En balansakt med Ebbot

Med holistisk övertygelse om att skillnaden mellan att flyga och falla är hårfin har sångaren Ebbot Lundberg balanserat på slak lina hela livet. I vinter står han på en stadigare scen. Självklar i rollen som oraklet i »Medea«.

En dörrknackning och ett okänt ansikte öppnar, det är en vän till Ebbot Lundberg som släpper in. Efter några minuter kommer Ebbot ut från toaletten, iklädd sitt signum, den svarta kaftanen. En mönstrad scarf är löst knuten runt halsen och för dagen hänger två halsband med skimrande stenar ned över bröstet.

Samtalet börjar där vi står, i husets utbyggnad som har en kyrklig känsla. Högt i tak och mörka träbalkar. En glänsande flygel står i ena hörnet, en Baldwin som han köpte av sin pappas bästa väns fru som gick bort i cancer. Hon var amerikansk jazzpianist och instrumentet var det enda hon tog med sig till Sverige, berättar Ebbot när vi tar ett varv i rummet. Där finns en tramporgel, gitarrer, flöjter. Ett vitt runt matbord placerat vid de spröjsade fönstren, intill lutar en Ebbotsiluett i blå papp. Tavlor står lite överallt, LP-skivor och en inramad plansch från en The Soundtrack of Our Lives-spelning i San Francisco hänger på väggen bredvid bras-kaminen. En skyltdocka utan huvud, men med stråhatt, står i rummet. Här finns också en imponerande samling solbrillor i en skål. Kort sagt, enormt mycket grejer. 
Ebbot slår sig ned i rummets enda fåtölj, lutar sig tillbaka och lägger upp fötterna på fotpallen. Strumporna är vita med svarta peace-tecken. 

Är du oberäknelig?
– Ja, det är jag. Jag hänger inte med själv. Ofta undrar jag, vem är jag? Det är också intuition, som om jag tippar över i olika toner. Något i omgivningen gör att jag byter skepnad eller sadlar om för att det känns mer relevant. Det låter lite schizofrent, men är en sorts lyhördhet…eller avsaknad av det. Det måste hända något annat än vad folk förväntar sig.

Han ogillar ramar. Att man ska tänka eller vara på ett visst sätt frihetsberövar honom. Scenen är det motsatta, där är alla gränser upplösta. Allt kan hända, och det har det gjort. Som 20-åring och frontperson i rockbandet Union Carbide Productions var Ebbot som ett gummiband, voltade och gjorde vad som föll honom in. Avklädd kropp och kaos hörde till.
– Jag började ganska aggressivt med punk och hardcore, och då blev det rörelsemönstret. På scen har jag aldrig har känt någon rädsla. Där har jag varit ganska gränslös, i alla fall i början. Jag började egentligen med ett jävla vrål, säger han och skrattar.
– Det finns fortfarande där. Jag kan trycka på den knappen närsomhelst. Men jag känner inget behov av att röra mig gränslöst längre. Det går inte heller …

Ebbot gestikulerar med hela kroppen när han svarar på en fråga, armarna svävar och han lutar sig fram och tillbaka i fåtöljen. Han kastar sig över varje tanke som kommer, »provpratar« sig fram. Som lyssnare är det underhållande och spännande, men det kan vara svårt att följa med. För Ebbot är det likadant. 
– Men i musiken kommer jag in i något annat. Det är den riktiga kommunikationen. Där finns inget ifrågasättande. Det bara är. Och jag kommer att fortsätta med musiken tills jag stupar. Om det är någonstans jag vill avsluta mitt liv är det på scen. 

Om inte på en musikscen, måhända på en annan scen. Härnäst intar Ebbot rollen som orakel i nya uppsättningen av grekiska dramat Medea på Riksteatern  i samarbete med Göteborgs Stadsteater. En utmaning, nu måste han hitta tillbaka till disciplinen.  
– Jag tror att jag kan behöva det. Som när jag gick i skolan… fast det var egentligen inte så mycket disciplin där heller… men det var ändå så att jag gick dit.

Det är också en ekonomisk trygghet i coronatider att bli avlönad oavsett hur många föreställningar som eventuellt blir inställda.

På scen kommer de att vara tre; Ebbot Lundberg, Mattias Nordkvist och Emma Broomé.  
– Jag är oraklet, eller körledarinna, och gör musiken till det hela. Rollen är inte så långt ifrån min egen, inte utseendemässigt heller. Det är inte ett jättekliv egentligen, säger han. Lite som om han just insåg det, att han närapå ska spela sig själv.

Ebbot har redan viss erfarenhet av skådespeleri. Han agerar journalist i Peter Birros dramaserie Viva Hate och när han var ung fanns det till och med tankar på en framtid som skådespelare. Något han i dag är glad över att han aldrig levde ut.
– Kanske hade jag inte riktigt hittat Ebbot då, tror jag. Jag hade varit en väldigt splittrad figur. Men alla går ju igenom det, som unga, att söka sin roll i livet. 

Hur Ebbot hittade sin berättas i den kommande dokumentärfilmen om Union Carbide, The Golden Age, som släpps i början av 2021. Bandet splittrades 1993 och återförenades 30 år efter den legendariska spelningen på CBGB i New York. Det gick bättre än väntat. Sommaren 2018 gav de två konserter på Liseberg respektive Gröna Lund och släppte plattan Live at CBGB New York 1988. 
– Vitaliteten fanns kvar. Det kändes som att vi hade blivit tyngre på ett annat sätt, mer krautrock. Det var intressant. Vi var nästan inne på att spela in en ny skiva. Vi får se, jag har inte avfärdat idén.

När Ebbot var med i Så mycket bättre 2013 valde han att ha fiskdamm på sin dag, och köpte personliga presenter till alla deltagare. Han älskar att ge, får en kick av det. Som liten klädde han ut sig till tomten och gav julklappar till de yngre barnen i området. Generositet flyter i blodet, hans mamma gav alltid pengar till behövande och tog ofta hem människor som var utslagna.
– Det är hon som bidragit till det, att jag gillar att ge. Utan att förutsätta att få tillbaka. Så här: om jag går ut med någon polare, och bjuder på öl och säger nästa gång vi går ut »jag bjöd ju dig förra veckan«. Då ger jag ju inte. Jag lånar egentligen bara ut någonting som jag vill ha tillbaka. Det är inte att ge.

Detta till trots tror Ebbot ändå att vi får tillbaka när vi ger, om än inte från samma håll.
– Både dåliga och bra grejer kommer tillbaka. Det är universums lagar och jag tror inte att någon undslipper dem. Även om vissa till synes verkar göra det, tror jag aldrig att de gör det. Alla går sin skola. Alla kämpar sina slag. 

Det är lätt att tro på Ebbots ord, hans engagemang är svårt att värja sig från. När han pratar om matsvinn kommer skammen över kylskåpsrensningar och rester.
– Vi slänger mat som täcker hela Belgien. Det borde vara lag på att vi inte får slänga mat. Vi kan inte fortsätta i den här takten. Men hur stoppar man världen nu, säger han och tar ned fötterna från fotpallen, lutar sig framåt och tar bort luggen från ansiktet. 

Det är på allvar, han är orolig för framtiden. Är engagerad i den internationella miljöorganisationen Green Cross, en gång startad av den sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov.

Men det händer att Ebbot känner hopp. Härom helgen träffade han en engelsman i Falköping.
– Han bygger Earth Ships. Det är självförsörjande bostäder där el och vatten är byggt under marken. Kevin Schot heter han och har kurser i hur man bygger. Det borde ni skriva om. Det är verkligen framtiden. De påminner om Barbapapahusen, utan att vara omoderna. Det känns futuristiskt.

Ebbot är allergisk mot internet. Inte så att det ger utslag eller andra fysiska åkommor, utan för att den virtuella världen slukar upp människan som inte har en aning om konsekvenserna. Nyligen såg han dokumentären: The Social Dilemma på Netflix om farorna med sociala medier. Själv använder Ebbot nätet endast för att se dokumentärer och för att svara på mejl. Facebook är han helst inte på, och får därför hjälp med sin artistsida.
– Jag vill känna av den verkliga världen. Eller i alla fall den här, säger han och slår ut armarna mot fönstren som vetter mot naturen.
– Så länge den finns kvar.

Den här platsen söder om Göteborg är Ebbots paradis. Han flyttade hit 2003, under perioden då allt var som mest komplicerat i Soundtrack. När huset, som står på en grund från 1760, dök upp i annonserna hade han redan sett i det i sina drömmar. Det var aldrig en tanke att han skulle bo nära sina föräldrar igen, i vuxen ålder, men så blev det. 
– Att hitta den här platsen att falla tillbaka till har räddat mitt liv, säger han, och låter lättad när han pratar om huset och omgivningarna. Här finns inte bara rötter, stammar och kronor, även havet ligger i närheten. Det stora blå har en alldeles speciell betydelse för Ebbot. Att vara under ytan är hans bästa tillstånd.
– Det är sällan det händer men det där året när det var så varmt och inga maneter gav jag mig ut på en jävla resa. Jag snorklade i flera timmar. Det har mycket med barndomen att göra, det var så längesedan…  som ett återfall i någonting, säger han och fortsätter:
– Det finns ju andra tillstånd som man kan njuta av, som att stå på scen, äta en buffé eller ha sex … men det är så jävla korta stunder. Snorklingen tar inte slut. Du ser botten på tio meter, du flyger. Flyger, som i dina bästa drömmar. Den tyngdlösheten.

Innan han flyter alltför djupt bort i minnet tar vi oss tillbaka till rummet och Ebbot berättar om gökklockan som hänger på väggen. Den representerar ett speciellt minne från livets första år. Han bodde i Västerås och brukade springa över till sin österrikiska granne för att se när göken tittade ut. För några år sedan åkte han tillbaka och hälsade på för att se om hon hade kvar klockan så att han kunde filma den. Och det hade hon. 
– När hon gick bort fick jag den av hennes son på posten. Det var mitt första medvetna musikaliska minne: »Kokuu kokuu«, låter Ebbot Lundberg.

Han gör kaffe spetsat med kardemumma. Bredvid en stor mängd medicinburkar på köksbänken lägger vi upp söta valmöjligheter: hallongrotta, sockerbulle, dammsugare. Ebbot väljer en enkel croissant och mumlar något om läkares inrådan. Han tar upp sin mobiltelefon och börjar knappa in ett svar till någon. Zoomar ut i flera minuter. Så blir han närvarande igen:
– Jag fortsätter gärna utomhus.

Solen gassar och trädgården är inbjudande. Han går ut i bara kaftan och tofflor. Försvinner runt hörnet till boden på tomten där gräset är högt och illgrönt mitt i oktober. Endast några rödbruna löv här och var vittnar om att det är höst. Ebbot dyker upp med två sittdynor i hand. Visar runt. Här finns flera byggnader, två gäststugor och ett uråldrigt äppelträd av sorten Ingrid Marie, helt tyngt av röda frukter. 
– Det är väldigt mycket frukt, bär och allt möjligt i år. Mer än på många år, konstaterar Ebbot där han med viss möda går runt den kuperade tomten, haltande med artros i knäna. Den delen av kroppen ska det nog bli ordning på så småningom, säger han och öppnar dörren till ena gäststugan för att visa in. Ett tyskt par, två manliga fans, brukar bo här några veckor varje sommar. Udda karaktärer som hängivet följt honom genom karriären. Gillandet är i dag ömsesidigt.

Under vårt samtal kommer också en man släntrande över tomten. Det är skådespelaren Leif Edlund som ser hemmastadd ut, på väg mot den större gäststugan. På frågan om han hyr ut till skådespelaren svarar Ebbot:
– Ja … eller ... han bor där, ett tag.

Leif vinkar hej och Ebbot förklarar att han sitter i en intervju för Faktum.
– Vad fint. Ebbot tar hand om mig, säger Leif.
– Eller du om mig, säger Ebbot.

Han har ett öppet hus.

Vi landar på två enkla stolar i solen. Pratar om musikskapandet. Ebbot säger att han kan spela »alla« instrument genom ett enkelt förhållningssätt: Han tar bara upp ett som han tycker verkar intressant och lär sig det som behövs för att det ska låta som i hans huvud. 
– Det är ett misstag många gör tror jag, att de tänker att de inte kan spela. Det är bara att försöka. Jag har släppt hela den grejen, att man måste kunna på ett visst sätt. 

Harpcittran som stått och dammat ett tag är ett han funderar på att ta upp igen.
– Det är ett kul instrument, jag gillar klangen i det, säger han för att i nästa andetag konstatera att det tyvärr är rätt bökigt att stämma.

Det som kan vara andras trygghet i en musikalisk lärprocess, som till exempel det här med notläsning, har distraherat honom. En anekdot från pianolektionerna som barn poppar upp. Ebbot, då ännu Tobbe, eller kanske snarare Torbjörn, lurade sin pianolärare att han faktiskt läste noter genom att i smyg spela in lektionerna för att sedan härma hur det lät när han satt hemma. 
– Det funkade faktiskt bra, men jag fick med allt på bandet, även hans personliga problem, haha, som kom fram när jag tog paus och gick på toaletten. Jag kunde sitta och lyssna på det sen, när han drog en lång harang på telefon, snackade skit om andra och så. 

Han skrattar åt minnet och lägger till att han absolut inte vill förringa värdet av notläsning. Det är alltid bra att kunna saker. 

Huvudinstrumentet, rösten, är så mycket större i dag. Registret har vuxit, i takt med »resonanslådan«. Och till skillnad från många andra sångare vars röster djupnar med åren kommer han fortfarande upp i de höga tonerna. Okej, han har aldrig varit någon korgosse direkt, men kommit ganska högt och det sitter kvar. Inget har gått förlorat på höjden, men det djupa har djupnat. Varför kan han inte förklara, men kanske har utforskandet av nya sätt att sjunga bidragit. En hemsnickrad teori är också att han övade upp sina stämband under vrålpunkstiden genom att alltid gå ut stenhårt. Det kan ha gjort dem slitstarka på något sätt, tror han. 

De hade väl kunnat brista också?
– Absolut. Det var nog nära många gånger. 

Det går ganska fort att tappa rösten, precis som tekniken i andra instrument, när man inte håller på hela tiden. Det märkte han i uppehållet mellan Union Carbide och Soundtrack. Efter det har han inte hållit upp. Inte ens under coronaåret. Varje helg, mer eller mindre, åker Ebbot till små ställen för att spela för en liten publik. Tappat rösten, så där att det inte går att ta en ton, det har han inte gjort på många år. 
– Och jag har aldrig ställt in av den anledningen. Missade flighter och annat knas, men förkylningar och röstkrångel har aldrig stoppat mig från att stå på scen. 

Så här i backspegeln kan han se att det kanske hade varit bra om han hade avstått någon gång. I Köping, till exempel, precis i början av Soundtrack-eran, hes efter en förkylning. Han vet att han inte sjöng den gången.
– Jag väste. Mimade. Men grejen var att själva spelningen hade så hög volym så jag tror inte att publiken uppfattade det. Eller så var det hypen runt oss då, som gjorde att vi ändå fick fem stjärnor. Jag minns att det kändes hemskt, fruktansvärt. Det var ju verkligen inte bra. 

Den där typen av falsksång som uppstår i samband med att någon blir höjd till skyarna, där alla som i masspsykos förväntas tycka på ett visst sätt, den kan vara rätt knäckande. Nästan lite otäck. Som när kejsaren är naken. 
– Hör ni inte hur dåligt det är! vill man skrika.  

Att äta för nära inpå en spelning, eller uppträda med jetlag i kroppen, är andra misstag han gjort och gärna varnar för. Han serverar ännu en bakom-kulisserna-berättelse: 
När Soundtrack gästade David Lettermans show 2002 försvann Ebbots röst på flyget över Atlanten. En kortisonspruta rätt in i halsen gjorde framträdandet genomförbart. Men det stal allt fokus, all koncentration, så det ögonblicket i livet kunde han inte njuta av.

Ebbot sjunger inte upp, det har han aldrig gjort. Han vet att han kanske borde för rösten är trots allt något han värnar, och på den planerade skivan som ska släppas »2022 nångång« vill han använda den på lite nya sätt.
– Det blir mycket ljudkollage, säger han och beskriver projektet som ett »sammelsurium« av människor som han jobbat med genom åren. Det är ett stort projekt. Han har gått och tänkt mycket på det och vill göra det på sitt sätt, vilket betyder »det enda sätt som egentligen existerar«. Han förklarar att det bygger på principen att allt levande väsen är ett resultat av musik. Ljudvågor i frekvenser som vi kanske inte ens kan uppfatta eller förstå. Ljud som skapar form. 
– Det låter kanske pretentiöst, men det är det som intresserar mig, säger han.

Ett typiskt Ebbotskt grepp om universum.

Mamma Kerstin Lundberg hade varit sjuk i två år när de båda föräldrarna i våras gjorde den nödvändiga flytten till ett äldreboende. Precis i samband med corona-pandemins utbrott. Efter tre veckor på boendet gick hon bort. I begravningsannonsen i Göteborgs-Posten älskas och saknas hon av maken, de fyra sönerna med familjer, en fosterson och andra närstående. En stillsam och fåordig annons som tecknar bilden av en stor och brokig, sörjande familj.
– De säger att det var corona, men det kunde lika gärna varit en nysning, hon var så dålig då.

Ebbot berättar att hon inte ville leva längre. Säger att var hon än är nu, så har hon det bättre än hon hade det den sista tiden. Men den där isoleringen. Att inte få sitta ned och i fysisk närhet ta farväl. Att tvingas vänta med begravningen så att alla bröderna kunde närvara, även den yngste som bor i USA. Ebbot -summerar den utsträckta processen som konstig. Hemsk. Begravningen var också »skitjobbig«. Ebbot sjöng med sin äldsta bror i en kamp mot tårarna för att »det måste låta bra också«. Låtvalet, Blackbird av Beatles från The White Album, hänger ihop med ett tidigt minne av hur mamma Kerstin köpte den plattan i en skivaffär i Borås. Under framförandet dök en annan minnesbild upp. Den när hon köpte en Johnny Cash-skiva till Ebbot när han var runt tio. Så spontant rev han av en låt från den plattan också när Blackbird tonat ut. 
– Ring of Fire – då vaknade hela kyrkan. Det var skönt. 

Det sorgliga kan vara väldigt vackert och eftersom livet är musik, enligt Ebbot, så måste det innehålla alla skalor, det är då man känner att man lever. Men just avsked är livets svåraste. Andra separationer där gråten suttit i halsen är då banden lagts ner. Sista soundchecken … Då blev det starka känslor, både med Union Carbide och Soundtrack. Och eftersom han känner sig själv räknade Ebbot med tårar även under inspelningarna av Så mycket bättre. Det blev inte så, eller det kom inte fram i alla fall, »det forsade mellan tagningarna istället«. 

Uppväxtberättelsen om den stora familjen där fyra söner och en fosterson – alla födda på 1960-talet – levde rövare i ett tillåtande och kärleksfullt hem, är omskriven. Mamma barn- och ungdomspsykiater och pappa konkursförvaltare och företagsledare, två vitt skilda karaktärer, förenade i humor och en hög toleransnivå hade inte så många regler. Som en familjen Addams i Askim, beskriver Ebbot. 
– Helt skruvat, egentligen. Rockbranschen skulle visa sig vara lugn i jämförelse, nästan en liten besvikelse, säger han och skrattar. Men vi fick ju bli det vi ville: en musiker, en fiskare, en datalärare, en säljare i USA. Det var ingen som styrde upp den saken heller, och det var väl bra.

Generellt tänker han också att alla är barn av sin tid. Även föräldrar. Han känner mycket för den äldre generationen. Tycker att de har tagits ifrån de unga, och att samhället i dag samtidigt bryr sig för lite om de gamla. Behandlingen av våra äldre har visat sig från sin sämsta sida under corona, och rör upp känslorna. 
– Det är tragiskt.

För egen del lägger han nu fokus på det han närmast kan påverka. Ett nytt äldreboende planeras i närheten. 
– Jag ska försöka få hit pappa så snart det går. 

I takt med sitt eget åldrande samarbetar Ebbot sedan flera år med de hälften så gamla musikerna i The Indigo Children och tycker det är stimulerande. Musikaliskt, men också på ett personligt plan. Han fascineras av att inte känna igen sig själv.
– De här killarna har en helt annan, mer feminin attityd. Det är mindre »krigiskt«. 

Det är behagligt att vara äldre, tycker han. Att bygga vidare på erfarenhet, i långsamt tempo. Det där att redan som 20-åring börja fundera på vad man ska ha hunnit med när man är 30, eller hur livet kommer att vara vid 40, det har han aldrig förstått sig på. Att prata 50-årskris med Ebbot är bortkastad tid och energi.
– Där känner jag mig helt frånkopplad. Vänder mig mot hela det tänket, hela den hetsen. Att man ska vara rädd för att bli gammal. Rädd för att dö. Nä, där är jag punk.

Vi har det här livet till låns. Det gäller att ta vara på det. Så var det understruket. 

Om livets lotteri, som ändå ger oss ganska olika förutsättningar från start, har Ebbot mycket tankar, som en av två »jobbiga -66:or« i familjen Lundberg. 
– Jag gjorde inte så mycket väsen av mig som barn, men gick inte att kontrollera. Det gick inte att styra mig. De fick ha staket runt tomten. Ett tidigt drag hos mig var att sticka iväg. 

Sådan var också fosterbrorsan Sondre. Och han stack till Christiania.
– Sondre och jag har många likheter. Men han har alltid varit den som har haft det lite värre. När jag har haft det jobbigt, då har han alltid ringt och räddat mig genom att berätta hur han har det. Genom att alltid ha det värre, ger han mig perspektiv, säger Ebbot och fortsätter: 

– Två jämnåriga, den ena blir jättelyckad i andras ögon, den andra blir hemlös. Fast egentligen är det ingen skillnad på dem. De har bara råkat ut för olika saker. Haft olika tajming, säger Ebbot.

Det är ingen slump att han en vecka senare prioriterar att hjälpa en okänd utslagen man upp från gatan för att ta reda på var han bor och köra honom dit framför att själv passa tiden till fotograferingen.

Ebbot Lundberg

Yrke: sångare, skådespelare, programledare
Född: 26 februari 1966 i Västerås, uppvuxen i Askim, Göteborg.
Bor: I Särö, Kungsbacka kommun
Karriär: Började som sjuåring skriva nidvisor och spela tramporgel och har sedan dess inte slutat göra musik. Var frontfigur i Sure Tråkings Trio, Union Carbide Productions, The Soundtrack of Our Lives.
Debuterade som skådespelare i Peter Birros miniserie »Viva Hate« 2014. Programledde SVT:s Ebbots Ark 2017.
Aktuell: Som tonsättare och körledare i Riksteaterns och Göteborgs stadsteaters uppsättning av »Medea«, premiär 21 januari 2021 och som producent för Nicolai Dungers nya skiva.

Ebbot om …

… döden: »Det är som att lämna tillbaka en bok eller någonting. Du har levt en roll. Jag är ganska öppen. Jag kanske blir ett träd.

… rädslor: »Jag är bara rädd för människan, hon är ett experiment som gått snett. Vi är lika lättmanipulerade i dag som under andra världskriget. Vi har inte tid heller, i vårt stressade samhälle, att känna in och reflektera. Det här ekorrhjulet som alla springer i för att skapa »tillväxt«. Vaddå tillväxt? Vi har bara skapat cancer.« 

… återföreningar: »Soundtrack slutade där, och det finns ingen plan på återförening. Vi var mer ett hopplock av olika musiker, en idé om att vi skulle åka världen runt och sprida musiken, något som var tänkt att bli storslaget. 18 år en lång period. Alla får fylla 50 innan vi gör det. 2023 är alla det. Då får vi se. Är det läge då så blir det kanske så.« 

… Gais:»Jag var fem år när mamma tog mig till en fotbollsskola i Näset. Sen fanns det två lag att välja mellan om man ville fortsätta, Hovås och GFF. Jag sa att jag ville spela i Gais för våra grannar var gaisare, men det alternativet gavs inte. Jag tror att jag valde GFF för att det var det som kändes mest likt. Hemma bildade vi istället ett Mini-Gais med grannarna. Vi åkte in till Udéns sport och köpte Gaiströjor och tog den här bilden.«

… Ebbotarna: »Oj, är det 541 nu? Jag har träffat många av dem, och det är ju jättegulligt, så himla fint, jag fattar det knappt. Tänker att det inte kan vara så kul för dem när de googlar mig och ser att de är uppkallade efter den där lufsen i »Så mycket bättre«. Men det är klart att jag är hedrad. Det känns som ett ansvar också. Jag måste leverera, haha, jag hatar att säga det ordet, men jag måste leva upp till något bra. Man blir ju lite orolig för vad det annars kan få för konsekvenser för dem som heter Ebbot.«

… huset: »Området har varit bebyggt sedan stenåldern, det känns i energin. Huvudbyggnaden har troligen varit en dansk krog från början, och egentligen var det Cat Stevens bror som skulle bo här, men hans fru tyckte det var för mycket jobb, så nu bor de i Kullavik istället.« 

… stöket: »Jag är en legendarisk nerstökare. Men jag vill verkligen inte vara sån. Det är fan pinsamt. Ett handikapp. Men jag kan sjunga och då får jag ägna mig åt det, istället för att driva städfirma.«

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram