Tomas vill aldrig sluta

Han har nyligen klivit av teaterscenen. För en längre tid, kan man tänka, men Tomas von Brömssen, 79, vill alltid spela mer. På kontrabasen, och allt annat han kan traktera. Sommaren är kort, så snart tittar han upp ur rabatterna och blir synlig igen.

Tomas von Brömssen är ledig och säger att han älskar att lata sig. Fast det gör han ju inte. Inte i bemärkelsen att vara overksam. Rabatterna i ”Bullerbyn” där han bor, bara tio minuter från Göteborgs centrum, prunkar. Rabarberna är sjukt stora i år och han har satt två rader potatis och en rad med bönor. Att odla ätbart, vid sidan om rosor, är ett växande intresse. Trädgården på Orust, där lantstället ligger, har utökats med en odlingslott och han ser fram emot första säsongen med den. 
– Att odla är skitroligt, säger Tomas von Brömssen utan att markera ordvitsen. 

Där, i rabatterna, ligger fokus nu men de sista föreställningarna av Kontrabasen på Göteborgs Stadsteater sitter ännu kvar i kroppen. Det var inte utan vemod ensemblen gick i mål med den i slutet av maj. 
– De sista tio kvällarna var så roliga. Då kände vi ju verkligen att nu, nu sitter den. Och då ska man sluta. Görtråkigt. Hade vi spelat på en privatteater hade vi bara kört på, till vi stupat, eller till biljetterna inte sålde längre. Men så är det inte på en stadsteater, det får man leva med, säger han utan klagan. Siktet är redan inställt på en fortsättning och sökandet efter nya spelplatser i höst och nästa vår är i full gång.  

Det är blandningen av seriös, tragisk teater, ståupp, musikal och lite buskis, eller kanske snarare ”rå underhållning” som gör den här monologföreställningen till ett sällsynt fint stycke teater att spela för Tomas von Brömssen. I den nyansrika berättelsen om den ensamma kontrabasisten i orkesterdiket som längtar efter bekräftelse och kärlek, får han också användning för sin rutin från alla revyerna genom åren. Tricket att ”spela på publiken”.
– Du vet det där ögonblicket när man kommer av sig en sekund i en pjäs, det missar ingen, eller hur? Det brukar jag använda medvetet. Jag osäkrar publiken med såna avbrott. Det skapar en andlös spänning i rummet. Ingen vågar resa sig för att gå på toaletten, förklarar han med en glimt i blicken. 

Monologen skriven av Patrick Süskind, i regi av Eva Bergman, är inte bara genialisk, den är också bitvis ryckig, svår och nästan ologisk i sina vändningar ibland. Dessutom lång. Skådespelarinsatsen har imponerat på publiken också i det avseendet.
– Att få i sig textmassor är inget problem, säger Tomas von Brömssen avfärdande. Problemet är att få ut det bra. Så det berör. 

Det handlar mycket om mod. Att våga vila i situationen, inte forcera, att klara växlingen från det härliga till det bråddjupa, förklarar han och illustrerar det med en sekvens ur pjäsen. Man måste också mena det man säger, på riktigt. Ju bättre man är på det desto bättre funkar det. 
– Grundskådespeleri, säger han som vore det något självklart, i alla fall i teorin.

På den marinblå utanpåskjortan simmar färgglada maneter och på fötterna bär han mjuka sandaler mot trägolven i det charmiga huset från mitten av 1800-talet. Huset som han och hustrun Eva hittade av ren slump för 30 år sedan. 
I ett hörn vid sidan om pianot står ett fiolfodral med klistermärken från Falu folkmusikfestival. 
– Fiolen var Evas, säger Tomas, som själv spelar många instrument, men inte just det. 

Tomas von Brömssen beskriver sig som en sorglös person, vilket förstås inte betyder att han är förskonad från sorg. År 2000 rycktes Eva bort efter en kort tids sjukdom. 
– Jag sörjde utåt. Höll inte tillbaka. Jag gick runt i rummen och bara släppte taget. Vrålade på. Jag hade nog inget val, kunde inte styra det, men i efterhand kan jag känna att det hjälpte mig att läka. Det tog tid ändå, men att jag också valde att prata öppet om vad som hade hänt var bra för mig. 

Arbetet som skådespelare kan ha hjälpt honom, tror han. Som ung höll han tillbaka som alla andra tonårskillar på 1950-talet med James Dean som förebild. Men med den trygga uppväxt han bottnar i och yrkesövningen i att känna efter fick han förmågan att kunna prata om känslor. Inte given för någon, men än mer sällsynt bland män födda på 1940-talet. 
Tomas och Eva fick 34 år tillsammans och dottern Johanna. I dag finns också ett barnbarn och leksaker syns i hemmet som han sedan många år delar med hustrun Dorte Velling Pedersen. Den nära vännen till familjen som delade hans sorg efter Eva och som i Tomas fann kärleken på nytt. Det är en vacker berättelse om livets oförutsägbara vändningar. 
Dorte bjuder på en fantastisk rabarberpaj och berättar att de utöver odlingsintresset båda uppskattar simning som motionsform. Oftast i olika bassänger. Tomas är trogen Åbybadet sen ”evigheters evigheter”, medan Dorte gärna cyklar till Frölunda. Just denna dag blir det bara en cykeltur fram och tillbaka för baddräkten glöms hemma. Istället för en kilometer i bassängen kommer därför härliga dofter av fänkål från köket, medan Tomas från ett annat kreativt rum sprider toner från sin c-klarinett. 

Uppvuxen med en pappa som målade tavlor och en mamma som bakade bröd beskriver Tomas von Brömssen sig själv som lyckosam. Med ett sinne öppet åt alla håll men utan en jakt på livet – han planerar inte så mycket ”och det kan nog irritera ibland”– tar han inte ut några sorger i förskott. Förnöjsamhet och livslust, står som en aura kring denna scenpersonlighet. Du hittar ingen som säger något ont om Tomas von Brömssen. Inte ens på Flashback forum.

Men, blir du aldrig arg? 
– Jo, det har hänt. En gång. Jag fullständigt tappade det på en av mina bröder. Jag stod på knä i vår gemensamma trädgård på den tiden och bara vrålade ”din jävla idiot!” Det var helt otroligt, jag kände mig helt upprymd efteråt. Bjöd på kaffe direkt. Sen kom vi närmare varandra. Det låter ju helt sjukt. Säkert skulle jag behöva vara ilsken oftare, men jag bär inte en massa ilska inom mig. 

En gåva, skulle man väl också kunna se den egenskapen som, det håller han med om. Liksom det att han träffat så rätt i yrkeslivet. Det blir många turer in och ut på scenen under applådåskorna som möter honom efter avslutad föreställning. Så långa applåder att han på göteborgskt vis till slut kan få för sig att uppmana publiken att gå hem.

Kan det bli för mycket beröm?
– Nej. Det kan det inte. Det är belöningen. Men jag får passa mig. På en revyscen kommer ofta en applåd direkt, utan att man ens har gjort något. Då vet man ju inte vad de applåderar, är det Hebbe Lelle eller vad? Som en retroaktiv applåd för lång och trogen tjänst, kan det kännas. 

Det gäller att vara medveten och försöka behålla fötterna på jorden. Tomas von Brömssen tycker inte att han kan bedöma själv om han lyckas med det eller inte, men får ganska ofta höra att folk förvånas över att han ter sig så ”normal” trots att han är så känd. Han tar det som ett tecken på att han håller kursen någorlunda. 
Han har en ödmjuk inställning till publikens kärlek, men var ändå tidigt mån om att inte förbli ”Hebbe Lelle” hela livet. Dundersuccén med tv-serien Albert och Herbert avlöstes därför av Ibsens Peer Gynt på Folkteatern och andra seriösa roller. När det emellanåt kunde viskas ”Hebbe Lelle” i publiken då också valde han att se det som något fint, att han genom den rollen lockat en ny publik från tv-soffan in på teatern. 
Lyxen att få göra olika saker och att fortfarande vara nyfiken på mycket har breddat honom så pass att han inte ens känner sig bäst beskriven som skådespelare. Han är någon sorts scenarbetare, med teater, musik och bild som tre nästan likvärdiga intressen, där faktiskt musiken kom först.
Han blev varken trumpetare eller reklamtecknare, men klarinetter, flöjter, en kontrabas och flera andra instrument samsas i det rum där snart sagt hela hans karriär och konstnärlighet samlats: en Guldbagge på väggen, några inramade tidiga etsningar i kopparplåt, rolig rekvisita från Påklädaren, en norsk studentmössa från ett 17:e majfirande där ”Hebbe Lille” ärats och en mängd andra saker ryms i denna skattkammare.

Det är underhållande att höra Tomas berätta om hur musikintresset startade som ett klassiskt tjejtjusarknep. Att klarinetten handlade om att få dansa med tjejerna på Hvitfeldtska gymnasiets skoldanser, att tradjazzen kom in i hans liv där och då, och att skivorna med Louis Armstrong och Bill Haley var hans första. Klarinettlektioner tog han hemma hos Kennet Fredriksson, även kallad ”Hasp”, i Haga – och upptäckte då hur svårt det är att lära sig ett instrument. I dag ser han värdet i att det inte gick så lätt. Värdet i att få vara en duktig amatör bland proffsen och öva lite då och då. Gärna mer, men utan tvång. Med teatern och musiken förenade i dag, ofta just genom regissören Eva Bergman, blir det mitt i prick. De sista tio åren har han verkligen skördat frukten av sin bredd. Och använt måleriet och fotograferandet som en avkoppling från alltihop.

Fyra år på Stadsteatern i Malmö efter avslutad scenskola följdes av fyra år på Folkteatern i Göteborg, för att följas av fyra år på Stadsteatern i samma stad. Där skådespelade alla dåtidens storheter.
– Men så fort de fick en genombrottsroll så flyttade de till Stockholm. 

Själv satte Tomas i den vevan upp sin första revy, 1990, på Lisebergsteatern och det gick jättebra. Han kunde spela den i flera år och sedan har det ena gett det andra. Han slapp helt enkelt flytta till Stockholm.
– Det kan låta väldigt föraktfullt, Stockholm är jättetrevligt, den vackraste staden i Sverige, men det är skönt att slippa jobba och bo där, mer än korta säsonger. 

Uppvuxen i ett landshövdingehus i stadsdelen Lunden och kvar i sin hemstad tycker han ändå inte att han är särskilt göteborgsk. 
– Det tror jag inte jag uppfattas som heller? Alltså, ”haj på daj dö, harrejävlar va sköj å så”, det är inte min grej riktigt, det där klassiskt götebosska, även om jag tycker det är roligt. Men vad andra har för förväntan på en kan man inte styra. En del tycker nog att det är trevligt att jag jobbar här. 

Att Tomas von Brömssen, en gång utsedd till Årets göteborgare, med egen spårvagn och Lisebergsapplåd, är en uppskattad medborgare i staden råder väl inga större tvivel om. Likt andra framgångsrika begåvningar, som till exempel Sonya med Y och Håkan med H, som också förenats med Tomas under olika epoker av hans yrkesliv. Den senare, Håkan Hellström, mötte han just under en Lisebergsapplåds-utdelning. En trevlig middag mynnade ut i ett spontant förslag från den yngre till den äldre om att dyka upp på en sedan dess omtalad spelning på Slottskogsvallens IP. Därefter har det blivit några fler, bland annat på Ullevi. Och en roll i Känn ingen sorg, filmen baserad på Hellströms musik. Till sommarens fyra utsålda Ullevi-konserter med HH har han ännu inte tillfrågats om att vara med. Han säger inte nej om frågan dyker upp, men tror ändå att han förblir ledig i augusti. 
– Jag har ju redan varit med, han måste väl variera sig lite, säger Tomas och ler.

Tackat nej har han däremot gjort till att medverka i tv-program som Renées brygga och liknande. Han känner inget behov av att visa upp sig, och absolut inte när sommaren på Orust är som bäst. Då vill han vara hemma. Betonar sitt slöa drag igen. Erkänner att pandemin var skön på det viset. Gav utrymme för extra god matlagning, att dricka gott lite oftare, måla och spela musik. 
Pandemi eller inte rullar ändå Tomas von Brömssens namn väldigt ofta i eftertexter. Aktuell i två filmer bara i år. Men han tonar ner även detta med att det bara ser ut som att han jobbar mycket, att filmernas premiärer råkar sammanfalla.

Har du koll på din cv? Uppdaterar du den?
– Nej, haha, det sköter andra åt mig. Jag går in på Wikipedia och kollar ibland. Hur går det där till egentligen? Vem skriver där?

Inga höga hästar, inget skryt kommer över hans läppar, men han är samtidigt befriande ärlig med att en Guldbagge betyder jättemycket. Att branschens erkännande är värdefullt. 
– Men får jag själv ett pris tänker jag ändå alltid att någon annan var värd det. 

Att nämna Tomas von Brömssens namn i olika sammanhang och för olika generationer är intressant. Referenserna är så många. Det verkar lätt för de flesta att rabbla ur sig en minnesbild och inte sällan görs det med entusiasm och ett leende: ”Han var så fruktansvärt bra i Påklädaren.” 
”Jag älskar honom i Saltön, där är han bara för rolig, haha.” 
Mitt liv som hund, den filmen gjorde starkt intryck på mig och Tomas roll där, ja han är så bra på att spela vanlig människa.” 
Albert och Herberts julkalender, jag köpte den på dvd och ser om den varje jul. Outstanding bland julkalendrar.”

Fortsätt att nämna hans namn på nästa kalas så kommer hans Guldbaggeroll i Lust och fägring stor upp, eller hans rosade revyer i eget namn. 60-talister minns också barnprogram som Bulleribock och när han syntes i tv som clown, på den tiden man kunde roa en publik med inspelade cirkusföreställningar. De som är födda decenniet tidigare hyllar Mannen från Mallorca eller Jubel i busken.

Själv pratar Tomas von Brömssen helst om de andra som varit med: Sonya Hedenbratt och Sten-Åke Cederhök, Lennart Hjulström, Sven Wollter, Ingvar Hirdwall, Bo Widerberg, Povel Ramel, Bo Hermansson. Och Ulla Skoog. Hans bästa vän. Lillasyster. Som han ringer när han har något roligt att berätta. Eller behöver låna hennes bil, som häromdagen.
– Vi pratar om att göra något tillsammans igen. Måste bara hitta rätt grej. 

Tiden får utvisa om och vad. Han planerar inte så mycket, som sagt. 
Tomas von Brömssens karriär är ändå redan så lång, att en med honom jämnårig kvinna säger: 
”Allt jag har sett honom i har varit bra, men jag har förstås inte sett allt. Finns det någon som gjort det?”

Har ens du gjort det?
– Nej. Jag har ju inte sett mig själv på scen. Men allt som är filmat har jag nog sett, i alla fall bitar av det. Åtminstone tittat på tagningar under inspelningarna. 

Händer det att du tittar tillbaka, på gamla grejer? 
– Nej, inte det heller. Men det är lustigt att du frågar för just i går gjorde jag faktiskt det. Jag tittade på Povel Ramel i SVT:s Öppet arkiv, och då dök Albert och Herbert upp, och jag fick en impuls att titta på något avsnitt. För att se om spelet höll. Det tycker jag faktiskt att det gjorde. 

Tomas von Brömssen

Född: 8 maj 1943
Yrke: skådespelare, musiker, konstnär – eller allkonstnär.
Bakgrund: Son till konstnären Birger von Brömssen och Elvi Tengblad, uppvuxen i Lunden, sökte scenskolan i Göteborg 1965 men kom in först året därpå i Malmö. Gick ut 1969 och inledde sin skådespelarkarriär på Unga Teatern i Malmö. Resten är en lång historia.
Familj: Hustrun Dorte, dottern Johanna, barnbarn, bror och syskonbarn. 
Längtar efter: Att få båten i sjön.

Dortes knäckiga rabarberpaj

500 g rabarber
2 msk socker
0,5 msk maizena

Knäcksmet:
150 g smör
2 dl socker
0,5 dl vispgrädde
0,5 dl ljus sirap
1 dl halverade mandlar
2,5 dl havregryn
1,5 del vetemjöl
1 krm grovkrossad kardemumma
0,5 tsk salt
0,5 tsk bakpulver


Skala rabarbern och skär den i tunna skivor. Blanda med socker och maizena. Lägg i en form.

Sätt ugnen på 175 grader. Lägg smör, socker, grädde och sirap i en stekpanna. Värm på medelhög värme till en stillsamt småputtrande knäcksmet.

Halvera mandlarna och blanda ner dem i pannan tillsammans med havregryn, vetemjöl, kardemumma, salt och bakpulver. Rör ihop till en jämn smet och bred genast ut den över rabarberna i formen.

Sätt formen i ugnen och grädda till fin färg i 25–30 minuter.

Servera ljummen med vaniljglass.

Källa: blogg.land.se 

Faktum frågar

Har du rökt marijuana någon gång?
– Nej. Men haschish. Hasch. I Malmö, en gång. Det var 1967 eller 1968. Vi rökte hemma hos en kompis och gick på jazzklubb efteråt. ”Swing in”, tror jag den hette. Det var en fantastisk upplevelse – det svängde enormt. Jättehärligt. Men det kanske är dumt att säga?  

Vad röstar du på?
– Det behåller jag för mig själv. Men jag röstar. Mycket.

Vad är skönhet för dig?
– Den långsamma satsen ”Vintern” ur Vivaldis ”De fyra årstiderna”.