Faktum är ett hel-livsjobb

Jag har sålt Faktum i 20 år nu och upplevt en hel del. Förutom att det räddat min ekonomi har jag också fått ett socialt liv som är mer betydelsefullt än vad många andra med mer normala yrken har.

Detta främst genom att jag träffat all världens olika människor i varierande samhällsskikt, från direktörer till folk på samhällets absoluta botten. Jag har fått mig till livs alla versioner, och det skulle ta en hel bok i anspråk att redogöra för allt. Mycket har varit upprörande, men även mycket glädjande har jag hört.

Jag har sålt vid många olika ställen i Göteborg; i Nordstan, Västra Frölunda, vid Eriksberg, Focus vid Liseberg men också i Borås, Kungälv, Alingsås, men har nu slutgiltigt fastnat i Kungsbacka. Där säljer jag utanför Systemet varje veckoslut. Från att från början ha varit en livsnödvändighet har det numera blivit en vana, ett yrke, ett måste jag inte kan vara utan. Jag har genom åren sett nyblivna pensionärer som har blivit gamla i förtid och tagit till flaskan, mycket därför att de förlorat sin identitet, sin yrkesroll. Men hemlösheten tar aldrig slut, kommer alltid att fortsätta, därför att ett hem är en del av våra livsbetingelser. Och ett hem är långt ifrån garanterat alla. En bostad kan tas ifrån en lätt som en plätt, genom oskickligt beteende, skilsmässa, omvälvande händelser, friställning från jobb eller dylikt. Ibland kan det räcka med en krona för lite i hyresinbetalningen.      

Jag gillar Kungsbacka, med dess fria rymder, (öppna landskap) och stora torg och att det är nära till allt: mataffär, kommunala gratistoaletter, Systembolaget. Jag har haft ett fyrtiotal olika jobb genom åren, från butikschef i en möbel-affär till diskare på restaurant, men inget har gått upp mot att sälja Faktum. Jag är min egen, slipper ansvar, kommer och går när jag vill, tar rast när jag vill – kort sagt, jag sköter mig själv utan att någon boss lägger sig i, eller att jag måste ingå i ett lagsamarbete. Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring …

Det går upp och ner i affärsvärlden. Det är som en veritabel berg-o-dalbana. Vissa dagar kan jag göra en tusenlapp, andra ingenting. Man vet aldrig från dag till dag hur det kommer att bli. Det är nog det som är lite av charmen med det hela. I ett vanligt yrke har man sin fasta lön, man vet att ingenting exceptionellt kommer att hända. Det är också befriande att veta att det inte bara är ett heltidsjobb, utan också ett hel-livsjobb – hemlöshet i likhet med prästens kall kommer alltid att finnas.

Mitt egentliga syfte med livet var naturligtvis att bli något annat. Men den bistra verkligheten tog ut sin rätt. Jag ville bli konstnär, men märkte att det inte finns plats för en unik förmåga med enskilda färdigheter längre. Picassos och Salvador Dalis era är slut. Alla kommer att sugas upp av Statliga Nämnder och dömas till utsmyckning av offentligheten. Konst har blivit konstigheter. Måla svart får man göra på sin fritid. Jag ville också bli psykolog, men det skrotade jag när jag fick veta att bolagen som skulle anställa mig ville att jag skulle arbeta i deras regi. Och därmed verka för deras åsiktslandskap.

Det gäller inte minst inom journalistiken, som jag också sneglade på.

Det går utmärkt att ljuga med statistik. I mediavärlden kan man förstora eller förminska som man vill, trixa med siffror, allt i avsikt att få den »stora grå massan« på sin sida. Olika ärevördiga institutioner bidrar med olika professorer och gurus som har »rätt« åsikt. Man har ju sin utkomst från den åsiktslinje man företräder. Henrik Tikkanen sa det bäst; »Han kämpade så länge för det som var rätt att det hann bli orätt.«

Paul Cezanne hette en konstnär på 1800-talet som övergav en lönande bankanställning för att bli en fri konstnär, han bekände sig liksom mig till »vid-sidan-om-klassen«. Han var föregångsman till Elmer Diktonius ord: »En konstnär måste icke blott säga vad de andra inte kunna, utan också vad de inte våga.«