Att vara Liv Strömquist

Serievärldens feministiska folkbildare är tillbaka – något oväntat som den romantiska kärlekens försvarare. Från sin plats på den svenska kulturparnassen ser Liv Strömquist sig själv som en evig outsider. Och så vill hon ha det.

Kön ringlar lång, runt hela förlagsmontern. Och då har Liv Strömquist inte ens slagit sig ner vid signeringsbordet ännu.
Det är fredag och promotiondags på Bokmässans andra dag. En blandad publik i alla åldrar, män som kvinnor, väntar på ett kort möte och en signatur i sprillans nya Den rödaste rosen slår ut. Några tålmodiga fans använder sina nyanskaffade seriealbum för att fåfängt försöka fläkta bort hettan.
Göteborgsläraren Ami Pettersson står först i kön och har tre exemplar i famnen.
– Jag har tre döttrar som gillar henne jättemycket, särskilt den äldsta. Hon har alla hennes böcker och menstavlan i köket, säger hon och ler.

Omsorgsfullt ritar Liv Strömquist sin karaktäristiska delfin i varje bokexemplar.
En bit bak i kön står en man och läser koncentrerat i boken.
– Jag är en av karaktärerna. Jag är Mats i tv-programmet Gift vid första ögon-kastet, förtydligar han och bläddrar fram till sidan 30, där man hittar honom som en av Liv Strömquists många populärkulturella referenser.

– Vad är oddsen för att bli en serieteckning? Det är bara att gilla läget och jag tycker det är jättekul, säger Mats Ingelborn och lyser med hela ansiktet.
– Känner du igen mig? frågar han när det efter en halvtimme blir hans tur.

Liv nickar och undrar om hon får ta en selfie med honom.
– Klart du får, svarar en lycklig Mats.

Hon har sina trogna fans. Men att hon är folkkär, som en recensent beskrivit henne, vet hon inte om hon tycker.
– Det kan jag nog inte bedöma själv, säger hon när vi ses i hennes ateljé på Möllevången i Malmö, några veckor före mässan.
– Det är väl ändå en ganska liten grupp som läser mina serier. Ska man vara folkkär tänker jag att man ska vara lite mer ... Lasse Berghagen, säger hon med eftertryck.

Så funderar hon kort och ler:
– Jag är kanske folkkär i ett litet segment av befolkningen.

Hon har nyss kommit gående över den lilla innergården i ösregnet, för att snabbt skynda ut igen. Trots regnkappan är hon genomblöt när hon en kort stund senare återvänder med två stora pappmuggar med färdigbryggt kaffe.
Malmö har varit hennes plats på jorden i många år.
– Det är så avslappnat och oängsligt. Och så är det så otroligt diversifierat.

I hemkvarteren är hon också en i mängden, till skillnad från vimlet på Bokmässan.
– Jag tror 80 procent inte har en aning om vem jag är.

Hon smuttar på kaffet och avger en lätt kritisk min.
– Jag jobbar ju mycket med politisk satir och det kan vara en fördel att inte riskera att stöta ihop eller umgås med människor som man vill kritisera eller kommentera. Men det är mycket möjligt att jag hade haft roligare om jag bott i Stockholm, utbrister hon och skrattar hjärtligt.

I album efter album har Liv Strömquist satt sitt satiriska finger på flera politiskt ömmande punkter. Oavsett om det handlar om kapitalism, klasskamp, mens eller miljöproblem. Och hur raljant hon än är glömmer hon inte bort att underbygga sina resonemang med digra referenser från främst filosofins och sociologins värld.

Ser hon något genomgående tema i sitt eget konstnärsskap?
– Jag har inget annat syfte än att jag vill fördjupa min förståelse för saker som händer. Ofta handlar det om sådant som på något sätt har med mig själv att göra, förklarar hon och drar med handen genom det regnvåta håret.

Skorna har hon tagit när hon krupit upp i ateljéns enkla soffa.
– När jag skrev Kunskapens frukt utgick jag ifrån en känsla kring kvinnokroppen. Nån osoft grej som bara måste undersökas. Jag tror att jag bara utgår ifrån det: något som känns jobbigt eller fult eller gör ont.

I hennes nya bok ligger fokus på förälskelse. Både på hur känslan uppstår och på hur den plötsligt kan försvinna.
– Jag upplever själv att jag varit väldigt styrd av den känslan och att det varit något som legat utanför min egen kontroll.

I tidigare album har Liv Strömquist gått ganska hårt åt både tvåsamhet, kärnfamilj och romantisk kärlek. Någon helomvändning handlar det inte heller om den här gången, paradoxen är endast skenbar.
Liv Strömquists nya seriealbum hade lika gärna kunnat heta »Förnuft och känsla« om inte Jane Austen snott den titeln redan för 200 år sedan. För samtidigt som hon går ut och försvarar känslorna som kan vända upp och ner på hela tillvaron analyserar hon varför de inte anses riktigt rumsrena i vår tid – och varför Leonardo DiCaprio inte verkar kunna bli kär.
– Vi lever i ett self empowermentsamhälle där vi pratar i termer om att man själv kan styra sitt öde. Kärlek betraktas som en prestation, och om du är olycklig i kärlek är det något du själv anses kunna styra över. När man sen drabbas av lidande och olycka i relationer tror man att det är ens eget fel och att man är en dålig människa som inte jobbat tillräckligt med sig själv.

Hon jämför också dagens dejtingkultur med forna tiders resonemangsäktenskap. Istället för att bli blixtförälskad i någon och därefter börja upptäcka personens egenskaper gör vi numera tvärtom – först ringar vi in någon som vi tror passar oss på grund av hens intressen, ålder och utseende – för att först därefter undersöka om vi kanske kan bli kära i varandra.
– Man tror att man ska kunna kontrollera, men det finns ju vissa element i förälskelsen som inte passar in i det här kontrollerade self empowermentsamhället. När man blir förälskad får man till exempel extremt dåligt självförtroende, tvivlar och omvärderar allting, resonerar hon.

Liv Strömquist noterar också en statusförändring vad gäller himlastormande känslor. På 1800-talet var det männen som stod för de stora orden och som inte drog sig för att avge livslånga löften, en attityd som hade hög status. Om man generaliserar är det i dag istället männen som håller igen känslokranen och kvinnorna som är drivande.

Attityden som tidigare generationers män kammade hem poäng på ses numera ofta som en kvinnlig defekt.
– Det finns väldigt mycket böcker i stil med »Kvinnor som älskar för mycket« men inte en enda som heter »Män som älskar för mycket«, även om det »problemet« så klart också finns – män som inte kan släppa eller avsluta en relation, säger Liv Strömquist och konstaterar att det inte heller finns någon självhjälpsbok med titeln »Män som älskar för lite«.

– Min nya bok skulle kunnat heta så, faktiskt, säger hon och ler.

Liv Strömquist växte upp i en liten by i sydöstra Skåne, med inga andra barn i grannskapet förutom de egna syskonen. Mamma var bibliotekarie, pappa konstnär.
– Att komma från en familj där en förälder är konstnär gör det nog mer tillåtet att själv ha ett konstnärligt yrke. Man kommer från ett hem där konst värderas väldigt högt, typ som det viktigaste av allt.

Det ständiga analyserandet har hon också haft med sig från barnsben.
– Mina föräldrar var väldigt intresserade av exempelvis religion och politik och vi diskuterade från det att jag var liten, fortsätter hon och konstaterar hur avgörande det var att bli tagen på allvar.

Hon berättar om den gången hon i sjuårsåldern läste en bok och irriterade sig över de tomma, vita bladen i början av boken.
– Jag sa nåt i stil med »det är ju dumt, då slösar man på träden«. Och då minns jag att min pappa sa: »Ja, det har du verkligen rätt i«.

Familjen var inflyttad i byn och Liv Strömquist växte upp med känslan att vara en outsider. Något hon fortfarande delvis definierar sig som.
– När man har en sådan känsla som liten tror jag att den hänger i. Och jag känner mig hemma som en outsider. När jag är någonstans där alla är jättelika mig och tycker exakt som jag får jag lite panik och känner att jag måste byta åsikt, säger hon och skrattar och poängterar att vi i dag blivit rädda för att ha en avvikande åsikt, inte minst inom den egna gruppen.
– Men jag tror det är jätteviktigt för feminismen att vi ifrågasätter oss själva. Vi kan inte bara stå och gallskrika »Queen« till varandra, det tror jag inte är bra för vår intellektuella utveckling inom rörelsen.

En erfarenhet som också format henne var när hon som 21-åring åkte till delstaten Chiapas i Mexiko som fredsobservatör. Förutom att det påverkade henne politiskt blev det också en nyttig erfarenhet att få sin egen kultur ifrågasatt. Tidigare självklarheter framstod plötsligt som absurda.
– Att titta på vår civilisation från ett annat perspektiv och se hur konstig den är – det är något jag använt mycket i mitt skapande.

Att så ung klara av ett så pass krävande uppdrag stärkte dessutom hennes självförtroende.
– Ja, jag kände mig -coolare än alla andra, i åratal, säger hon och skrattar stort.

Rita serier började hon med när hon gick en skrivarlinje på en folkhögskola. Hon och en kompis började skapa egna fanzines, som de distribuerade till sina vänner.
– Jag gjorde det bara för att det var kul. Jag hade nog haft ett helt annat tilltal och skrivit på ett helt annat sätt om jag försökt få något publicerat med en gång.

Därför är Liv Strömquist också glad över att hon aldrig gått någon formell serieutbildning.
– Om jag hade tagit in en auktoritet för tidigt hade det nog stört mig väldigt mycket. För mig är det viktigt att ingen säger till mig vad jag ska göra. Och det är otroligt viktigt med uppmuntran. Att någon skrattar åt mina skämt.

Så skrattar hon själv till.
– Egentligen har jag gjort samma sak hela tiden. Jag kan titta på bilder jag gjorde när jag var fyra, fem år gammal – då ritade jag teckningar som jag skrev text till. Och på mellanstadiet skrev jag faktiskt en satirisk pjäs där jag bytte plats på prinsen och prinsessan.

Även om hennes uttryckssätt på sätt och vis varit detsamma genom hela livet är hennes position numera en helt annat. Hennes serier har blivit uppsättningar på både Dramaten och Malmö stadsteater och hon kan titulera sig hedersdoktor vid Malmö högskola. En delvis ny ställning i Kultursverige fick hon också i samband med tv-serien Liv och Horace i Europa, som hon gjorde tillsammans med akademiledamoten Horace Engdahl.

Hur hon själv, inte minst i egenskap av välkänd feminist, påverkats av krisen inom Svenska akademien och kritiken mot just Horace Engdal, har hon svårt att formulera sig kring. Det hela känns fortfarande infekterat, tycker hon.
– Men det är ändå en ganska speciell upplevelse att känna en person på ett visst sätt och stå bredvid när det pågår ett drev mot den personen och se hur en viss typ av medialogik fungerar, hur ett narrativ byggs. Det blir otroligt förenklade berättelser.

Kaffet är urdrucket, regnet har upphört och Liv Strömquists hår har hunnit torka, lagom till att det är dags för henne att gå hemåt igen.
Numera hör hon själv till de tongivande kulturprofilerna och ingår i det svenska kulturetablissemanget. Ser hon en konflikt i det, att inte längre kunna slå underifrån? Riskerar hon att förlora i trovärdighet?
Hon nickar eftertänksamt.
– På ett sätt tror jag att något går förlorat, samtidigt som jag inte tror att det finns någon annan möjlighet.

Hon anser inte heller att hon helt förlorat sin position som underdog.
– När man ser hur makten fördelas globalt och hur världssystemet upprätthåller klimatförnekandet är vi alla, oavsett om vi sitter på en kulturparnass eller inte, väldigt maktlösa.

Hon drar på sig regnkappan, låser dörren och går på nytt över innergården.
– Jag tycker inte att jag är så privilegierad att jag aldrig mer kan ifrågasätta makt. Jag tycker bara att ännu fler och ännu mer priviligierade personer borde göra ännu mer. 

Liv Strömquist

Yrke: Serietecknare och poddare.
Ålder: 41 år.
Bor: I Malmö.
Familj: Sambo och tre barn, varav två från ett tidigare förhållande.
Aktuell med: Seriealbumet »Den rödaste rosen slår ut«.
Tidigare album: »Hundra procent fett«, »Drift«, »Einsteins fru«, »Prins Charles känsla«, »Ja till Liv«, »Kunskapens frukt«, »Uppgång och fall«.
Poddar: »En varg söker sin pod« (med Caroline Ringskog Ferrada-Noli). Medverkar även regelbundet i »Stormens utveckling«, som är sambon Ola Söderholms podd.

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram