Allvarligt talat, Petra Mede

Hon skrev en uppväxtskildring om sju lyckliga år. Där smärtan tog vid satte Petra Mede punkt. Men kanske kommer också berättelsen om svårare år i tryck en dag. Om hon klarar av att stanna kvar i allvaret, vill säga.

Petra Mede är försenad. På skolgården står två rektorer och väntar med papper i hand, förberedda, småpratar. Tittar på sina armbandsur och sedan bort mot grinden som skiljer skolan från Skolvägen. De har lite annat att göra denna tisdag förmiddag, men vill väldigt gärna ta emot den här eleven. Den före detta eleven på Ugglums skola i Sävedalen. En elev som tidigt visste att hon var ämnad för något stort. 
– Ursäkta mig, jag ber verkligen om ursäkt, här står ni och väntar!

Petra Mede anländer i taxi. I elegant vit kappa sveper hon in genom grinden. Tar ett par kliv på skolgården, ser sig omkring, insuper atmosfären. Allt känns litet när man kommer tillbaka till sin grundskola, eller hur? Hennes lila rullväska, däremot, är stor. Rektorerna ska strax erbjuda sig att dra in den på expeditionen medan Petra Mede klarar av sitt dagsverke här i Sävedalen, med intervjuer staplade på varandra. Schemat är redan förskjutet. Sminkningen på hotellet tog kanske mer än avsatta 90 minuter, vem vet, Petra Mede ger ingen förklaring till förseningen och den spelar ingen roll nu.

Hade det varit 1980 kan vi dock anta att rektorerna inte hade bildat välkomstkommitté för en försenad Petra Mede. Som tioåring var hon egensinnig och obstinat. Det kan hon nog vara nu också, på bilden känner vi i alla fall igen den spjuveraktiga blicken. Ett 40 år gammalt klasskort i original har plockats fram ur skolans arkiv.
– Men åååh så roligt, nämen titta! Tack, får jag det, säger Petra Mede förtjust och tar kortet i hand.
– Nej, säger den ena rektorn, och släpper inte taget om fotografiet. 
– Det är ett original, men du kan få fotografera av det om du vill. 

Petra Mede tittar upp i himlen och skrattar högt åt sig själv. 
Ett historiskt arkivmaterial kan självklart inte skänkas bort hur som helst. Inte ens till en galadrottning. 

Petra Mede uppskattar ordning och reda. Att hon själv skulle ha ett skräprum, som föräldrarna hade i den akademiskt bohemiska uppväxtvillan på Skolvägen, där allt som inte direkt kunde tas om hand och sorteras in på lämplig plats slängdes in, är uteslutet. 
– Oh nej, jag är en väldigt strukturerad person, säger hon när vi går trapporna upp från skolan mot den vita villan, som naturligtvis inte längre känns som deras. Mycket är så förändrat i området att Petra Mede med jämna mellanrum ger uttryck för förvåning, blandat med lite bestörtning. 
– Den här trädgården var så FIN en gång. Se här, allt här var helt PERFEKT skött, säger hon med en svepande gest över det vildvuxna buskaget längs med den asfalterade smala gångväg där hon och grannbarnen lekte sig fram. Buskarna har vuxit, allt annat har krympt. Hon formulerar det i boken Skam och högmod i Sävedalen där hon gör en dagsresa och en livsresa koncentrerade till barndomsåren mellan fem och tolv:

»Att komma tillbaka till Skolvägen 37 och rent okulärt ta in hur litet allt det stora har blivit, det har givit mig det yttersta beviset på att det inte är samma plats längre. Jag har varit i Sävedalen i dag. Och jag har inte varit i Sävedalen i dag.« 

Utsikten över dalen är dock densamma men som om den fallit glömska säger hon nu:
– Det är ju verkligen vackert här. Tänk att få växa upp i ett område där man varje dag ser ut över detta, på väg till skolan. 

Att bo bra i en vacker och trygg omgivning är fortfarande en prioritet och något hon har råd med. Komikern, programledaren och skådespelaren Petra Mede är i dag själv mamma till ett lågstadiebarn, som denna höst, sju år gammal, börjat cykla själv till skolan i attraktiva Smedslätten i Bromma.
– Men hennes skola ligger så nära vårt hus så jag kan se när hon kommer fram, säger Petra Mede och skrattar åt sin stolthet över dottern, som är hennes allt. 

Adeline kom sent in i hennes liv, Petra Mede har i år fyllt 50, och hade innan hon fick barn aldrig tänkt att hon ville ha det. Det kom lite som en överraskning, säger hon. I positiv bemärkelse. Hon vill inte sträcka sig så långt att säga att denna »överraskning« är meningen med livet, men en tydlig uppgift är det utan tvekan. 
Och att ha en uppgift är i sig livsavgörande. 
– Jag vet att man inte får lägga allt på ett barn, men det gör jag. Livet blev så mycket enklare i sina grundvalar när hon kom. Nu hoppas jag bara att hon inte ska växa upp, så att jag kan få fortsätta att ta hand om henne, säger Petra Mede, och skojar bort allvaret.

Hon har svårt att vara kvar i det. 
– I situationer där det absolut inte finns någon humor får jag väldig ångest. Att få barn är en sådan sak, förstås, det kan man inte skratta bort. Och det finns absolut en nödvändighet i allvaret också. Men jag har svårt att vara i det särskilt långa stunder, säger hon, och slår sedan fast att det nog är ett ganska allmängiltigt beteende. 
– Människor som jobbar inom vården och upplever svåra saker varje dag, de måste väl också skratta åt dråpligheter mitt i allt? Hur skulle de annars stå ut?

Just detta, att stå ut, både med att livet är ändligt och smärtsamt, fick Petra Mede känna av redan i unga år. Men på något sätt har galghumorn alltid tråcklat sig in och lyckats ta plats. Hon förklarar dess effekt:
– När man skrattar är man väldigt i nuet och det finns en koncentration i det som tränger undan annat. 

Tur då, att hon kommer från »en väldigt rolig familj«. 
Familjen, som hennes pappa kallar »kvartetten som sprängdes«, tackas i boken. Kvartetten är allt annat än sprängd. De är alltjämt samlade, föräldrarna och systrarna, men numera som grannar. Från Sävedalen till Smedslätten. En för alla, alla för en. Och då kan tilläggas att Petra Mede var en ordentligt jobbig lillasyster. Styrd av låga tankar och med mycket höga tankar om sig själv stal hon konstant uppmärksamhet på olika, och emellanåt ganska osympatiska, sätt. Avundsjuka är en stark egenskap hon inte försöker dölja i boken. Den är en uppfriskande ärlig självbetraktelse.
– Vad roligt att du säger det, för jag har nog varit mer rädd för att göra en för förgylld beskrivning av mig själv, än en för hård. Jag tycker väl kanske inte att jag så ofta läser människors skildringar av sig själva som inte rättfärdigar dem. I många barndomsskildringar är det ofta någon annans fel.

Men att du var egoistisk som barn är väl ändå ganska lätt att ursäkta?
– Ja, kanske det, fast jag erkänner att jag fortfarande kan vara ganska missunnsam och avundsjuk. Det är nog en känsla jag burit med mig genom livet, oavsett situation, säger Petra Mede och skrattar åt hur det låter. I dag väcker hon troligtvis avund hos andra. Men avundsjuka är också en drivkraft. Och det har Petra Mede behövt. För där berättelsen om sju lyckliga barndomsår slutar börjar en helt annan historia. 

I högstadiet blev hon strykrädd och osäker som de flesta andra tonåringar. Förälskad i idolen Louis Herrey, med säregen klädstil och ett starkt förakt för dem som osäkrade henne med ironi eller gliringar, blev dansen hennes tillflykt. För att hon ville vara där, men också för att hon inte mådde bra av att vara någon annanstans. I efterhand har hon förstått att de flesta i högstadieklassen kanske kände det så.
– Men det förtar ju inte min upplevelse.

Petra Mede satsade allt på dansen. Men precis när hon skulle lyfta kraschlandade hon och med ryggskadan krossades inte bara en livsdröm utan närapå hoppet om att över huvud taget kunna fungera. Det är en period i livet som hon har talat ganska mycket om. I Sommar och Vinter i P1, i föreläsningar och i en och annan intervju. Men det är en talad berättelse där Petra Mede kan plocka in galghumorn närhelst hon vill. Att formulera smärtan i skrift, det kräver något annat, tror hon. Det är så mycket hon har förträngt. 
– För dansen var livet och livet var dansen, så med den försvann egentligen livet. Hur formulerar man det? 

När man är i övre tonåren formulerar man det nog inte alls, för då blir framtiden ett mörker. När Petra Mede ombeds göra ett försök nu, gör hon det eftertänksamt och med viss försiktighet.
– Det var två sorger: dels att jag inte kunde dansa längre, dels att jag inte kunde bli bra i ryggen. I början var sorgen över att jag inte kunde dansa störst. Under lång tid fanns inget alternativt. Det dröjde många år innan jag accepterade att jag inte skulle kunna hålla på med dans. Jag har svårt att beskriva det med ord. Det var en stark, stark hopplöshetskänsla. Det var väldigt svart och jag var djupt deprimerad, det förstår jag nu.

Fanns det stunder när du inte ville leva längre?
– Ja, det gjorde det, men jag är väldigt rädd för att kokettera med sådana saker, för det finns så många människor som verkligen brottas med de tankarna. Det fanns såklart oerhört mörka stunder, men de var övergående, och på ett plan som jag tror att kanske alla upplever någon gång i livet.

Petra Mede får lätt känslor av meningslöshet, och så har det varit så länge hon kan minnas. Dansen tog bort den känslan, förklarar hon, och beskrivningen känns igen hos andra elitidrottare. 
– Det är väldigt avneurotiserande att ägna sig åt något som kräver så mycket disciplin. 

När hon sedan var sjukskriven var det fortsatt viktigt att hitta rutiner. Så än i dag. En göromålslista ger trygghet åt dagarna. En sådan har hon haft i hela sitt liv.
Återigen, vikten av att ha en uppgift.

Ryggskadan, medicineringen den framtvingat och den djupa känslan av hopplöshet när det ena försöket efter det andra att komma ur långtidssjukskrivningen bromsades, hade kunnat resultera i ett helt annat liv för Petra Mede. Vad kronisk smärta kan göra med en människa, det förstår kanske bara den som levt med det. 

»Smärtan. Den där vedervärdiga smärtan …
… Jag har just fått en morfininjektion. En läkare kom hem till mamma och pappa i Bromma för att ge mig sprutan. Jag ligger i deras soffa, jag bor hos dem nu ett tag. Tills ryggen blir bra. Jag är 20 år och det har hänt någonting med min rygg …
… Jag får ett andrum. Smärtan blir liksom dovare. Huggen i ryggen känns lite mer uthärdliga. En respit. … om än bara för några timmar … … Jag vet att så fort morfinet går ur kroppen så kommer smärtan tillbaka. Och den är outhärdlig …« (Ur Vinter i P1, 2009)

Hade du kunnat fastna i ett läkemedelsmissbruk?
Petra Mede ser lite ställd ut. Dröjer något med svaret som sedan kommer utan tvekan.
– Tabletterna hade jag nog koll på, jag har alltid varit noga med att följa föreskrifterna, men däremot fastna i sjukskrivningen – det hade jag absolut kunnat göra.

Petra Mede gick på så kallat sjukbidrag, var nästintill att betrakta som sjukpensionär, under nästan tio år. Hon ser det i dag som ett samlat resultat av ett system-fel, okunskap från hennes sida och en försäkringskassa och arbetsförmedling helt utan synkronisering. Kombinationen höll henne tillbaka i de små ansatser som ändå gjordes. Ett personligt möte kom att bryta mönstret och bli livsavgörande.

Efter år av långsamma studier hade Petra Mede nu en fil kand i bland annat franska och hade själv hittat en kurs som kunde ge henne ströjobb som guide i Stockholm. Försäkringshandläggare Kerstin Wikström Falk satte Petra före paragraferna och såg till att hon fick gå kursen.
– Jag blir alltid lite rörd när jag pratar om det här för det är tack vare henne som jag kom tillbaka till ett arbetsliv, säger Petra Mede, som fick möjlighet att tacka sin handläggare offentligt en gång, då hon dök upp på en av hennes föreläsningar. 
– Det var väldigt starkt.

Petra Mede säger att såväl slump som andra människor bidrog till att hon lyckades ta sig ur sin sjukskrivning. Det som hände sedan kan hon däremot tillskriva sig själv och de många förlorade åren. 
– Efter detta vågade jag säga ja till allt. 

Många vet redan, men vi snabbspolar raketkarriären: Guideyrket passade Petra Mede väldigt bra, en kompis som kände till hennes komiska talanger uppmanade henne att söka till en tävling i standup comedy i Stockholm. Petra Mede vann. Blev komiker, blev programledare i tv, i större och större sammanhang, ända upp till det publikt allra största: Eurovision Song Contest, och inledde parallellt en karriär som skåde-spelare. I dag är hon också en av landets bättre betalda föreläsare under rubriken Från färdtjänst till paljetter och kan också titulera sig författare. Om hon så skulle vilja. 
– Nej, ödmjukhet är kanske inte mitt signum, men jag tycker att man ska skriva fyra–fem titlar innan man kallar sig författare. Och kanske om något annat ämne än sig själv, haha. 

Författandet är i alla fall ingen parentes. Petra Mede befinner sig i ett utvecklingsskede, en ny lärprocess. Och det tycker hon om. 
– Jag ser redan nu att det finns så otroligt många olika sätt att skriva på. Men det är verkligen ett hantverk jag känner respekt för. 

Att skriva böcker är alltså något Petra Mede tar på stort allvar. Och även om detta första romanskrivande var lustfyllt så har det också väckt svårare minnen till liv. 

Kan det bli en bok om sju svåra år i framtiden?
– Att tiden är ändlig och att allt kan hända, det är det enda vi vet. Vi får se. Jag är inte rädd för att skriva om allvarligare ämnen. Så länge det finns humor med i bilden.

Hur går det med den fysiska smärtan då? Petra Mede har tagit tåget till Göteborg dagen innan återbesöket i Sävedalen och nästan kunnat sitta still i sin ansiktsmask hela vägen. Vid den försenade ankomsten till hotellet syns ingen värk i rörelserna. 
– Det brukar inte vara så bra att åldras men för min rygg har det varit bra. Med åren har den stelnat och smärtan avtagit. Jag orkar och klarar mer nu än jag gjorde för 10–20 år sedan, säger hon.

Den lågfrekventa smärtan är ständig och något hon lärt sig att leva med. Hon kan också se dess fördel.
– Den ger en vana att göra saker trots ett visst motstånd.

Som till exempel att skriva en bok. 
– Jag satt och skrev på vägen hit faktiskt. Men inte utan möda. Jag vill helst att det bara ska vara färdigskrivet.

Hon driver med sig själv igen och säger att hon upplevde det som att hon i sin uppväxtskildring skrev så mycket och så långt, som vore det en Dostojevskij-roman. Det slutade efter en kraftansträngning på 185 sidor med stort radavstånd. Men som den expert hon är på att vända motgång till framgång säger Petra Mede med sitt breda leende:
– Jag satsar på kvalitet. 

Petra Mede

Yrke: Komiker, programledare, skådespelare med mera.
Ålder: 50
Aktuell: med boken »Skam och högmod i Sävedalen«, om uppväxtåren i en förort till Göteborg, samt med nya inspelningar av »Bonusfamiljen«: »Jag är så glad för den rollen. Katja har en viss bitskhet som jag nog själv har, men jag skulle verkligen inte vilja vara som hon. Det är många i den serien man inte vill vara som.«

Petra Mede om…

…Livet som författare:
»Det innebär kanske lite mindre glamour än jag är van vid. Alla på förlaget är otroligt generösa men kanske blir de lite chockade när jag bara frågar när sminkösen kommer och var laxen står, så jag har märkt att det inte i alla världar ser likadant ut.« 

…Att ha ett arbete: 
»Under min period som sjukskriven och inte önskvärd på arbetsmarknaden förstod jag verkligen vikten av att ha ett arbete. Grundkänslan av att vara behövd. Utan den kan hela tillvaron gunga.«  

Att göra saker med omsorg:
»Meningen ligger i omsorgen, det är ingen poäng att göra saker halvdant. Jag ställer höga krav på mig själv och skulle nog säga att jag gör det på min omgivning också. Men jag tycker att det är rimligt, det är ju jag som ska stå där i rutan.« 

Livet vid 50:
»Det finns ingen strykrädd Petra kvar, även om det finns världar även i mogen ålder där jag känt mig osäker, eller i alla fall inte helt trygg. Men nu, nästan som ett brev på posten när jag fyllde 50, så känner jag att det ska ganska mycket till för att få mig ur balans.«  

Om Petra Mede

Felix Herngren, regissör Bonusfamiljen:
»Det var faktiskt jag som fick övertyga nästan alla om att hon skulle klara rollen som Katja. Det blev en jättediskussion och jag sa bara att hon var självklar, och hon hittade tonen väldigt snabbt tycker jag. I jobbet kan Petra skämta ganska stenhårt med folk omkring sig, visar ingen fingertoppskänsla direkt. Man måste tåla det när man jobbar med henne och tänka att hon har ett stort behov av att vara rolig. Och det är nog också en av hennes starka sidor, att det är förbannat roligt att ha henne med på set.«

Babben Larsson, komikerkollega:
»Det bästa med Petra är att hon är superkul och proffsig att jobba med och enormt snabbt i tanke och replik. Det värsta med Petra är att hon är lite för kul, proffsig och snabb i tanke och replik.«

William Spetz, skådespelare och vän:
»Det är så roligt för även om vi är verksamma inom samma bransch så har jag och Petra aldrig jobbat ihop på riktigt. Vi träffades på Lunds humorfestival 2015 via vår gemensamma vän Anna Granath, och efter att ha stött på varandra igen i ett annat jobbsammanhang så bestämde vi oss för att äta lunch, och sedan dess har hon blivit en av mina absolut bästa vänner. Ändå har vi inte stressat in i att göra något tillsammans. Vi har varit så glada över att vår vänskap inte har växt fram utifrån ett jobbsammanhang, utan tvärtom. Men vi har pratat om det, vad vi skulle kunna hitta på ihop. Och om jag får drömma...jo, att göra en film med henne vore overkligt roligt. Jag längtar efter att få utforska ett kreativt rum med henne. Samtidigt som cosmopolitan-kvällarna känns svårslagna.« 

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram