktigt fint i ordning. Christer är också där. Vi fikar och pratar om Camillas pappa. Dagen innan var hon på urnsättning. Christer säger att han tyckte mycket om hennes far. Stina är tyst och på behörigt avstånd med hjälp av en grind som Camilla satt upp. Det är en lugn stund.

Några dagar senare får jag en rad sms från en upprörd Camilla. Soc ska komma på besök och hon vet inte vad det ska handla om. Bara att de bytt personal igen. Camilla skriver: »Det tar aldrig slut.«

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram