”Huvudet upp och fötterna ner”

Det är mycket man funderar på när man sitter och säljer Faktum. Till exempel varför folk går med huvudet upp och fötterna ner. Ja, lite konstig blir man ju på sitt jobb. Det hör till. Miljöskadad, som det hette förr. Då fanns det ofta plakat på arbetsplatserna där det stod att man inte behöver vara tokig för att arbeta här, men det underlättar. Man blir fackidiot, om man inte är porrskådis. Då blir man fuckidiot. 

Huvudet upp, fötterna ner. Ett uttryck vi alla känner igen, som ett infantilt svar på den obligatoriska standardfrågan: Hur är läget? Men svaret innehåller mer sanning än vad man kan tro.
Åsikter sitter i huvudet och åsikter är något alla har. Åsikter är, liksom humor och kärlek, absolut inte kroppsliga utan av det andliga slaget, frikopplade från vår materiella lekamen men ändå tillhöriga densamma. Jag syftar givetvis på att vi människor har en levande själ, som möjligtvis överlever den materialistiska kroppen. Kroppen kan ses som en hårdvara, bärare av den viktigare mjukvaran. Till exempel: En melodi överlever alltid CD-spelaren som den spelas på, även om spelaren behövs för att melodin ska höras. 

Den som har en åsikt har också en själ, var det någon tänkare som sa. En åsikt är långt mer avancerad än en amöbas encelliga uppfattning av världen. Vad vore själen utan åsikter? 
Vår själ sitter huvudsakligen i vårt huvud, längst upp, där kontoret placerats, och som strävar uppåt mot det eviga universum till skillnad mot vår lekamen som strävar mot jordens medelpunkt enligt tyngdlagens regler. När vi sover, (laddar batterierna), är medvetslösa eller döda återgår kroppen till det naturliga tillståndet igen och följer minsta motståndets lag. 

Ju mer utvecklade vi är, desto högre sitter huvudet, eller som hos djuren, längst fram. Livet på land har en tendens att sträva uppåt, men i havsdjupen gäller det att sträva framåt för födans skull. Hur kommer det sig att våra huvuden inte strävar framåt som hos djuren? 

Redan som liten frågade jag mina föräldrar varför vi har huvudet upp och fötterna ner, men fick aldrig något riktigt svar. Jag har alltid sysslat med de stora frågorna, men ingen kunde besvara dem eller så tycktes de vara besvärliga. Vi ser det som självklart att vi är som vi är – men det finns inget självklart med vår existens.

Man kan säga att människan trotsar tyngdlagen i och med sin upprätta gång. Det är visserligen muskler och nerver som håller skelettet upprätt. Men informationen kommer från kontoret eller det eviga jaget, som alltid är i framkant och alltid strävar uppåt. Mig veterligen har ingen forskare uppmärksammat detta faktum att människan och vissa med oss andra närliggande livsformer går stick i stäv mot jordens tyngdlag.   

Inte bara människan, utan också hennes byggnader strävar uppåt. Vissa länder konkurrerar till och med om vem som bygger högst, vilket kan sägas vara bevis för att det är mer attraktivt att nå längst upp än att nå längst ner. Ingen vill bygga neråt.