Jens Lekman

MÅNDAG 2 MARS 2020 KUNGSTENS INDUSTRIOMRÅDE, GÖTEBORG 
INTERIÖR. GARAGE – MORGON

Jens Lekman 39 år låser upp den silvriga plåtdörren för att släppa
in journalisten Sandra Pandevski. Jens är iklädd gul skjorta och en
olivgrön kofta som mer liknar en jacka. Han bär en svart mössa och rena
vita sneakers. 

Jens och Sandra går genom lokalen, upp för en liten trappa och där finns
en stor och djup skateboardramp. De får hålla sig nära väggen för att inte trilla ner. 

Sandra
– Hur länge har du haft din studio här?
Jens
– Sex månader.

De går vidare in i lokalen och Jens låser upp ytterligare en dörr. 

För två år sedan fick musikern Jens Lekman en förfrågan om att skriva manus för en tv-serie. Han nappade och började skriva om sin karriär som bröllopssångare där varje avsnitt skulle ha en låt. Musiken och handlingen skulle agera parallellt. Det är just så Jens Lekman gör. Han paketerar och presenterar sin musik på unika vis. 

INT. KÖK 
Jens och Sandra kommer in i köket. Ett fönster vetter in mot rampen. Längs rören i taket sitter ett tiotal skateboardbrädor på rad. 
Jens sätter på vattenkokaren. Han tar fram två omaka koppar och lägger i tre skedar pulverkaffe i vardera. Ger Sandra en stor matsked att röra om med i den lilla koppen.

För några år sedan gjorde han en vardagsrumsturné hemma hos folk i svensk glesbygd där orterna skulle ha under 50 000 invånare. Det var en reaktion mot att det mesta av svenskt kulturliv endast går att ta del av i storstäder. 

Ett annat projekt, Ghostwriting, gjorde Jens Lekman i samarbete med Gothenburg Biennal och Cincinnati Arts Center där han intervjuade svenskar och amerikaner för att sedan skriva sånger baserade på deras berättelser. 
En annan gång ville han ge sin publik en fyrdimensionell känsla under en konsert i Stockholm. På sittplatserna lade han ut ett kuvert med två olika kryddor. Om man blandade sin krydda med den kryddan som den som satt bredvid hade i sitt kuvert skapades doften han sjunger om i låten What’s that perfume that you wear?. Senaste albumet CORRESPONDENCE kom till utifrån månatlig brevväxling med vännen och artisten Annika Norlin.
– Även om min musik kanske inte är så artsy hör den ändå hemma inom något mer konstnärligt sammanhang. Det låter lite högfärdigt när man säger så men jag menar bara att jag ser det mer som en performance. En föreställning med flera dimensioner. 

Räcker inte musiken?
– Jo, men jag är inte så inspirerad av musik. Musiken är bara ett medel. Jag älskar popmusiken och att hitta på en fin melodi och bra refräng, men inspirationen kommer från böcker och film.

Manuset för den tänka tv-serien har han lagt på is. Tillfälligt. Delvis för att det blev för många som lade sig i processen, men också för att berättelserna inte blev som han hade tänkt.
– Jag skrev om saker som hände just då. Jag gick händelser i förväg för att jag tänkte att det skulle utvecklas på ett visst sätt. Sedan gjorde det inte det och då blev jag jätteförbannad och upprörd. Det stod ju inte så i manus, säger han.

Däremot fortsätter bröllopsspelningarna. Jobben som är hans levebröd. Till i dag har det blivit nästan hundra stycken sedan starten 2004.
– Ibland är jag hedersgäst, andra gånger bara en musiker med en full farbror framför mig som vill att jag ska spela mer Beatles. 

Vilka sjunger du för? 
– Det är alltid någon som har en koppling till min musik. 

Vad får du betalt för att spela på ett bröllop? 
– Om det är utomlands med ett helt band blir det stora belopp, men jag har också gjort bröllop där jag fått en tusenlapp, som när jag för några år sedan gick upp på Ramberget och spelade två låtar. 

Vill du själv gifta dig? 
– Jag har aldrig drömt om äktenskapet i sig, men jag har inget emot det heller. Jag är bara fascinerad över att människor bestämmer sig för att leva med en person och hur folk får det att fungera. Framför allt i dessa tider när allt är så obeständigt. Och att vårt kärleksliv har överlämnats till marknadskrafter. Vi lever i en värld som säger att vi kan få något bättre, och i en narcissistisk värld som säger att du inte ska underkasta dig. Det är vad du vill som spelar roll.

När Jens Lekman startade manusskrivandet till bröllopsserien gjorde han en litteraturlista, en sådan som alla hans vänner som läste på universitetet fick vid terminsstart. Listor han avundats genom åren. Nu var hans tid inne och listan fylldes med klassiska verk om kärlek och relationer. Texter av Eva Illouz, Kärlekens samtal av Roland Barthes, Kärlekens konst av Erich Fromm …– Det var superintressant att få götta ner sig i den här filosofiska frågan, säger han.

Vad kom du fram till? 
– Inte så mycket. Det är inte riktigt en fråga där du kommer fram till en lösning. Det mest intressanta hittade jag hos en filosof som heter Blaise Pascal, en fransk matematiker som i slutet på sitt liv skrev en bok som heter Tankar. Boken är ett försvarstal för kristendomen där han skriver att det inte är så troligt att det finns en Gud. Trots det är det ändå bättre att tro på en värld där det finns en Gud än att inte tro. Att det finns mycket fördelaktigt med en värld som har en mening och ett syfte. Jag är inte kristen, men jag tycker att det är intressant att applicera tron på kärleken. Jag har själv inte haft jättestor framgång när det kommer till relationer. Därför är det nog en ständig källa till fascination. 

Är du kär i dag?
– Ja, det är jag. 

Sedan sommaren 2019 lever Jens Lekman i en relation, berättar han.  

Kan du beskriva känslan?
– Tänker mig det som en känsla av att inte vilja bli klar med eller komma till slutet av den andre människan, att det finns något oändligt att utforska.

I Jens texter gömmer sig berättelser om kärlek, både lycklig, och mycket olycklig. Många självutlämnande texter där han ofta tog en offerroll resulterade i ett stort självförakt. 
– Jag blev äcklad. Jag raderade mig själv under den tiden.

Efter detta skrev han ut sig själv ur musiken, men ingen gillade vad de hörde. En röst fattades. Han kämpade vidare, började gå i terapi, klassisk psykoanalys där han låg på en divan och tittade på en bokhylla. Men skaparlustan var borta och han fick tvinga sig till att skriva ny musik. Under hela 2015 skrev Jens en låt i veckan som han släppte på SoundCloud under namnet Postcards. 
– Jag gillar begränsningar. Och jag hade en vecka på mig, sedan skulle det ut. Det var fascinerande hur det blev, rått och därför bra, säger han och problematiserar musikbranschens strävan efter perfektion. 

– När man som artist kommit en bit i musikkarriären ligger det en så stor tyngd på vad man ger ut. I början är man odefinierad. Varje låt man släpper blir en bit i ett pussel. Men till slut är pusslet så pass klart för vissa människor att man inte kan släppa en bit som inte passar in. Allt är polerat. Jag saknade att göra något av ren glädje, säger Jens. 

 

INT. KÄLLARE – FÖRMIDDAG
En bänkpress med vikter står vid källaringången. Till vänster följer en gång med nedklottrade toaletter som avslutas med en rosa dörr med texten »musikstudio« i svart tusch. Jens kommer gående mot studion och låser upp den rosa dörren. 

Många frön såddes under den ovissa perioden i hans liv. Ett av dem var när han åkte till Cincinnati för att göra Ghostwritingprojektet i samarbete med Gothenburg Biennal. 
– Då fick jag frågan att göra en konsert med en ungdomsorkester och i samband med det träffade jag läraren Eddy Kwon. Under senaste åren har vi pratat om att göra det igen, fast i en större skala. 

Nu ska det hända. I april är en USA-turné inplanerad med olika ungdomsorkestrar från socioekonomiskt utsatta områden utanför storstäderna. 
– De är inte fullärda men de har så jävla mycket entusiasm. Jag har spelat med väldigt fina orkestrar som Shanghais symfoniorkester där alla spelar helt perfekt och det låter otroligt bra. Men också så himla tråkigt, säger han, skrattar och tillägger: 
– Med kidsen är det någon som spelar tonmässigt lite för högt och en annan lite för lågt. Tillsammans blir tonen som en bred pensel. Jag älskar det. 

Här finns också en anknytning till Jens uppväxt i förorten. Det var i Hammarkullen han kom i kontakt med musiken för första gången då en vän frågade honom om han ville börja spela bas i ett band. Jens var 14 år. 
– Musiken gav någonting. En samhörighet och självförtroende. Jag lärde mig att spela bas och med det så öppnades så många dörrar.

 

INT. MUSIKSTUDIO 

På golvet ligger persiska mattor, en mandolin och två gitarrer hänger på väggen. På en synt ligger en prydligt vikt halsduk och ett par vantar.  Jens sätter sig i en skinnstol medan Sandra tar upp sitt block ur en svart -ryggsäck och sätter sig på en stol bredvid. 

Jens tittar oroligt på vattenglaset som står på skrivbordet.

Jens
– Det här var mitt va? Det är så noga i coronatider. 
– Jag är lite orolig, på riktigt, säger han. 
– Min ekonomi är tajt och då är det läskigt, för om jag behöver ställa in en spelning så går jag back med 40 000 kronor. Allt är hela tiden plus minus noll. Turnén jag ska göra i vår i USA är plus minus noll. Det finns inget utrymme för att säga »jag är sjuk«, säger han.  

För tio år sedan drabbades han av svininfluensan. Han hade tur för den kom precis efter en större turné. 

– Men för tre år sedan åkte jag på någon skit när jag var på turné. Det var så obehagligt när folk man jobbade med sa »Du kan väl köra några låtar ändå« när jag inte ens kunde stå upp, eller hade någon röst. Och sen skulle jag inte vara nära människor om jag smittade ... 

Hur håller du dig frisk? 
– Med handsprit och så försöker jag att sova gott …hur man än gör det. För själv har jag inte lyckats. Jag är ganska neurotisk av mig så om det är något jag oroar mig för så har jag jättesvårt att sova. 

 

EXTERIÖR. INDUSTRIOMRÅDE – LUNCHTID

Solen lyser i industriområdet och skyltar till ett bryggeri och en verkstad sticker fram. Jens och Sandra går mot ett övergångställe. 

Jens
– Akta spårvagnen!

Sandra backar, och går sedan över spårvagnsspåren mot matbutiken som ligger tvärs över gatan. De går in. Ställer sig framför en kyldisk och tittar på ett litet urval av soppor.

Jens
– Vilken vill du ha?

 

Tillbaka i lokalen äts indisk masalasoppa, en standardlunch för Jens Lekman. Den kostar 39 kronor och innehåller 475 kalorier, något han har järnkoll på eftersom han under flera år hittat lösningar på att få i sig bra mat billigt. Fram till för bara tre år sedan levde han på under 10 000 kronor i månaden. 
– Jag lyckades få det att funka. Även om hyran och sådant var precis vad min lön täckte var det ändå ett drägligt liv. Jag fick mycket genom musiken för jag blev bjuden på resor, mat och öl. 

Han beskriver en ganska extrem överlevare, en entreprenör som gick in för att ta reda på vad som säljer och vad man kan göra utan att kompromissa för mycket. 
– Hur undviker jag att ha en Red Bull-logga tatuerad i pannan? Det har varit jätteviktigt för mig, säger han. 

Bröllopsspelningarna har varit ett sätt. Ett annat att se över produktionen och inse att det är okej att spela utan ett stort band. 
– Min kärna är berättandet, och mina melodier och min röst. Själv är jag inspirerad av stand up. Jag har älskat det i halva mitt liv. Ståuppkomiker kommer upp på scen med en vattenflaska och en mikrofon. Det är allt de har och ändå kan de sälja ut Globen. Det är inspirerande. 

Under den mest knapra tiden tänkte Jens mycket på vad som är gratis och vad man kan ta del av som inte kostar pengar. Biblioteken är en sådan plats. Därför gjorde han en stödspelning på Hjällbo bibliotek under hösten när flera av Göteborgsbiblioteken var nedläggningshotade.
– Jag minns hur viktigt det var med biblioteket i Hammarkullen när jag växte upp där. Inte bara för mig, framför allt minns jag klasskamrater som hade det stökigt hemma eller bodde trångt. För dem var biblioteket enda stället där de kunde göra läxorna. I dag finns det så få platser som är gratis att mötas på.

Efter USA-turnén ska han fortsätta arbetet med återutgivning av gamla låtar. På grund av samplingar och copyright skäl finns stor del av Jens Lekmans musik inte på till exempel Spotify.  
– Om jag spelar Black Cab på en spelning kommer folk fram och frågar när den ska släppas. Men den släppte jag 2003. 

För honom har det dock varit svårt att närma sig tanken på att göra om sin musik för att ge ut igen.
Det var när han var på Naturhistoriska museet i Berlin som han kom till insikten att det kanske finns ett sätt ändå. 
– Jag tittade på dinosaurieskelett och de var hopsatta av både riktiga skelettdelar men också konstruktioner gjorda av plast som ersatte de delar som saknades. Då insåg jag att det kanske gick att sätta ihop de gamla låtarna på nytt, även om delar av dem oundvikligen måste ersättas. Kanske får jag se min återutgivning som en arkeologisk utgrävning. Att det blir en slags tillbakablick.

I låten Maple Leaves från 2003 sjöng en ung Jens Lekman »I never understood at all«. 
– Det känns fint att sjunga till 22-årige Jens att du en dag kommer att vara 39 år och fortfarande inte ha fattat. 

 

TORSDAG 12 MARS 2020 CHAPMANS TORG, GÖTEBORG 
INT. FAKTUMS REDAKTION – MORGON

Sandra sitter vid sitt skrivbord när hon får ett meddelande i mobilen. Det står Jens på skärmen. Hon läser:  

»Hej! Vet att ni jobbade med usa-turnén som tema för intervjun och kan ju säga att det ser väldigt mörkt ut för den nu på grund av corona. Bara så du vet.«

Sandra skriver ett svar: 

»Tack. Vi har redan tänkt om. Temat blir kärlek.«

Jens Martin Lekman

Född: 6 februari 1981
Uppvuxen: i Hammarkullen, Göteborg
Bor: i Majorna, Göteborg
Bakgrund: Gav ut sina första låtar och EP-skivor själv och uppträdde fram till 2004 under namnet Rocky Dennis. Senare samma år debuterade Jens Lekman under eget namn med skivan som kom att bli hans stora genombrott: »When I Said I Wanted to Be Your Dog«. För debuten nominerades han till tre Grammis, och tre P3-Guldpriser, utan att kamma hem ett enda pris. Han revanscherade sig något på Manifestgalan strax därefter där han utsågs till Årets pop/rock och Årets nykomling.
Ytterligare tre album utgivna på svenska som amerikanska bolag, samt flera samlingsalbum, har sedan dess befäst hans karriär som musiker.

Kuriosa: Jobbade med Drew Barrymore på soundtracket till rollerderby filmen »Whip It«, 2009. 
Skapade min egen parfym, baserad på den fiktiva doften i låten »What’s That Perfume That You Wear?« 2017
Har turnerat med flera amerikanska standupkomiker som Tig Notaro och Todd Barry. 

Diskografi:
2019 – CORRESPONDENCE, med Annika Norlin
2017 – Life Will See You Now
2012 – I Know What Love Isn´t
2007 – Night Falls Over Kortedala
2004 – When I Said I Wanted To Be Your Dog

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram