Faktumförsäljare Lars Sjöberg om att lämna något efter sig: ”Mina vänner kallar mig evangelist”

Pandemin startade processen och snart gör han debut som författare i Faktum Novell. På ålderns höst ser Lars Sjöberg ett värde i att lämna en berättelse efter sig. Och att somligt förblir osagt.

När började du skriva om dina upplevelser?
– Det började under pandemin. Jag gick i skogen och påmindes plötsligt om en psalm i Psaltaren, psalm 103, där det står: ”Påminn mig Gud, om allt gott du har gjort i mitt liv.” Jag var isolerad och började säga detta varje dag till mig själv, och efter det fick jag dagligen en sådan påminnelse. Jag skrev ner en rubrik som minnesanteckning och senare skrev jag ut alla dessa mirakler i mitt liv.

Du skriver för hand, och har dålig syn. Drivkraften är stor?
– Ja, men jag tror att vi är många som under pandemin gjort sådant som vi skjutit upp tidigare. Det här med att skriva är en grej som jag alltid haft en tanke om att göra en dag. Jag åkte ner en gång till Medelhavet med en tung Facit-skrivmaskin i bagaget. Det var på 1970-talet, jag hade varit nykter ett halvår och åkte till Sicilien på en tvåveckors charter. Min plan var att bli kvar där och skriva men jag var inte van vid sådana resor, fick ett glas champagne i handen direkt vid ankomsten och sedan var det kört. Första veckan drack jag, andra veckan solade jag och sedan var det bara att åka hem igen med den där skrivmaskinen.

Önskar du att du hade börjat tidigare?
– Nej, det som ska ske det sker. Efter att jag varit hemlös i fyra år flyttade jag 2001 in på ett hem där man läste Gud som haver på morgonen och det störde mig. Jag blev irriterad, började gråta och förstod inte varför. Sedan insåg jag att det väckte något till liv som jag hade begravt. I tioårsåldern hade jag nämligen en relation med Jesus. Varje gång jag lämnade mitt hem på morgonen bad jag Jesus att bevara min familj. Efter några veckor på det där hemmet hade jag blivit frälst, påmind av den helige ande. Det hade jag inte kunnat berätta om jag hade börjat skriva där på Sicilien.

”Innan jag mötte Jesus var jag inte Guds bästa barn, men numera försöker jag i alla fall leva utan att göra någon illa.”

Kommer du från en religiös familj?
– Nej, min familj var bara traditionellt kyrklig som de flesta andra. Jag gick med mina syskon i söndagsskola någon kort tid, men vi var inte religiöst uppfostrade.

Hade du en bra uppväxt?
– Både ja och nej. Mitt synhandikapp gjorde min skolgång fruktansvärd. Jag talade aldrig om för någon att jag såg dåligt, inte ens för mina föräldrar. Min pappa föraktade svaghet, han fick själv aldrig gå i skolan och jag var hans revansch på något sätt. På min studentdag, efter två extra skolår, ville han krama om mig för att gratulera, men då fick han inte det. Jag minns att jag tänkte: ”Har du inte hållit mig i din famn en enda gång under hela min uppväxt behöver du inte krama mig nu heller”. Det gör ont att minnas, men så var det. Jag var väldigt ensam, både i skolmiljön och i mitt hem, men jag har aldrig ställt mina föräldrar till svars för det. Jag bearbetade i stället mina sår genom terapi senare i livet, efter år av missbruk och avståndstagande, och då förstod jag att även de hade sår från sina uppväxter. När jag hade läkt kunde jag därför gå tillbaka till dem med kärlek.

Det är en stark berättelse. Finns någon särskild litteratur som inspirerat dig?
– 2012 läste jag en bok, av Dennis J Bennet, Klockan nio på morgonen. Den fördjupade min tro och med fördjupad insikt blev jag så småningom också bibelutdelare, och ställde mig med en skylt: ”Biblar gratis” i Nordstan i Göteborg. Varje lördag från 2012 till 2019. Bibeln är min främsta litterära inspiration i dag, men redan innan jag blev frälst tyckte jag om andliga böcker. Som till exempel Dostojevskijs Bröderna Karamazov.

Vad är viktigt för dig att lämna till eftervärlden, utöver dina skrivna ord?
– Jag har faktiskt läst in tre böcker också, på Smyrna-radion och fått mycket beröm för det. Mina vänner kallar mig för evangelist, så de inläsningarna har väl ett värde också kanske.

Du har två döttrar och ett barnbarn i dag. Finns det saker du utelämnar av hänsyn?
– Ja. Det finns många saker jag har gjort som jag inte pratar om. Saker som är så vidriga att jag inte kan stå för dem och som jag aldrig har berättat om för någon. Innan jag mötte Jesus var jag inte Guds bästa barn, men numera försöker jag i alla fall leva utan att göra någon illa.

Vad vill du att det ska stå på din gravsten?
– Oj. Någon sådan har jag inte råd med. Men om jag hade det skulle det stå: Barnatro, till himmelen du är en gyllne bro.